Av Julia Caesar:
Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!
Vi är alla produkter av evolutionen, ända ned på cellnivå perfekt anpassade till klimatmässiga och andra faktorer i de miljöer där vi föds. Men vad händer när vi rubbar evolutionens lagar? När stora migrantströmmar flyttar till länder med helt annorlunda förutsättningar? Eller när man påtvingas ett annat kön än det man är född till? Området är minerat med starka tabun. Dominerande vänsterdebattörer över hela världen styr debatt, forskning och politiska beslut genom att påstå att ras och kön är sociala konstruktioner och att vi alla är lika. Alla andra ståndpunkter – även objektiva fakta – stämplas som rasism eller högerextremism. Den fjärde och sista krönikan med evolutionen som utgångspunkt handlar om grova övergrepp som begåtts i vetenskapens namn när pojkar har opererats till flickor och påtvingats en kvinnlig könsidentitet.
En sommarmorgon 1986 hittas en liten pojkbaby liggande i en flätad korg på trappan till sjukhuset i huvudstaden Quito i Ecuador. Han är några månader gammal och starkt undernärd. Varför föräldrarna har övergett honom vet bara de själva, men att barnet är undernärt talar för att de är fattiga. Kanske har de övergett pojken för att han inte ser ut som andra pojkbebisar. Könsorganen är missbildade, och det är svårt att veta om han är en pojke eller flicka. När läkarna gör ett gentest på honom visar det sig att han har manliga könskromosomer. Den lille pojken kommer att bli en av tusentals försökskaniner för en vetenskaplig bedragare som lyckas dupera hela världen i mer än 40 år.
Historien om hittebarnet på sjukhustrappan i Quito är berättelsen om hur en “sexforskare” erövrar en position som vetenskaplig auktoritet och under flera decennier får hållas med att förstöra ett stort antal människors liv. Det är också berättelsen om några av dem som drabbas av hans framfart. En av dem är Viktor, pojken som börjar sitt liv som hittebarn på en sjukhustrappa i Ecuador. En annan är en kanadensisk pojke, Bruce Thiessen. Och det är, slutligen, historien om en norsk barnpsykiater som mot alla odds lyckas tänka om när förnuftet hinner ifatt honom och han inser att Viktor och andra liknande fall handlar om människoliv.
Tro på att barn föds som könlöst neutrum
Det Viktor utsätts för utspelar sig när läkarna, vetenskapen – ja, alla, bekänner sig till tron att barn föds som blanka oskrivna blad utan egenskaper. Barnets personlighet tros inte ha något med biologi att göra utan kommer liksom flygande genom luften, det vill säga formas av omgivning och kultur. (Om denna månghundraåriga missuppfattning handlar den andra krönikan i serien med evolutionen som utgångspunkt, “Myten om det oskrivna bladet”).
Många, i synnerhet extremfeminister och genusexperter, bekänner sig fortfarande med religiös glöd till tron att kön är en “social konstruktion”. Se till exempel de formidabelt tvärsäkra, alternativt magnifikt ointresserade norska “experterna”, maskulinitetsforskaren Jörgen Lorentzen, kriminologen Hedda Giertsen, forskningschefen Cathrine Egeland, journalisten Martine Aurdal på Dagbladet och könsforskaren Agnes Bolsö (som håller på att slå dubbelknut på sig själv för att förneka att barn har en medfödd könsidentitet) i ett avsnitt av den norska tv-serien “Hjernevask”, Nature or nurture.
Viktor opereras till flicka och blir Viktoria
När Viktor föds 1986 har en “sexexpert” i mer än 30 år i stort sett oemotsagd fått sprida uppfattningen att barn föds utan könsidentitet och formas till pojke eller flicka enbart genom miljö- och kulturpåverkan.
Det finns också rent praktiska omständigheter som bidrar till den inställningen. Det är väsentligt lättare att kirurgiskt åstadkomma ett kvinnligt könsorgan än ett manligt. När Viktor kommer till världen har det länge varit praxis att operera barn med oklart kön till flickor. Hans testiklar har inte kommit ut ur bukhålan som de ska, och hans penis är outvecklad. Han är ett av cirka 5 000 barn som varje år föds med missbildade könsorgan. När han är sex månader gammal blir han kastrerad och opereras i enlighet med tidens vetenskapliga ståndpunkt till flicka. Den lille pojken Viktor blir flickan Viktoria. Avsikten är att hon aldrig någonsin ska få veta att hon är född som pojke. Det ingen vet vid den här tiden är att den rådande medicinska praxisen utgår från falsk vetenskap, och att upphovsmannen är en av historiens största vetenskapsbedragare.
Harald Eia berättar om det vetenskapliga bedrägeriet
Det är den norske ståuppkomikern och författaren Harald Eia, känd från NRK:s tv-serie Hjernevask, som berättar historien om Viktor i sin och Ole-Martin Ihles bok “Födt sånn eller blitt sånn?”, en lysande populärvetenskaplig genomgång av miljö- kontra biologiska aspekter på människans natur.
Harald Eia bygger berättelsen om Viktor och andra liknande fall på den prisbelönte och mycket uppmärksammade kanadensisk-amerikanske journalisten John Colapintos bok och artiklar om könsbyte på barn. Colapintos kartläggning av den vetenskapliga storsvindeln är av den arten att man många gånger tar sig för pannan och frågar “Hur är detta möjligt? Hur kunde världen låta sig bedras så till den grad?” Men det kunde den, i flera decennier.
En av ideologerna bakom den sexuella revolutionen
I en annan del av världen finns vid tidpunkten för Viktors födelse den man som står bakom den medicinska praxisen för könsbyten på barn. Hans namn är John Money (1921-2006). När Viktor föds har det gått 30 år sedan John Money 1955 lät publicera en artikel som blir hans vetenskapliga genombrott. Han hävdar att människan föds utan psykologisk könsidentitet och att den formas helt av omgivningen.
“Sexuellt beteende och orientering som man eller kvinna har inte ett medfött, instinktivt fundament. De differentieras som maskulina eller feminina genom erfarenheter i uppväxten” skriver Money.
Det är inget mindre än en revolution på området. John Money gör kometkarriär, får hjältestatus och duperar hela den vetenskapliga världen. Hans teori passar perfekt ihop med “den sexuella revolutionen” på 1960- och 70-talen, en rörelse som vill upphäva alla könsgränser och sexuella gränser. Bakom kulisserna blir Money med sin expertstatus en av de ledande ideologerna i sexrevolutionen. I bästsäljaren “Sexualpolitiken” citerar den radikalfeministiska gurun Kate Millett förtjust hans teser om nyfödda barns totala psykosexuella flexibilitet. Detta är exakt vad världen vill höra 1970.
Han sätter den vetenskapliga agendan i mer än 40 år
John Money seglar upp som världsledande auktoritet på barn med oklart kön. Hans påståenden ska komma att sätta den medicinska och vetenskapliga agendan ända från 1955 till mars 1997 när forskarna Milton Diamond och Keith Sigmundson avslöjar hans vetenskapliga bedrägeri i en facktidskrift. Avslöjandet sänder chockvågor genom hela den vetenskapliga världen.
När Viktor föds, i mitten av 1980-talet, närmar sig John Money pensionering. Han är 64 år gammal och professor i pediatrik och medicinsk psykologi på Johns Hopkins University i Baltimore, USA. Under sin långa karriär har han, till stor del driven av privata motiv, specialiserat sig på områdena könsidentitet och könsroller med särskild inriktning på tvåkönade personer, hermafroditer.
Utnyttjar patienterna för sitt privata föräldrauppror
Patienterna blir ett slags schackpjäser som John Money under vetenskaplig täckmantel utnyttjar i en iscensättning av sitt privata föräldrauppror. Han föds i en strikt evangelisk-religiös familj i Nya Zeeland 1921. Hemmet är strängt och slutet. Fadern dör när Money är åtta år, och han uppfostras av modern och ogifta mostrar. Som psykologistudent revolterar han mot sin uppväxtmiljö och dess stränga sexualmoral och försöker samtidigt lösa sin egen sexuella gåta genom att ägna sig åt sexstudier. Med ursinnig frenesi går han så långt ut i extremerna från moraluppfattningen i sin uppväxtmiljö som han kan. Hans inställning till sexualitet är att ingenting är perverst, alla böjelser är normala, och sex har ingenting med moral att göra. Själv är han öppet bisexuell. Han ingår bara ett kortvarigt äktenskap och får inga barn.
En “sexmissionär” som pläderar för pedofili
I sin bok “Venuses Penuses” (1986) beskriver John Money sig själv som “sexmissionär”. Utifrån den självbilden kunde han inte leva i mer perfekt rätt tid. Under den sexuella revolutionen talar han sig varm för pornografi och öppna kravlösa äktenskap. Han vill spränga alla gränser. I boken “Sexual Signatures” 1975 skriver han:
“Det finns mängder av bevis för att bisexuellt gruppsex kan vara lika tillfredsställande som en parrelation, under förutsättning att alla är på samma våglängd.”
I tidskriften Time den 14 april 1980 pläderar han för pedofili och incest:
“En sexuell erfarenhet i barndomen, till exempel med en släkting eller en äldre person, behöver inte vara negativ för barnet.”
En tidigare patient berättar att John Money en gång hade frågat om han någonsin fått en “gulddusch”. Patienten, en ung pojke, förstår inte vad ordet betyder. “Blivit kissad på?” förklarar Money med ett leende.
Här får han det experimentlaboratorium han behöver
Tidigt under 1950-talet får John Money anställning vid Johns Hopkins University i Baltimore, som 1951 har startat världens största klinik för “intersexual conditions”. Han blir en av pionjärerna på hermafroditer. Här får han det experimentlaboratorium han behöver. Efter att ha studerat 105 tvåkönade barn och vuxna anser han sig ha fått ett slående resultat. Oavsett om patienterna uppfostras som pojkar eller flickor har 95 procent av dem en normal psykisk utveckling. För John Money är detta det ultimata beviset för att det inte är biologi som avgör könsidentiteten. Allt beror på uppfostran. Barn som föds med tvetydiga könsorgan är helt enkelt födda könsneutrala, påstår han.
För den stora majoriteten patienter rekommenderar han att de, oberoende av vilka könskromosomer de har, ska kastreras och ges kvinnligt könshormon för att bli flickor. I ett enda slag har Money erbjudit läkarna en enkel lösning på ett av medicinens stora problem: Hur ska man handskas med barn som föds med osäkert kön? I Moneys behandlingsmetod ingår att hålla behandlingen hemlig för barnet för att inte så några tvivel om hans eller hennes verkliga könsidentitet.
Viktoria får inte veta att hon är en pojke
Viktoria blir adopterad från Ecuador till Norge när hon är tre år gammal. Adoptivföräldrarna får av norsk medicinsk expertis rådet att fortsätta behandla henne som en flicka och hålla hennes bakgrund hemlig. Hon ska aldrig få veta att hon är född som pojke. Föräldrarna litar på expertisen och gör som de blir tillsagda. De uppfostrar Viktoria som flicka, klär henne i flickkläder och ger henne flickleksaker.
Men Viktoria uppför sig trots föräldrarnas alla ansträngningar inte som en flicka. Trots att hon aldrig har fått veta någonting om sitt egentliga biologiska kön hävdar hon envist att hon är en pojke. Hennes favoritleksaker är Ninja Turtles, inte dockor. Hon vägrar gå i flickkläder och leker helst med pojkar. Men varken pojkar eller flickor vill leka med henne. Hon passar inte in någonstans.
“Ingen kom till pojkens begravning”
När Viktoria är sex och ett halvt år gammal läggs hon in på Rikshospitalet i Oslo för en kompletterande könsoperation. Hon vaknar ur narkosen förvirrad och orolig, i ett psykotiskt tillstånd, och remitteras till Trond H. Diseth, barnpsykiater på samma sjukhus.
Han ber Viktoria att rita en bild av sig själv. Då ritar hon en liten pojke med en stor svart penis. På den lilla kroppen skriver hon “eg” = jag. När Diseth ber henne berätta om teckningen säger hon:
“Det här är en pojke, men pojken är nu död. Han hade en stor kiss, den började växa och kom upp i munnen så att pojken inte kunde äta. Pojken måste opereras. Kissen blev bortklippt, men pojken dog. Pojken och kissen blev begravda var för sig. Alla människor kom till kissens begravning, men ingen kom till pojkens begravning.”
Læs mere »