Antallet af mord kan eksplodere i Stockholm, indvandrere kan gruppevoldtage på åben gade, bøsser kan blive stukket ned med kniv og sågar myrdet af indvandrere i Stockholm – det trænger bare ikke ind hos disse Miljøpartister, der skal forestille at styre et land. Jeg ville have skrevet “den autistiske, postfaktuelle tøsebande’, men det kan ikke stå på en linje i rubrikken.
Man kan jo ikke hade dem trods deres ødelæggelser, på en måde er de de sidste uskyldige børn i en verden af svig og ondskab, man hader heller ikke børn fordi de raserer hele lejligheden mens man er væk. De minder mig en en moden dame jeg havde til bords i en præstegård i Jylland for ti år siden. Hun mente at problemerne med Saddam Hussein kunne løses, hvis vi bare viste ham lidt mere kærlighed, en kvindelig Jakob Holdt, så at sige. Han blev jo præst, da det kom til stykket (mine præstevenner har mig nok undskyldt.) Min jyske borddame var ældre i kødet end i sindet, og jeg var gammel nok til at forlade emnet i en fart.
Nej, man kan ikke hade dem, men man ønsker ikke at rene børn skal have den fjerneste indflydelse på landets og ens egen fremtid, med mindre man altså er Miljøpartist, her er en der vil afskaffe valgretsalderen. Der går grænsen for mit vedkommende, men dette parti er svenske journalisters foretrukne, snak om deep shit og et land i yderste nød! Det er en mere barmhjertig død at skyde sig en kugle for panden, end at stemme på dem. Miljøpartiet minder mig om denne tegning fra Muhammed-krisen, MP’s kongedømme er ikke af denne verden. Og hvis det endelig skal være – hvorfor ikke venstrehåndstilpasse Stockholms kommune? Over 10 procent af verdens befolkning er venstrehåndede, undertegnede for eksempel, hvorimod kun halvanden procent er homoseksuelle.
Og til sidst: Har homoseksuelle det bedre under dagens hype, end de havde det for 50 år siden? Formelt, jo, men lad os mindes om, at de i 1960 ikke skulle frygte at blive lemlæstet ved deres barer i den indre by eller Ørstedsparken. Det er altså gået både frem og tilbage, og det er gået tilbage ikke mindst på grund af de kræfter, der hepper på rettighedskulturens årlige karneval. I den skrev Lars Otto Kristensen: »Jeg er ligeglad, jeg kan ikke fordrage missionerende bøsser,« og missionerende bøsser er lige hvad svenske aviser er fulde af: Därför ska vi sänka alla heteronormer. Når 98.5 af alle er heteroseksuelle, er det det mest almindelige, og derfor er det det normale og derfor normen. Man kan ikke ‘sænke’ det allermest normalt forekommende uden at kollidere med virkeligheden, en rigtig svensk Don Quijote-specialitet.
Når jeg har været i Sverige en tid, vender jeg hjem som homofob og misogyn, hvad der ellers strider mod min natur. Sådan virker ideologisk propaganda på mig. Jeg har en svær allergi. – MP vill hbt-certifiera Stockholm, 12 punkter för ett kärleksfullare Stockholm. (klik screenshot for helskærm)
Yttrandefriheten i Sverige
Jag läser på sajten Avpixlat att en av dess krönikörer, Hera Lamppu Maduro har misshandlats och nu lever under skyddat boende på grund av det hon har skrivit på sajten. Hon var tidigare bloggerska på Skånska Dagbladet men tvingades sluta därför att hon kritiserade den svenska regimens invandringspolitik. Sedan hon istället började skriva på Avpixlat har hon utsatts för något som jag skulle vilja karakterisera en förföljelse. Bland annat har Nyheter24 beställt uppgifter om henne som rör hennes ekonomiska situation och enligt vad hon själv skrivit är hon inte längre välkommen på sin tidigare arbetsplats. Jag har tipsat Skånska Dagbladet om fallet, eftersom det trots allt handlar om av deras tidigare medarbetare som får lida enbart för sina åsikters skull:
Tips till Skånska Dagbladet:
”Hej!
Jag läser med förfäran på sajten avpixlat att er tidigare bloggerska har råkat riktigt illa ut enbart på grund av att hon har utnyttjad sin grundlagsstadgade rätt att yttra sig. Jag anser att Skånska Dagbladet är den tidning som är bäst lämpad att skriva ett reportage om fallet. Fallet är av allmänintresse eftersom det berör två viktiga och tragiska tendenser i vårt samhälle, nämligen åsiktsförtrycket och våldet. Skall människor i vårt land verkligen behöva skrämmas till tystnad?”
Om det som hänt Hera Lamppu Maduro hade skett i ett annat land hade det varit tillräckligt starka skäl till att få politisk asyl i Sverige.
Seved är en av Malmös mest invandrartäta stadsdelar, som har blivit känd därför att posten inte alltid har kunnat delas ut normalt och där brevbärarna åtminstone periodvis får hjälp av livvakter och förses med överfallslarm. Ett tag hade man tänkt sig att de boende skulle få dela ut posten själva men det projektet lades ned.
Enligt Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt skall vi inte bli förvånade när något sådant här händer. Jag är heller inte förvånad, bara förbannad.