Björn Söder ställer statsministern till svars i torsdagens utfrågning

Af Hans Rustad, Når volden kommer hjem

Angre­pet på Jimmy Åkes­son har ikke utløst det – “fikk som for­tjent” som man tid­li­gere har hørt når Sve­ri­ge­de­mo­kra­ter er over­falt, og da med langt mer hånd­faste mid­ler og meto­der enn bløt­kake. Det fin­nes sels­vagt de som mener han kan skylde seg selv. Men det høres også nye toner. Mona Sah­lin er i stand til å iden­ti­fi­sere seg med Åkes­son. Hun så både hans for­ned­ring og angst i gjerningsøyeblikket.

At poli­tiske mot­stan­dere er i stand til å soli­da­ri­sere seg og se at trus­se­len mot dem er en trus­sel mot demo­kra­tiet har ikke vært noen selv­følge i Sverige.

Norske medier har sys­te­ma­tisk unn­gått å omtale vol­den som Sve­ri­ge­de­mo­kra­tene har vært utsatt for, og moti­vet er ikke vans­ke­lig å få øye på: Vol­den er resul­tat av en spe­si­fikk reto­rikk, og det er den samme argu­men­ta­sjons­for­men som flo­re­rer i Norge. Den sør­ger for å holde folk i sjakk, mens de som stik­ker hodet frem blir brennmerket.

Kan man gjøre seg for­håp­nin­ger om at poli­ti­kere som Sah­lin vil revur­dere sin språk­bruk? Og ikke minst: begynne å for­dømme vol­den som venstre­si­den lenge har kun­net benytte straffritt mot SD?

Empati er i det minste en begynnelse:

Mona Sah­lin säger att hon kände ett inten­sivt obe­hag när hon såg bil­derna på Jim­mie Åkes­son efter attacken.
– Jag såg räds­lan och för­ned­rin­gen i hans ansikte. Han satt där och fick plöts­ligt något i ansik­tet, och han hade först ingen aning om vad det var. Jag minns när Bosse Ring­holm och Leif Pagrot­sky blev utsatta för samma sak, säger hon.
– Det finns en för­ned­ring och rädsla som många fnis­sar åt för att det är en tårta men sam­ti­digt vet vi att många poli­ti­ker i vårt land, av olika skäl, bör­jar känna sig allt mer rädda. De blir fega och vågar inte all­tid säga vad de tycker.

Alle poli­ti­ker for­døm­mer angre­pet, men det er for­skjell på Sah­lins per­son­lige sym­pati og det å la en sek­re­tær ta avstand, slik nåvæ­rende leder av Sos­sarna, Ste­fan Löf­ven, gjør.

Det svenske etab­lis­se­men­tet har mye å ta igjen når det gjel­der poli­tisk vold. Den har latt vol­den mot SD pas­sere. Når man først tar hull på byl­len er det mye man kan ha dår­lig sam­vit­tig­het for. Bare det å aner­kjenne under­trykte fakta ska­per en ny dynamikk.
Expres­sen har snak­ket med Peter Jons­son, sik­ker­hets­eks­pert og tid­li­gere ansatt i Säpo. Han er klokkeklar.

– Sve­ri­ge­de­mo­kra­terna är mål­tavla för i prin­cip halva Sve­ri­ges befolk­ning som inte hål­ler med deras åsik­ter. Det finns de som för­knip­par SD med ultra­hö­gern och där­för har par­tiet också den högsta hot­bil­den av alla par­tier, säger han.Peter Jons­son säger att Jim­mie Åkes­son har star­kast per­son­ligt skydd i lan­det till­sam­mans med stats­mi­nis­ter Fred­rik Reinfeldt.
– Jag tror ald­rig att ett annat parti har haft en lika stark hot­bild från inhem­ska intres­sen som SD har i dag. Social­de­mo­kra­terna hade en stor hot­bild under 70- och 80-talen men det var främst från utländska intres­sen, säger Peter Jons­son som tror att Säpo kom­mer att satsa mer på att skydda också kommunalpolitiker.
– Var sjätte poli­ti­ker i Sve­rige har någon gång varit utsatt för hot. För Säpo gäl­ler det att utveckla sina meto­der för att hitta de män­niskor som even­tu­ellt kan genom­föra en attack. Gud för­bjude att det är kni­var eller andra vapen inblan­dade, säger han. Alla SD-ledamöter i riks­da­gen fick efter förra valet var­sitt per­son­larm. Flera ledande SD-are vitt­nar om att de utsatts för hot och trakasserier.

Når man begyn­ner å lytte til hva SD-politikere har måt­tet gjen­nomgå skulle man ikke tro man befant seg i et nor­disk land.The­rese Borg, leda­mot i SD:s partistyrelse:

Læs mere »

Av Julia Caesar:

Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Fem politiska mord på tre dygn. I Ljungsbro utanför Linköping slår den 33-årige kongolesen Doudou Yembadjunga Ahoka natten till den 2 november ihjäl en 15-årig pojke och en 57-årig kvinna med järnrör. Han är sedan tidigare dömd för 15 brott. Ljungsbroborna tänder ljus och lägger blommor och nallar på mordplatsen.

I Norge kapar en 30-årig sydsudanesisk man tre dagar senare en buss och knivmördar alla ombord: den 55-årige busschauffören Arve Kvernhaug, 19-åriga studeranden Margaret Molland Sunden och 53-årige svensk-marockanen Brahim Khouya, bosatt i Göteborg. Bussen bogseras bort för brottsplatsundersökning. Inga ljus kan tändas, inga blommor kan läggas vid den. De läggs istället vid rådhuset i centrum av Tangen.

Dubbelmordet i Ljungsbro och bussmassakern i Årdal väcker vrede och sorg. Men få tycks se dem som vad de är – politiska mord. De är resultatet av en våldsimport, iscensatt av politikerna. Fem fullkomligt onödiga mord som aldrig hade behövt ske om politikerna hade fattat andra beslut. Trippelmordet i Norge begicks av en man som inte ens hade rätt att uppehålla sig i landet. Han hade fått avslag på sin asylansökan redan i juli och skulle dagen efter bussmassakern ha utvisats till Spanien, där han tidigare sökt asyl.

Nallar är vanmaktens symboler

För de oskyldiga offren är de politiska morden det brutala slutet på liv som aldrig fick levas. Vi som tvingas åse dem blir rädda när vi förstår att det lika gärna kunde ha hänt oss. Vi lägger blommor och nallar och tänder ljus på mordplatserna. Vi sörjer och går i fackeltåg “mot våldet”. Vi manifesterar vår vanmakt i ceremonier som är besvärjelser mot den verklighet vi inte vill eller orkar se, ceremonier som är en regression tillbaka till ett barns hjälplösa och vädjande nivå.

Överallt på mordplatserna finns nallarna. På varenda kista med barn som drunknat i båtolyckan utanför Lampedusa i början av oktober fanns nallarna. Nallar är vanmaktens symboler. De trivialiserar och sentimentaliserar döden istället för att se den som en ohygglig och absolut oacceptabel konsekvens av förd politik. Fackeltågen, nallarna, blommorna och ljusen är vanmaktens manifestationer. Mer än något annat uttrycker de resignation.

“Så här hemskt är det, och vi kan inte göra någonting åt det.”

Att gå i fackeltåg får oss att känna att vi har gjort någonting, fast vi inte har gjort någonting alls. Med fackeltåg manifesterar vi vår kvävda, kastrerade sorg och vrede. Så tämjer vi vårt ursinne och vår förtvivlan. Sedan förnekar vi det som har hänt och utplånar det ur våra minnen. Till nästa mord, och nästa fackeltåg.

Morden en konsekvens av invandringspolitiken

Invånarna i de nordiska länderna måste äntligen inse vad de här brutala morden och andra våldsbrott handlar om. De är följden av en invandringspolitik som bygger på den ideologiskt grundade missuppfattningen att alla människor är likadana och utbytbara mot varandra. De är produkterna av en villfarelse. Hela invandringspolitiken i de nordiska länderna bygger tragiskt nog på denna fundamentala missuppfattning. När invandrare tackar mottagarländerna för deras gästfrihet genom att mörda, råna, våldta eller begå andra grova våldsbrott mot ursprungsbefolkningen dröjer det i allmänhet inte många minuter innan den politiskt korrekta meningsbärande eliten står upp och som en man förklarar att det är “individer” som begår brott. Underförstått: det bara råkade vara en somalier, en kongoles, en irakier, en etiopier. Det kunde lika gärna vara en värmlänning, en hälsing, en norrman eller en bohuslänning som mördar eller våldtar.

De är i alla avseenden troende

Problemet är att det inte är sant. All statistik visar att invandrare från icke-västliga länder är kraftigt överrepresenterade i våldsbrott. Människor som bekänner sig till likhetstanken är vilseförda av en ideologi med samma verkan som en religiös tro. De är i alla avseenden troende. De står fortfarande upp till öronen i Karl Marx ideologiska mylla och förnekar betydelsen av kultur, genetiskt arv, ideologi och etnicitet för hur människor beter sig.

Vi är alla lika, är budskapet. Trots att vi har facit. Trots att mer än 40 års erfarenheter av massinvandring tydligt visar att människor är olika och att gener, kultur, ideologi och etnicitet formar oss till dem vi är. Ingen kan i dag med bibehållen trovärdighet påstå att människor från våldskulturer och klansamhällen i exempelvis Afrika och Mellanöstern är likadana som invånarna i de nordiska länderna. När den politiskt korrekta eliten trots mer än 40 års erfarenhet av motsatsen framhärdar i att låtsas att alla människor är lika bevisar de bara sin faktaresistens och att de väljer att leva i en låtsasvärld.

Hur många människor ska offras?

Tyvärr kostar den här låtsasleken människoliv. Den kommer att fortsätta kosta människoliv tills verkligheten erkänns. De börjar bli många, och de kommer att bli många fler; de grova våldsbrott som begås av invandrare från främmande kulturer med helt annat synsätt på våld och människoliv än det som delas av flertalet i Norden. Hur många bestaliska mord, hur många fall av grov misshandel, hur många brutala rån, hur många gruppvåldtäkter behövs innan de ideologiskt troende inser fakta? Hur många liv ska offras innan förnufter tränger in i ideologiskt igenkorkade hjärnvindlingar? Finns det någon gräns? Eller ska vi acceptera hur många offer som helst?

Tänker de någonsin tanken att dessa tragedier är följden av politiska beslut som de själva har fattat? Snuddar de någonsin vid sitt eget ansvar? Tänker de någon gång tanken att det lika gärna kunde ha varit deras egen dotter, eller far, eller son, eller make som slaktas av en invandrare som uppenbart inte borde finnas i landet?

Jag tvivlar på att de någonsin släpper fram sådana tankar. Politiker och journalister är två av de grupper som har de tjockaste och mest ogenomträngliga pansaren av psykiska försvarsmekanismer. Det har de för att de för sina liv är beroende av sina försvar. De skulle inte orka leva utan dem. Då skulle deras ansvar och skuld ramma dem med full kraft. Karriären skulle vara slut, ekonomi och social status dala mot nivåer där de aldrig någonsin har befunnit sig.

Mördaren har uppgett flera identiteter

Bakom massakern ombord på bussen Valdresekspressen i Årdal finns en ansvarskedja som är möjlig att klarlägga. Skyldig till bussmassakern är naturligtvis mördaren själv och ingen annan. Den misstänkte 30-åringen har uppgett att han kommer från Sydsudan. Han kom till Norge i april och sökte asyl, trots att han redan hade gjort det i Spanien. Han har enligt Aftenposten opererat med flera olika identiteter. Till den sydsudanesiska exilmiljön har han uppgett ett namn, men till den norska polisen och Utlendingsdirektoratet har han uppgett en annan identitet. Enligt vad han har uppgett i Spanien kommer han från Mayomdistriktet i Unity State i Sydsudan och ska ha rest från Sudan till Egypten och sedan Israel innan han till slut ansökte om asyl i Spanien.

I alla media, både i Norge och andra länder, uppges den misstänkte trippelmördarens etnicitet. Utom i Sverige. Där utelämnas den helt. På Svenska Dagbladet drar sig journalisten Mårten Eidevall inte ens för att censurera ett citat där norska TV2 uppger att gärningsmannen är mörkhyad. Ordet “mörkhyad” stryks, en ren citatförfalskning som Svenska Dagbladets redaktionschef Olle Zachrison sedan tvingas erkänna och korrigera. Därigenom blir både SR och SVT tvungna att rapportera att den misstänkte gärningsmannen är en asylsökande från Sydsudan.

Kommunstyrelsen i Årdal sa nej

En enig kommunstyrelse (formannskap) i Årdals kommun i Sogn og Fjordane sa i mars nej till att driva en asylmottagning i bygden. Kommunen styrs med överlägsen majoritet av Arbeiderpartiet. I senaste kommunvalet fick AP 77,5 procent av rösterna. Men fylkesmannen i Sogn og Fjordane, Anne Karin Hamre, underkände kommunstyrelsens beslut. Därför blev det den norska staten som avgjorde om det skulle inrättas en asylmottagning. Atle Berge på Utlendingsdirektoratet ansåg att Årdal är en mycket lämplig plats för en asylmottagning, i synnerhet på grund av att där fanns tomma fastigheter och att det har gjorts nedskärningar i den kommunala sektorn.

Statligt tvångsbeslut om 151 asylsökande

I juli fattade Utlendingsdirektoratet beslutet att det skulle etableras en asylmottagning i Årdal, mot kommunledningens och invånarnas vilja. På rekordtid tvingades den lilla kommunen med 5 458 invånare i det vidunderligt vackra fjordlandskapet Sogn og Fjordane ta emot 151 asylsökande, de flesta från Eritrea. De ansvariga för tvångsbeslutet är alltså Anne Karin Hamre och Atle Berge. Lägg deras namn på minnet. Ordföranden i formannskapet var förtvivlad sedan beslutet fattats och sa:

“Jag kan öppet säga att vi har använt de medel att påverka som vi har när vi röstade nej i mars. Vi har sagt det vi kan, men det är staten som avgör.”

“De har det väldigt, väldigt svårt”

På det privata företaget Hero AS, ledende i mangfold som driver asylmottagningen i Årdal var stämningen däremot på topp efter beslutet att öppna en asylmottagning i den lilla kommunen. Föreståndaren Gunn Lerøy säger:

“Naturligtvis tycker jag att det är positivt att ha en asylmottagning i kommunen.”

Och så kommer de trillande som ärtor ur munnen på Gunn Lerøy, de politiskt korrekta flosklerna, i hög grad förväntade från en som livnär sig på asylindustrin:

“Jag anser att alla har ett ansvar för att hjälpa människor på flykt. Detta är människor som har det väldigt, väldigt svårt. Jag tycker att vi har ett samhällsansvar. Dessutom skapar mottagningen arbetstillfällen och bidrar till näringslivet, eftersom vi handlar varor lokalt.”

Privat asylföretag: “Det blir spännande”

Det privata företaget Heros regionchef Bente Dalåker jublade också över att det blev en asylmottagning i Årdal. Hon gläder sig åt ett mycket lukrativt avtal för företaget. Hero får varje år 1,2 miljoner kronor från norska staten för att driva asylmottagningen. Dessutom betalar staten kostnaderna för barnomsorg, skolgång och undervisning för asylanterna. Hero vann anbudstävlingen med affärsidén decentralisering. Den går ut på att hyra bostäder på öppna marknaden, så att de asylsökande kan spridas ut både i Övre Årdal och på Årdalstangen. Efter beslutet sa Bente Dalåker till NRK:

“Det här blir spännande. Vi gläder oss åt att starta processen med att att anställa, göra i ordning bostäder och starta arbetet.”

I lokalpressen framställdes den nya asylmottagningen som ett fantastiskt tillskott för bygden. Hero fick in mer än 100 ansökningar till de sju utlysta tjänsterna. Även detta fann regionchefen Bente Dalåker “spännande”. Vi kan alltså se hur den oönskade asylmottagningen i Årdal tvingas på befolkningen bland annat för att tillgodose Bente Dalåkers behov av spänning i tillvaron, och givetvis en rejäl vinst.

“Det är väldigt roligt med sådan respons, och inte minst spännande.”

Trippelmördaren skulle aldrig ha varit i Årdal

Jag letar i norska media efter ett uttalande av Bente Dalåker om hur “spennende” och “moro” situationen i Årdal är efter bussmassakern. Men jag hittar ingenting. Däremot framgår det att den 30-årige sydsudanesiske trippelmördaren aldrig skulle ha varit i Årdal över huvud taget. Han skulle aldrig ens ha befunnit sig i Norge om asylsystemet hade fungerat som det ska. Han kom till Norge den 9 april, trots att han redan hade ansökt om asyl i Spanien. De nordiska länderna fungerar som asylmagneter för utomeuropéer, även de som har sökt eller fått asyl i något sydeuropeiskt land. Orsaken är att de sociala förmånerna i Norden är oslagbart mycket generösare än i övriga Europa.

Mannen skulle omgående ha utvisats ur Norge till första asylland Spanien i enlighet med Dublinförordningen. Istället placerades han på asylmottagningarna Refstad och Torshov i Oslo. När de översvämmades av en kraftig tillströmning av nya asylsökande sattes han inte heller då på ett plan till Spanien. Istället flyttades han den 26 augusti till den nyöppnade mottagningen i Årdal.

Uppförde sig normalt – och nedprioriterades

Frode Forfang, direktör för Utlendingsdirektoratet, säger till Aftenposten att UDI inte lät göra någon psykiatrisk undersökning av mannen, eftersom han inte uppförde sig onormalt. Han säger också att UDI inte har kapacitet att göra psykiatriska undersökningar av alla som kommer som asylsökande. Utvisningen av sydsudanesen var beslutad sedan den 29 juli men nedprioriterades för att han uppförde sig normalt, och det var osannolikt att han skulle rymma. Kristin Ottesen Kvigne, chef för polisens utlänningsenhet, säger till Aftenposten:

“Vi skickar ut flera tusen asylsökande enligt Dublinförordningen varje år och måste planera vår verksamhet. Vi prioriterar dem som har avvikande beteende eller är dömda för brott. Gärningsmannen har uppfört sig normalt fram till nu.”

De hade inte en chans att undkomma

Den 30-årige sydsudanesen skulle slutligen ha utvisats till Spanien i tisdags. Men dagen innan tog han Valdresekspressen mot Valdres och Østlandet. När bussen kommit halvvägs mot Tyin knivmördade han samtliga tre ombord på bussen: den 55-årige busschauffören Arve Kvernhaug, den 19-åriga studerande Margaret Molland Sunden och 53-årige svensk-marockanen Brahim Khouya. Margaret Molland Sunden var på väg till Oslo där hon läste en ingenjörsutbildning i bioteknologi och kemi.

Offren hade inte en chans att undkomma. De var instängda i bussen, som blev en dödsfälla. Fasan hos dem som stod i tur att avrättas och visste att de inte kunde fly måste ha varit fruktansvärd. De tre kropparna har inga skador som tyder på att de har hunnit göra motstånd mot mördaren eller ens ta sig ut ur bussen. Chauffören Arve Kvernhaug blev funnen framme vid ingångsdörren. Han hade inte ens hunnit lägga i handbromsen på bussen. Brahim Khouya låg ett par bänkrader bakom chauffören på höger sida, och Margrete Molland Sanden vid utgångsdörren mitt i bussen.

Læs mere »

Abel Azcona: Eating a Qur’an in Copenhagen, Arts & Taboos – Abel Azcona and Lars Vilks, Abel Azcona: Jihad 191, Abel Azcona: ‘Lapidación’ Stening.

Europas jøder: Indvandringen er problemet

Samme avis, New York Times, har også idag en stor artikel om Dansk Folkeparti, men efter at have lynskimmet den, må jeg tilstå, at jeg ikke gad læse den. Jeg har problemer nok med bare at vride mig til at læse Politiken. Morten Kjærum udtalte at han var ‘chockeret’ over sin rapports resultater. Det var sgu på høje tid, Kjærum. Rapporten nævner og i mindre grad højre og venstreekstremister. Den yderste venstrefløj markerer Krystalnatten i dag under parolerne “asyl til forfulgte – nej til tvangsudvisninger”,” solidaritet – nej til racisme, fremmedhad og antisemitisme” og “ytringsfrihed – nej til hetz mod bestemte samfundsgrupper”. Det kunne man næsten ikke have gættet i forvejen, men hvad har det med muslimsk antisemitisme eller november 1938 at gøre? Hvis jeg var jøde, var der dem jeg hellere ville omfavnes af.

Fear of rising anti-Semitism in Europe has prompted nearly a third of European Jews to consider emigration because they do not feel safe in their home country, according to a detailed survey of Jewish perceptions released Friday by a European Union agency that monitors discrimination and other violations of basic rights.[..]

In other countries, however, hostility to Jews is now rooted more on the left and in Muslim immigrant communities, the survey’s findings indicate. More than three-quarters of respondents in Belgium and France, both of which have large populations of Muslim immigrants, identified anti-Semitism as a problem. Eighty percent of respondents in the two countries described immigration as a problem, too, suggesting tense relations between Jewish communities and recently arrived immigrants.

About 90 percent of respondents in Belgium and France reported that the Arab-Israeli conflict had had a “notable impact” on the safety of Jews. Only 40 percent reported the same in Hungary, which has few Muslim immigrants, while a majority of respondents in most other countries surveyed said tensions in the Middle East had affected their feelings of safety either a “great deal” or a “fair amount.”Jews in Europe Report a Surge in Anti-Semitism

“Indvandringen er en tikkende bombe”

Historikeren Herman Lindqvist, der havde 29 programmer Hermans historia (1991–2002) var min store trøst i SVT, et propagandaorgan der ingen eksistensberettigelse har længere, når jeg sad i Småland begravet i en meter sne for ti femten år siden. For at beholde en spalte i Aftonbladet, er han dog nødt til at ikke omtale Sverige, hvis bombe tikker hurtigere end nogen andre bomber i Europa. Han har selvsagt fået røven på komedie i Dagens Nydeligheder for at afvige fra anstændighedskonsensus: Herman Lindqvist medverkade på extremistsajt.

Slutligen: ett ständigt ökande hot mot Europas trygga utveckling är den tickande bomb som ligger i den ökande invandringen till Västeuropa. Det är en komplicerad konflikt. Många europeiska ­länder har stort behov av arbetskraft, människor vars kultur ­bidragit till att ­berika och vitalisera ­länderna.

Ändå finns det stora invandrar­grupper i Europa från mer avlägsna länder och kulturer som ­inte tillåts ­eller kunnat integreras eftersom de kommit i stort antal på kort tid. Sam­tidigt är det ett faktum att det finns ­invandrargrupper i till exempel Frankrike och England som ­inte har den minsta önskan att ­integreras.

Tvärtom, de lever i sin egen värld där de helt tar avstånd från och till och med för­aktar värd­landets kultur. I England, Frankrike, ­Spanien, Italien och Grekland ökar spänningen, våldsam urladdning ligger i luften. Finns det seri­ösa politiker i Europa som ­vågar ta itu med alla dessa ­problem eller sitter de som förstaklass­passagerarna på ­Titanic, övertygade om sin egen förträfflighet och Europas odödlighet?Nu kommer nya tiderna

Homoseksuel norsk-somalier overfaldet af somaliske kvinder

Jeg har gennem norske venner mødt både Amal Aden og Sara Amzeh Rasmussen. Der er ingen tvivl om, at deres åbenmundethed gør deres liv farligt. Vores provinsielle amatørpolitikere har påført os en voldelig trusselskultur og en tid af af hemmelige adresser, pseudonymer, skibskatastrofer, hærværk og pludselig død. Det ville være underligt, hvis det ikke var en boomerang, der kom tilbage og hjemsøgte dem selv. Hvad mon deres aktuelle ‘trusselsbillede’ er, nu Lars Hedegaard, Morten Uhrskov, Kurt Westergaard og Rikke Hvilshøj, har måttet holde for?

Kutt i hodet, knuste briller. Amal Aden forteller at hun i morges ble angrepet av to kvinner i fotsid hijab ved Nationaltheatret i Oslo. Hun hadde ikke tatt på seg trygghetsalarmen fordi hun følte seg trygg i det området.Amal Aden, den prisbelønte forfatteren og samfunnsdebattanten med somalisk bakgrunn, forteller at hun ble slått ned på åpen gate ved åtte-tiden i morges. Aden forteller til Aftenposten at det skjedde ved Nationaltheatret da hun var på vei for å treffe forfatterkollega Aslak Nore. Sammen skulle de videre til Stabekk videregående skole for å holde foredrag i regi av Den kulturelle skolesekken.

Jeg ble slått ned av to somaliske kvinner. To voksne kvinner i lang hijab kom mot meg. Det skjedde så fort, de snakket somali, de sa «du er en skam for islam og somaliere!», «du er årsaken til at unge somaliere flytter hjemmefra!». Plutselig slo den ene meg i ansiktet med vesken sin. Jeg vet ikke hva det var i den vesken, men jeg fikk et kutt i pannen og brillene mine ble knust. Jeg fikk veldig vondt i hodet. Amal Aden: – Jeg ble slått ned av somaliske kvinner

Alle ved, at lyde og dufte kan bringe en mange år tilbage til mennesker eller situationer, så man pludselig er til stede lige dengang for mange år siden. Anton Kontra og John Frandsens Beethovens Romance i F-dur er en af de lyde, der bringer mig tilbage. Her er den fra LP med skrat og slid, jeg selv havde – og Anton Kontra lever ligesom musikken endnu.

Jeg er født på Christianshavn, kommet til bevidsthed på Kommunehospitalet, men da jeg var 13 år flyttede mine forældre til Strandagervej over for Tuborg, hvor også Willumsen tegnede og byggede sit enestående smukke hus i 1907. Mogens Andersen boede der dengang, og jeg forlangte friskt nok, at han viste mig huset. Han tog det venligt.

Det var ude på landet for min horisont, alt uden for Jagtvej var ude på landet, selvom det var Københavns Kommune. Min morfar, der syntes det i sig selv var lidt suspekt at bo på en vej i stedet for på en gade, kokketerede med, at han ikke rigtig kunne huske “den der vej I nu bor på.” Man har den horisont, man nu har eller vil have. Jeg havde kun 25 minutter på cykel til Østre Borgerdyd skole ved Østerport, så jeg vænnede mig efterhånden til, at jeg stadig boede i København. Det virker, som en meget gammel tid. Det var før TV og køleskabe, der kom en mand med læderforklæde hver 3. dag med isblokke til “isskabet”, og alligevel er det ikke så længe siden.

Da jeg var fem år, syntes jeg Nørrebro 800 meter væk, var nærmest udlandet, men da jeg i tyverne kørte taxi om natten, fandt jeg ud af hvor stor en by København er – 3000 kvadratkilometer. Det tog to år inden jeg havde afmærket alle hjørner af byen, så kunne jeg overskue den. Jeg kunne efterhånden trække mig tilbage til barndommens landskab, fordi jeg havde været alle stederne, ligesom jeg havde set USA, Europa og Fjernøsten. Udlængslen var stillet, den var trygt parkeret og plager mig ikke længere undtagen hvis jeg ser en film om rummet og Hubble teleskopet, så gynger grunden igen under mig.

Jorden, hjemmet, betyder mere end man først aner. Det lyder som en sang af Holger Fællessanger, men at runde Kronborg og indsejlingen til Øresund efter seks måneder til søs, gjorde mig oprørt og grædefærdig selvom jeg kun var tyve år, og skulle have appetit på alt. Jeg havde ikke et roligt sekund, til vi nåede Frihavnen. Jeg havde boet i Singapore, Hong Kong, Valetta, på en gummiplantage i Malaya og Paris, jeg troede, jeg var en ‘verdensborger’, men jeg var en hjemmefødning bundet til et bestemt område og til nogle bestemte mennesker.

Mine forældre ville helst være i Frankrig, Schweiz eller Italien, når de havde sommerferie, og så boede jeg af og til i det der hus ude på den vej som ung, når de var væk. Det er her, Kontra og Frandsen kommer ind i billedet. Min far havde alle Frandsens indspilninger. Jeg går ud fra, at han var min fars patient, for de var dedikerede, men min far overholdt lægeløftet helt bogstaveligt, han omtalte aldrig sine patienter.

Jeg har alle Tove Ditlevsens bøger. Jeg har taget en ned fra hylden, og der står “til prof. XXX med hjertelig hilsen og taknemmelighed fra Tove Ditlevsen” med hendes altid sirlige skråskrift. Hun må også have været patient. Engang jeg havde hende som passager i min taxi, sagde jeg ikke til hende “Vi må have fælles bekendte.” Hun sad tavst på bagsædet, jeg på forsædet, det var omkring dramaet Vilhelms Værelse, men jeg ville ikke bryde hendes cirkel af urørlighed. Jeg var kun endnu et menneske i den store by, hun var i færd med at forlade. Hedebygade, H.C. Andersens Boulevard og Victor.

Hun er den eneste danske kunstner, jeg ved af, til hvis bisættelse 10.000 ganske almindelige mennesker mødte op på Enghave Plads for at vise deres deltagelse og taknemmelighed. På de gulnede avisudklip, der er lagt i en af bøgerne, viser fotografierne overvejende små arbejderkoner fra Vesterbro. Vi vil ikke se det, når Klaus Rifbjerg eller Ib Michael dør. Heller ikke Hanne Vibeke Holst. Spørg mig ikke hvorfor.

Ude i det hus på den vej, satte jeg højttalerne op i de åbne vinduer og spillede Kontra og Frandsen, mens jeg serverede min sommeret for min veninde, som nu er en moden dame, jeg ikke kender. Gorgonzola med æggeblomme, rå løg og honningmelon og dertil en porter. Der var også en vinkælder med vine med orange skær og krystaller på bunden. De var også gaver fra patienter, men min far drak kun alkohol til selskab nogle gange om året, så den voksede og lagrede betydeligt med tiden. De satte standarden for, hvordan rødvin kan smage, ligesom Bo Jakobsens Restaurationen sætter standarden for, hvordan gastronomi kan være. Man skal prøve det en gang om året, bare for at minde sig selv om, hvad eminent er. Så kan man vælte sig i lort og Jensens Bøfhus resten af tiden. Det er altsammen John Frandsen og Beethovens skyld,  jeg kom til at tænke på det. Sådan er det med lyde.

Vinter – i dag

Læs mere »

Kort: Wall Street Journal. Man ser, at Tyskland numerisk har modtaget lidt flere syrere, men der er 80.5 mio tyskere mod 9.5 mio svenskere, hvad der bringer Sverige på en skyhøj førsteplads blandt modtagede pr. capita. (klik f. større billede)

There are strong incentives for Syrians to try to reach Northern Europe. Sweden is granting immediate asylum and residence permits to all Syrians arriving at their borders. Norway has pledged to take 1,000 refugees and is offering asylum on a case-by-case basis. Germany has promised to issue 5,000 temporary-residency permits.

“Sometimes, I wake up and I can’t believe I’m here,” Mr. Simo said recently while preparing traditional Syrian spiced chicken in his Vetlanda kitchen. “I have to pinch myself. For me, Sweden is paradise.” Mohamad Simo paid smugglers $15,000, used five false passports and spent days in a Greek prison to reach Sweden, where he found refuge away from his home in war-torn Aleppo in Syria. What kept him going was a steady stream of cash, wired to him at various points of his journey by family members in Saudi Arabia and the U.S. After he was released from prison with a 30-day deportation order, he stayed in Athens and laid low for two months, he says. Eventually, he paid smugglers to get him a fake passport he hoped would enable him to board a flight to Sweden.

Sweden has led calls for EU member states to take on more refugees through the U.N. resettlement program. Many other nations so far have been reluctant. The EU has created a task force to study how to deal with refugee deaths in the Mediterranean. “The Swedish government is aware of the strain on the asylum system, but we have an obligation,” says Tobias Billström, Sweden’s migration minister. “This is a question of political will.” Thousands of Middle-Class Syrians Are Trying to Get to Europe’s Northern Countries to Seek Asylum

Tobias Billström kunne godt have forklaret, hvorfor Sveriges “ansvar” er ti gange større end Tysklands, EU kommissær Cecilia Malmström meddeler i dag, at EU domstolen har godkendt homoseksualitet som asylgrund i EU. Der er ingen tvivl om, at det er et helvede at være homoseksuel i store dele af verden, det er det allerede ved at blive i Europa takket være personer som Malmström, men: Højt sat er to % af verdens befolkning homoseksuelle. Verdens befolkning er nu på 7.123 milliarder. Har Malmström tænkt på, at det er 140 mio. der fik asylgrund i Europa der? Selvfølgelig har hun ikke det, hvis hun var kendt for at være tænksom, ville det være sluppet ud nu. Hun er følsom, men det er noget andet, specielt når man tjener styrtende med penge. EU er også idag ved at indlemme de Forenede Arabiske Emirater i Schengen – no kidding.

Forfattaren och doktor i statsvidenskab Carl Johan Ljungberg, phd skrev i Svensk invandringsdebatt inmålad i ett hörn for en uge siden, en meget bemærkelsesværdig passus, som jeg også tror er meget sand:

Kanske är den vitala frågan hur denna politik kan modifieras utan att de tyngsta aktörerna tappar ansiktet och så att en nystart kan ske? Så länge statsministern framhärdar i sina låsningar medan godkända debattörer krampaktigt ser en fortsatt hög invandring som det enda moraliska eller humana, lär en ändring kunna ske bara om de materiella och övriga kostnaderna blir så höga att de inte kan ignoreras.

De 84 % af svenskerne, der ikke vil stemme på Sverigedemokraterne, stemmer altså på partier, der har handlingslammet sig selv og som har investeret så mange milliarder og så megen prestige, at de hellere vil rasere landet og demokratiet, end de vil tabe ansigt. Så enkelt og så makabert tror jeg faktisk det er. Nu er SD selvfølgelig underrapporteret, så 11.9% nu betyder cirka 15 %, men om det så blev 20 % ved valget om ti måneder, ville det ikke betyde andet end at disse personer, der er så bange for at tabe ansigt, vil kompromittere svensk demokrati en tand yderligere.

Der vil opstå et sort hul i Riksdagen på 15-20 % af pladserne, uden om det vil de andre regere videre som ingenting, dog kan Reinfeldt roligt regne med at the back benchers vil murre så meget desto højere over at hans specielle psykologi, byder ham at forære magten til de rød-grønne. Han må være en dårlige skakspiller, end de amatører jeg kender. Demokratiet er allerede dysfunktionelt, fordi ledende personer som Fredrik Reinfeldt er dysfunktionel og uden gehør.

Man kan ikke andet end beundre Sverigedemokraternes Sisyfos-kamp, og jeg vil sige med Camus: “Man må forestille sig Jimmie Åkesson som et lykkeligt menneske.” Se de andre, der flytter rundt på imaginære tinsoldater som i de sidste dage i bunkeren til Wilhelmsstrasse 77. Sverige er en drøm, vi andre har at rette os efter den eller forføje os. Det har jeg gjort, i al fald fysisk, men ikke helt frivilligt. Taktiken som ska stoppa SD

Att prata mer om invandringsfrågan är inte aktuellt för S, uppger Expressens källor. Det skulle bara gynna SD ännu mer lyder analysen. Vår strategi är att möta SD:s intolerans och inhumanism med det som de tål allra sämst, det vill säga att vi är ännu tydligare med varför samhället mår bra av öppenhet och att av ta emot flyktingar. I varje valstuga kommer det att stå valarbetare som motiverar de väljare som funderar på SD att välja ett annat parti, säger språkröret Åsa Romson.

Nick Cohen: Firoozeh Bazrafkan is frightened of nothing

Let’s face it — we only challenge religions that won’t hurt us, and governments that won’t arrest us

Five foot tall, 31 years old, and so thin you think a puff of wind could blow her away, she still has the courage to be a truly radical artist and challenge those who might hurt her. She fights for women’s rights and intellectual freedom, and her background means her fight has to be directed against radical Islam. As a Danish citizen, she saw journalists go into hiding and mobs attack her country’s embassies just because Jyllands-Posten published cartoons of Muhammad that were so tame you could hardly call them ‘satirical’. Bazrafkan is also the daughter of an Iranian family, and the Islamic Republic’s subjugation of women revolts her.

When I met her, she was enduring a crash course in politically correct Europe’s many hypocrisies. White Danes reported her to the police for writing that Muslim men abuse and murder their daughters, and adding for good measure that the ‘Koran is more immoral, deplorable and crazy than manuals of the two other global religions combined’. When I asked what she thought of the Danish legal system, I did not receive a long lecture on freedom of expression.

‘I think it’s fucked,’ she said.

So is the London art world. After she told the Danish court she would sooner go to prison than pay its 5,000 kroner (£550) fine, the indomitable Bazrafkan headed for Passion for Freedom. Spectator

Sandelin og Arnstberg: Buss på villovägar…

Så här kan det gå till när vi utan värdeomdömen försöker annonsera för vår bok “Invandring och mörkläggning”. Nedanstående bussbolag hade godkänt två annonser i sin tidning. Sedan var tyst därifrån, därefter tvärnit berättar min medförfattare Karl-Olov Arnstberg i ett mejl för några minuter sedan:

“Jag blev just uppringd av en dam som presenterade sig med ett namn jag inte uppfattade och samtidigt sa att hon var ansvarig utgivare för ”Buss på Sverige” där vi beställt två helsidesannonser till specialpris. Jag mailade dem i går och bad att få ett par ex. av tidningen oss tillskickade men fick inget svar på det, vilket var lite underligt. Men nu kom alltså förklaringen:

Læs mere »