Julia Caesars söndagskrönika den 18 januari, “Resande i godhet”, handlar om SVT:s nya serie “Fosterland”. Läs den här.

Serien framställs som en opartisk kartläggning av den växande nationalismen i Europa, men är mer att se som ett uttryck för SVT:s och journalisten Fredrik Önnevalls politiska agenda – alla som vill ska få komma till Sverige. Önnevall smugglar själv med sig en 15-årig syrisk pojke till Sverige. Smugglingen är polisanmäld.

Nu avslöjar Nima Gholam Ali Pour på sin blogg att den person som är ansvarig för researcharbetet när det gäller ”Fosterland”, Hanin Shakrah, är en känd och radikal asylrättsaktivist.

I januari 2013 skriver Shakrah att det finns ett hemligt nätverk som gör motstånd mot ”en ovärdig svensk asylpolitik”. I samma artikel hyllar hon våldsamma aktioner mot Migrationsverket och menar att ”det var det enda sättet för flyktingarna att få stanna i Sverige.” Så sent som i maj 2014 organiserade Hanin Shakrah finansiering av flyktingsmuggling från Syrien till Europa.

Nima Gholam Ali Pour skriver:

“Det SVT har gjort är att man har låtit någon som har extrema åsikter i migrationspolitiken göra research-arbetet för en dokumentär som handlar om just migrationspolitiken. Det här är så absurt som det kan bli. Om Hanin Shakrah är så engagerad i migrationspolitiken att hon är beredd att stödja illegal verksamhet för att flyktingar ska komma till Sverige så är det självklart att hon är också beredd att vinkla en dokumentär. “

“Man måste verkligen stoppa huvudet långt ner i sanden för att inte se SVT:s partiskhet när de visar en dokumentär om migrationspolitiken där Hanin Shakrah är researcher.”

Se Fosterland Säsong 1 – Avsnitt 1 og Avsnitt 2. Man hører, at SVT mener det nærmer sig en forbrydelse at “ville begrænse indvandringen og stoppe det multikulturelle samfund,”  som det anklagende hedder i indledningen. Måske endda værre end at være “klimafornægter.”

Oven på det ærlig talt temmelig imbecile røde propaganda, er det velgørende at læse dagens Daniel Pipes, der ved at SVT’s “højeekstreme, radikale” er vidt forskellige partier, der ofte er ganske socialdemokratiske. SD har ikke meget til fælles med Golden Dawn i Grækenland, men det har det i Fredrik Önnevalls verden. Han er den bløde svenske mand, der rejser ud i en hård verden og er ved at græde. Han vil frelse den – han tager én med hjem – på beskostning af sit eget land. Hans naivitet er, som når man giver tiggere i Indien penge. Et bundløst kar. In Defense of Europe’s So-called Far Right

Læs mere »

Kathrin Oertel er skarp og lige ud af landevejen. Hun siger ikke mere end højst nødvendigt. Se også interviews med menige Dresden-borgere cirka minut 19. Man kan faktisk have en diskussion i Tyskland i modsætning til hvad man tror, når man hører Joachim Gauck og kansler Merkel.

Hvis vi sætter år nul til Thilo Sarazzin i 2010,  – måske til år 2006, hvor jeg fotograferede tyske flag under VM – er det mit gæt at udviklingen i Tyskland vil gå betydeligt hurtigere end i det semi-totalitære Sverige. Tyske medier giver sig ikke af med lodret censur og der er ikke noget flertal for at afskaffe sig selv i Tyskland.  En sådan samtale er utænkelig i Sverige selv i dag. Alternative für Deutschland er også repræsenteret i TV programmet. (tysk, utekstet)

“Rør ikke min profet”

“Jeg er ikke Charlie”. Også skrækkeligt med alle de muslimer, der bliver skudt af jødiske, højreorienterede terrorister. Det er jødernes skyld, og så er det en næsten helkvindelig demonstration. Man tror, det er i bumfuckingstan, men det er i Paris. Nu mistede bloggeren endnu en illusion, det er en svær tid at være kvindeelsker i selvom jeg også bryster mig af at kende Danmarks klogeste kvinder.  Allahu Akhbar. Manifestation anti-islamistes à Paris interdite (MàJ : vidéo de la contre-manifestation autorisée aux cris de « Allahu Akbar »)

“Ligestillet snerydning” i Stockholm

Læs mere »

Når Pegida anvender udtrykket “Lügenpresse”, skal de vide, de citerer Joseph Goebbels. Det må anses som mindre smart. Når Sveriges Radio anvender “Festung Europa” i deres polemik mod europæisk grænsebevogtning, bruger de naziterminologi. Det er nyttigt at vide, så man ved hvor man har sine skattebetalte journalister. De kan propagandere så meget de vil, der sker dem aldrig noget.

Den afladsbetalende agendajournalist Niclas Orrenius skriver tilmed forarget i Dagens Nyheter: Svensk teknik och EU-bidrag stänger Europas gräns. Den bette Niclas må have været en forfærdelig synder før han blev frelst, han er mere psykologi end journalistik. Jeg mødte ham engang i Malmø, men jeg fotograferer inkognito, så der blev ingen samtale. Læs eller genlæs Söndagskrönika: Agendajournalisterna og Söndagskrönika: Niklas Orrenius’ vånda

Man kan også høre de danske svenskere på P 1 snuble over deres egne ben, for at kalde Nicolai Sennels nazist. P 1 er også en af de få mentale nicher, hvor man i ramme alvor anvender ordet “islamofob”. Dette var første gang i flere år, jeg hørte P 1. Det skal ikke gentage sig lige med det samme. SR Fortress Europe. Syriska flyktingar vittnar om misshandel vid EU-gränsen

Paul Weston: “I curse them all, the treacherous Quislings”

How Multiculturalism Caused the Paris Terror Attacks
Læs mere »

Av Julia Caesar

Copyright Julia Caesar, Snaphanen, Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Hur god kan en svensk journalist bli? Hur god som helst, det finns inga gränser. Vill man vara riktigt god nöjer man sig inte bara med att propagera för att alla som vill måste få komma till Sverige. Man omsätter sin politiska agenda i praktisk handling och smugglar en migrant med falskt pass med sig hem.

SVT-reportern Fredrik Önnevall,  41, sprängde godhetsvallen och kvalade direkt in som aspirant till titeln Vår tids Jesus när han smugglade den 15-årige syriern Abed till Sverige.

Smugglingen av Abed blev kryddan som har skapat maximalt PR-värde och uppmärksamhet kring tv-serien “Fosterland”, som började sändas i SVT den 11 januari. Önnevall förklarar sitt handlande så här:

– Det var ingen annan som kunde hjälpa honom, och då slutade det vara ett journalistiskt beslut. Då blev det till vad jag var beredd att göra för ett barn.

Smugglingen är polisanmäld. Men att människosmuggling är ett brott, och att någon som uppsåtligen hjälper en utlänning att illegalt komma in i Sverige riskerar fängelse i högst två år avfärdar Önnevall:

– Jag har uppfattningen att det inte är en fråga om ett brott, utan i det här fallet ett medmänskligt agerande.

Kan inte ta ansvar för konsekvenserna

Fredrik Önnevalls vilja att hjälpa är i sig inte svår att förstå. De flesta av oss ställs någon gång i livet inför ett svårt val, och en empatisk förmåga finns inbyggd i människan redan från födseln. Men det är en sak att känna empati men avstå från rollen som aktör och leva med konsekvenserna av ett svårt beslut resten av livet. En helt annan att agera och överträda lagar för att slippa just den våndan. Graden av empati kan vara lika stor i båda fallen.

Fredrik Önnevall överskred den gräns som skiljer hans roll som journalist från rollen som aktör i medmänsklighetens tjänst. När han smugglar med sig den syriske pojken till Sverige blir han själv medagerande, förändrar journalistrollen och gör de professionella gränserna flytande på ett sätt som kan ge stora framtida konsekvenser för omvärldens syn på journalister. Konsekvenser som Önnevall inte kan förutse, som kan komma att drabba både honom själv och hans kolleger och som han inte kommer att kunna ta ansvar för. För den aspekten verkar det inte finnas något fack i Fredrik Önnevalls annars ömtåliga samvete.

I förlängningen uppstår frågan när det blir okej för journalister att lämna sin professionella roll och bryta mot lagen på fler sätt; gömma illegala migranter, bygga illegala läger åt tiggande romer eller hjälpa dömda brottslingar att rymma från fängelserna? Allt givetvis grundat i empati.

Önnevall ute på en egen botgöringsresa

Önnevalls kamp med sitt samvete visar sig ha djupare rötter än att enbart handla om den syriske pojken. Han skriver på SVT:s sajt: 

“Skolkorridorer där man inte vågade hjälpa. Händelser på stan när man tittade bort då man borde klivit in. Och senare i livet, katastrofer jag rapporterat från och mött människor i trasor. Tillfällen då ens djupaste väsen uppmanar att hjälpa, men där man säger till sig själv, det är inte mitt ansvar.”

Fredrik Önnevall är med andra ord ute på en egen botgöringsresa. För att få syndernas förlåtelse och frid i sitt samvete behöver han Abed nästan mer än Abed behöver honom. Därför drar han sig inte heller för att exploatera pojken i tv-serien på ett sätt som Abed sägs ha samtyckt till. Men vilken förmåga att bedöma konsekvenserna av svenska tv-program har en 15-årig pojke från ett helt annat land?

Varför inte smuggla med sig Ibrahim?

När Fredrik Önnevall träffar Abed befinner han sig tillsammans med fem andra syriska migranter i en lägenhet i Aten i väntan på hjälp från människosmugglare att ta sig över havet till Italien och vidare till norra Europa. Ingen av dem vill stanna i Grekland.

Varför smugglar Önnevall med sig någon som redan befinner sig i EU och enligt Dublinförordningen ska söka asyl i Grekland som första asylland? Och varför klappar hans hjärta inte lika starkt för till exempel Ibrahim, den syrier i Önnevalls egen ålder som säger i SVT-serien – som om det handlar om att välja mellan olika rätter från ett smörgåsbord:

“Jag tvekade mellan Danmark, Holland och Sverige, men det blir nog Sverige.”  (Tidskod 31:02).

Jag tvekade mellan sillen, ålen och laxen, men det blir nog laxen.

“Sverige ägs av invandrarna”

I tv-serien ska Önnevall beskriva den nationalistiska rörelse som växer i hela Europa. Ett intressant ämne i ett land där den förre statsministern uttalar sig så här:

”Vad är Sverige för land? Ägs det här landet av dem som bott här i fyra generationer eller de som hittat på någon gräns?”

”Är det här ett land som ägs av dem som har bott här i tre eller fyra generationer eller är Sverige vad människor som kommer hit mitt i livet gör det till att vara och utvecklar det till? För mig är det självklart att det ska vara det senare och att det är ett starkare och bättre samhälle om det får vara öppet.”

(Fredrik Reinfeldt i tv4:s “Nyhetsmorgon” den 24 december 2014).

Nationalism är fult. Att älska, hedra och värna sitt eget land är suspekt. Det är det budskap som politiker och medias propagandamegafoner har tutat i oss i flera decennier. Uttalandet från Fredrik Reinfeldt, som fortsätter att lägga sig i politiken trots att han har avgått, är symtomatiskt – och otänkbart i vilket annat land som helst.

Reser runt i Europa för att få sina fördomar bekräftade

Tusentals tittare skulle bänka sig för att se en tv-serie som i enlighet med SVT:s skyldighet att förmedla saklig och opartisk information kan belysa ämnet nationalism ur så många synvinklar som möjligt. Till exempel är vi många som är intresserade av varför nationalismen ökar starkt i Europa just nu.

Men det är inte vad vi får. Vi serveras den vanliga vänsteragendan, beledsagad av sliskig, känslosam musik som är avsedd att styra vad vi ska känna. Det är naturligtvis otänkbart att en svensk journalist kan stava till f-ö-r-u-t-s-ä-t-t-n-i-n-g-s-l-ö-s-t och klarar att göra en tv-serie ur ett objektivt perspektiv. Efter två avsnitt av “Fosterland”  är det tydligt att Fredrik Önnevall reser runt i Europa för att få sina fördomar bekräftade. Som en forskningsresande i exotisk ondska letar han efter allt som kan tänkas ge relief åt hans egen godhet.

Han ser allt med blå svenska ögon

Det blir, inte oväntat, en resa där han avslöjar mer om sig själv än han sannolikt är medveten om. Ogenerat exponerar han sig själv och det PK-bagage han kånkar på. Han ser allt med blicken från blå svenska ögon som han är absolut övertygad om är det enda rätta och följaktligen ska prackas på hela världen. För honom är nationalister Onda Människor, och han blir förbannad för att de inte är intresserade av att förstå hur HAN, den utsände journalisten på opartiskt public serviceuppdrag, tänker. (Tidskod cirka 25:20).

Självbespegling på licensbetalarnas bekostnad

I seriens introduktion säger han att om han kan förstå hur “de alla” tänker kan han kanske också få syn på sig själv:

“Vad är det egentligen som skiljer mig från dem?”

Han vill förstå sig själv. Han vill ta reda på varför han själv är så god och alla nationalister är så onda. Det hade han kunnat få hjälp med av en psykoterapeut, men då hade han förstås fått betala ur egen plånbok. Nu åker han istället runt och ägnar sig åt narcissistisk självbespegling på licensbetalarnas bekostnad och skickar räkningen för sin människosmuggling till de svenska skattebetalarna.

En formlig godhetsepidemi

Att vara god är en mänsklig drift som belönas högst olika i olika länder och kulturer. På ett individuellt plan har människans hjärna, precis som hos alla andra ryggradsdjur, ett belöningssystem som aktiveras när vi upplever att vi gör goda gärningar. Kemiska signalämnen som serotonin och dopamin frisätts från vissa nervcellsutskott och stimulerar andra. Kroppens eget morfin, endorfiner, frigörs och får oss att må bra.

I den humanitära stormakten Sverige belönas godhet så till den grad att det har gett upphov till ett missbruk, en formlig epidemi av grasserande “godhet” – som ofta är poserande och falsk.

Godheten kräver över- och underordning

Godhet bygger på godhetsmaktordning. Den kräver över- och underordning. Den som ger något är överordnad, och den som får är underordnad. Inte sällan används den underordnade som ett redskap, en moralisk putstrasa, för att ge glans åt den godes gloria.

Godhet kan inte utövas osynligt i enskildhet. Godheten kräver en publik. Först när någon ser hur god den gode är får godheten betydelse. Störst godhetspoäng får de som vill riva Sveriges gränser och släppa in alla som vill komma hit. I en svart-vit moralisk scenografi betecknas alla som inte vill ha sina länder invaderade av fortsatt massinvandring som rasister.

“Det är härligt att känna sig god, vinet smakar lite bättre då, och varför försvåra denna fina berättelse om sig själv (som god), med fakta och jobbiga analyser?” skriver bloggaren Jussi H. Lundell. 

“Hur var det att växa upp som högerextremist?”

Læs mere »

Av HANNE TOLG
Det er ikke nok med terapi, dialog og hjemkomstklem for svenske jihadister, nå skal de også tilbys kommunejobb i Örebro kommune. Begrepet “kommunearbeider” vil få nytt innhold og erstatter samtidig de snart oppbrukte og allerede stigmatiserte ordene “Syriafarer” og “fremmedkriger”.

Kommunearbeidere?

IS-krigare som återvänder till Örebro ska erbjudas hjälp av psykolog. Det har kommunledningen bestämt. Återvändarna förmodas ha traumatiska upplevelser bakom sig och det är här kommunen vill hjälpa till.

– Vi har diskuterat hur vi ska arbeta för att de här killarna som har kommit tillbaka inte åker igen, och att de bör få hjälp att bearbeta de traumatiska upplevelser som de har varit med om, säger kommunalrådet Rasmus Persson (C) till SVT:s “Tvärsnytt”.

Man vill också erbjuda exkrigarna jobb i kommunen. Satsningen ska motverka utanförskap, som Örebropolitikerna anser är en grund för att delta i striderna i Irak och Syrien

Jobbtilbudet skal forhindre utenforskap!

I Sveriges trange jobbmarked hvor ungdommen betales for å flytte til Norge for å finne seg jobb, skal jihadistene altså tilbys jobb i kommunen. De skal prioriteres for å unngå at de føler seg utenfor. For, ifølge svenskene, er det nettopp utenforskapet som drev dem til å bli jihadister i første omgang. Hadde bare Sverige gjort mer for å integrere og forstå de forvillede “killarna” som ikke visste hva de gjorde, stakkars. Skulle bare mangle om Sverige ikke skulle ta sin del av skylden og kompensere etter beste evne.

Læs mere »