av Julia Caesar:
Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gÀrna delar av texten men iaktta gott bloggskick och lÀnka till Snaphanen!
Niklas Orrenius, 40, agendajournalist pÄ Dagens Nyheter och chefredaktör Peter Wolodarskis handgÄngne man, grubblar pÄ vad han ska sÀga till sina barnbarn som han Ànnu inte har. FrÄgan tÄl att stÀllas. Niklas Orrenius Àr nÀmligen en av de politiska aktivister som under tÀckmantel av journalistik driver Sverige kÀpprÀtt Ät helvete. Med en kombination av manipulation och guilt by association intar han en av tÀtplatserna i den pÄgÄende Äsiktsförföljelsen och skuldbelÀggningen av svenska folket.
Om man ska lyckas som agendajournalist bör man uppfylla vissa krav. För det första mÄste man ha en svart-vit mÀnniskosyn. Svenskar Àr alltid De Onda, och invandrare Àr alltid Offer, vilket innebÀr att de alltid Àr Goda och mÄste beskyddas frÄn invÄnarna i det land de har valt att flytta till. Vidare bör man ha en orubblig övertygelse om att mÄngkultur Àr en vÀlsignelse och massinvandring en enastÄende berikning pÄ alla plan. Islam ska ses som en kÀrleksfull och fredlig religion utan nÄgot som helst samband med islamistiska terrordÄd som skördar tusentals offer. Det Àr en fördel om man sÄ lÄngt möjligt avhÄller sig frÄn att kontrollera fakta som riskerar att sprÀcka den ideologiska övertygelsen.
Den optimala agendajournalisten
Niklas Orrenius uppfyller alla kriterier. Han Ă€r visserligen i stort och gott sĂ€llskap, men han Ă€r den optimala agendajournalisten. Det var dĂ€rför han köptes över frĂ„n Expressen av Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski i mars förra Ă„ret sedan han meriterat sig med lysande insatser i den sĂ„ kallade “jĂ€rnrörsskandalen”. Niklas Orrenius’ grundidĂ©, eller ska vi kalla det övertygelse, Ă€r att Sverige Ă€r djupt genomsyrat av nazism och rasism. PĂ„ denna idĂ© bygger han sin journalistik. IdĂ©n Ă€r för honom sĂ„ sjĂ€lvklar att den Ă€r höjd över all diskussion och kritiskt ifrĂ„gasĂ€ttande. Han ser det dĂ€rför som sin plikt att agera som sjĂ€lvutnĂ€mnd inkvisitionsdomstol med obegrĂ€nsad rĂ€tt att bĂ„de anklaga och döma.
Det vanliga syftet att skuldbelÀgga Sverige
Nu har Niklas Orrenius börjat fundera pĂ„ vad han ska sĂ€ga till de barnbarn som han inte vet om han kommer att fĂ„. Fler journalister Ă€n Niklas Orrenius har anledning att rannsaka sina eventuella samveten och pĂ„ allvar stĂ€lla sig frĂ„gan vilket Sverige de lĂ€mnar över till sina barnbarn. Men Orrenius’ grubblande handlar naturligtvis inte om hans och andra journalisters medansvar för att Sverige pĂ„ nĂ„gra decennier har förvandlats till ett mĂ„ngkulturellt inferno och att barnbarnen fĂ„r ta över ett land i upplösning. TvĂ€rtom, hans uttalade syfte Ă€r som vanligt att skuldbelĂ€gga Sverige och anklaga svenskarna för att vi gör för lite.
Sverige i topp med antal asylsökande
Det kan tyckas en aning malplacerat att anklaga ett land som har utropat sig till “humanitĂ€r stormakt” och tar emot flest invandrare per capita i hela Europa för att vi gör för lite. Enligt UNHCR ligger Sverige i topp vad gĂ€ller mottagande av asylsökande per capita i hela vĂ€stvĂ€rlden.
I absoluta tal ligger Sverige pÄ tredje plats bland de europeiska lÀnder som tar emot störst antal flyktingar. Bara Tyskland och Frankrike tar emot fler i absoluta tal. Om Tyskland skulle ta emot lika mÄnga per capita som Sverige skulle de ta emot Ätta gÄnger sÄ mÄnga flyktingar som de gör i dag. Men sÄdana fakta besvÀrar inte Niklas Orrenius. Nazismen Àr vÄrt fel. Inbördeskriget i Syrien Àr vÄrt fel. Att inte alla 22 miljoner syrier lyckas ta sig till Sverige Àr ocksÄ vÄrt fel. Vi borde naturligtvis chartra en flygplansflotta och Äka ner och hÀmta dem.
Framtiden oroar honom inte
Det Ă€r tveksamt om Sverige ens finns kvar i den form vi kĂ€nner det om 20-30 Ă„r nĂ€r Niklas Orrenius’ barnbarn kan tĂ€nkas göra entrĂ©. Detta framtidsscenario oroar honom inte. I artikeln i Dagens Nyheter skriver han om sin “snĂ€lla farmor” som han dricker te och spelar kort med pĂ„ 1980-talet. Redan som tonĂ„ring Ă€r han i farten i inkvisitionsbranschen och tar sig rĂ€tten att klĂ€mma upp sin gamla farmor mot skranket, hĂ„lla korsförhör och stĂ€lla henne till svars för de tyska nazisternas illgĂ€rningar:
“Vad visste ni om judeförföljelserna? Fanns det nazister i Motala? Vad tĂ€nkte du och farfar nĂ€r ni hörde om dödslĂ€gren?”
Och farmor berÀttar för sitt ohÀngda barnbarn hur rÀdd hon var nÀr farfar kallades in till militÀren och hon blev ensam med smÄbarnen.
“Att hon kastat sig pĂ„ sĂ€ngen i förtvivlan, men tagit sig samman. Hur hon skaffat mörklĂ€ggningsgardiner och följt myndigheternas instruktioner.”
“Och judehatet, hur var det med det?”
“Och judehatet, hur var det med det?” naggar den tonĂ„rige förhörsledaren. “Farmor sĂ„g ledsen ut. Det gjorde hon aldrig annars. Hon sade att hon mindes att mĂ€nniskor var avundsjuka pĂ„ och missunnsamma mot judar. En av farfars slĂ€ktingar var nazist. Han skickade pamfletter som farfar slĂ€ngde i papperskorgen.”
Nazisten ifrĂ„ga var kusin till Niklas Orrenius’ farfar. Han hette Axel Arvid Ă ke Orrenius, föddes 1906 och dog 1971. Han var Svenska Nationalsocialistiska Partiets propagandaansvarige i Stockholm 1935. Den yngste av Niklas Orrenius’ söner bĂ€r för övrigt namnet Ă ke.
Farmor borde ha tagit itu med Hitler
Farmor sa: “Vi förstod inte riktigt hur illa det var i Tyskland.” Det tonĂ„riga barnbarnet fortsĂ€tter att pressa sin farmor. Svenska tidningar skrev minsann om dödslĂ€gren under tidigt 1940-tal, och lĂ€sarna fick nĂ„gra Ă„r tidigare veta om Kristallnatten!
Farmor borde helt enkelt ha lÀmnat sina barn och Äkt ner till Tyskland och tagit itu med Hitler och nazismen. Allt annat Àr judehat och nazismrasism. Den korsförhörda farmodern samlar ihop spelkorten och sÀger:
“Man ville liksom inte tro. Vi ville inte se.”
I ett temporÀrt anfall av klarsyn pÄpekar Niklas Orrenius:
“Det Ă€r nĂ€stan alltid dumt att jĂ€mföra nazismens brott med nĂ„got annat. Det riskerar att förminska Förintelsen.”
Trots den insikten travar han oförvÀget pÄ i samma skuldstinkande ullstrumpor som vanligt. Han frÄgar men levererar sjÀlv de förutsÀgbara svaren.
“Vad det Ă€r som vi inte vill eller orkar se i vĂ„r egen tid? Vad kommer vĂ„ra barnbarn att frĂ„ga oss om?”
Niklas Orrenius fastnar vid symboler
Niklas Orrenius sĂ€ger sig fastna vid symboler. Som stĂ€ngslet i Melilla. Melilla Ă€r en liten spansk enklav i norra Marocko dĂ€r tusentals afrikaner varje Ă„r försöker ta sig in för att komma vidare till Europa och ta del av det vĂ€lstĂ„nd som de europeiska folken har arbetat ihop. 2005 satte spanska myndigheter upp “ett stĂ€ngsel med rakbladsvassa knivar runt Melilla”. Men stĂ€ngslet och knivarna avskrĂ€cker inte afrikanerna frĂ„n att försöka klĂ€ttra över.
“Jag fick de djupaste skĂ€rsĂ„ren pĂ„ hĂ€nderna och i magen. Det tog tolv timmar för personalen pĂ„ sjukhuset att sy ihop mig”
sĂ€ger en ung man till den spanska tidningen El PaĂs, som Niklas Orrenius förtjust citerar. Sedan hamnar han som förvĂ€ntat i kriget i Syrien, “med grymheter sĂ„ vidriga att de knappt gĂ„r att ta in”.
Jag har faktiskt aldrig hört nÄgon anse att kriget i Syrien Àr ett trevligt pÄhitt. DÀremot har jag hört en och annan antyda att Mellanösterns och Afrikas stÀndiga muslimska krig kanske inte Àr en heltigenom svensk angelÀgenhet.
Kriget i Syrien – Sveriges ansvar
Det Ă€r hĂ€r Niklas Orrenius’ ofödda barnbarn kommer in i sammanhanget. Han drar sig inte för att anvĂ€nda dem som redskap i sin manipulativa journalistik. PĂ„ samma sĂ€tt som han klĂ€mde upp sin stackars farmor mot vĂ€ggen tĂ€nker han sig att hans barnbarn kommer att stĂ€lla honom till svars. Men inte av den verkliga anledningen, att han Ă€r en av dem som aktivt bidrar till att avskaffa Sverige. Utan för att inbördeskriget i Syrien av outgrundliga orsaker tycks vara Sveriges ansvar.
“Visste ni inte vad som hĂ€nde i Syrien, farfar?”
“Jo.”
“Vi lĂ€ste i skolan att ni satte upp stĂ€ngsel med knivblad?”
“Ja.”
“Var ni vĂ€ldigt fattiga i Europa pĂ„ den tiden?”
“Nej.”
NĂ€r svenskarna satte upp staket i Nordafrika
