Af Julia Caesar
Copyright Julia Caesar, Snaphanen, HRS och document.no. Citera gÀrna delar av texten men iaktta gott bloggskick och lÀnka till Snaphanen!
Reprise fra 29 januar 2011 pÄ flere kommentatorers opfordring.
Svenska folket har pÄtvingats det mÄngkulturella samhÀllsexperimentet av ansvarslösa och maktdrogade politiker i samtliga partier. Det Àr det största demokratiska nederlaget i vÄr tid och ett övergrepp utan motsvarighet i svensk historia. Politikerna spelar rysk roulette med befolkningens trygghet och vÀlfÀrd som insats. De vet att experimentet Àr dömt att misslyckas. De vet att de sjÀlva har bÀddat för splittring av det svenska samhÀllet och vad den amerikanske statsvetaren Samuel P Huntington (1927-2008) kallar civilisationernas krig. Det vill sÀga: lÄngvariga och uppslitande konflikter mellan olika kulturellt, etniskt och ideologiskt betingade grupperingar som kommer att leda till samhÀllets sönderfall.
âKombinationen av helt öppna grĂ€nser, ett generöst vĂ€lfĂ€rdssystem och en arbetsmarknad med höga ingĂ„ngslöner och andra spĂ€rrar för intrĂ€de Ă€r katastrofal, sĂ„vĂ€l socialt som finansiellt. Ledande politiker inom alla ansvarsbĂ€rande partier, inte minst socialdemokratin, förstĂ„r det. SĂ€kert Ă€ven en och annan journalist. Men inför offentligheten, nĂ€r det brĂ€nner till, tar den politiska korrektheten över. Ingen fĂ„r sjunga i disharmoni med Ă€nglarnaâ skriver Hans Bergström i en kolumn i Dagens Nyheter.
Bergström, tidigare ledarskribent pÄ Dagens Nyheter, bor sedan nÄgra Är i USA, och som bekant ökar möjligheten att sÀga sanningen med kvadraten pÄ det geografiska avstÄndet till Sverige.
Vi ska inte tro annat Ă€n att politikerna har börjat fumla efter utlösningsknapparna till sina egna fallskĂ€rmar och flytvĂ€star. RĂ€dde sig den som kan innan hela mĂ„ngkulturexperimentet kraschar. Men vad göra med folket? För folket finns inga livbĂ„tar nĂ€r skeppet sjunker. I varenda diktatur som har kollapsat har den totalitĂ€ra propagandan pĂ„gĂ„tt Ă€nda till det bittra slutet. Sverige Ă€r inget undantag. Den statliga propagandan ska ösas över oss till the point of no return. Vi trodde kanske att vi hade nĂ„gra privata utrymmen kvar som vi kunde betrakta som vĂ„ra egna. Men den statligt anbefallda mĂ„ngkulturen ska pressas pĂ„ oss Ă€nda in i sovrummet. Ănda in i vĂ„ra psykens innersta, kĂ€nsligaste och mest privata vrĂ„r ska vi tvĂ„ngsinjiceras med mĂ„ngkultur. Inte ens vĂ„r sexualitet och vĂ„ra underliv lĂ€mnas i fred av den statliga propagandaapparaten.
Staten klampar in i vÄra sovrum
Staten har sina förlÀngda ideologiska armar, alltid lika tjÀnstvilliga. Bland andra UR (Utbildningsradion), journalistikens Samhall, uppsamlingsplats för det journalistiska B-laget och ökÀnt tillhÄll för det sista uppbÄdet av bokstavstrogna marxist-leninistiska fossiler ur 68-vÀnstern. Och sÄ RFSU (Riksförbundet för sexuell upplysning), grundat i folkrörelseanda 1933 av bland andra Elise Ottesen-Jensen (1886-1973) för att sprida kunskap om sexualitet och födelsekontroll bland vanligt folk, men sedan 1970-talet alltmer förvandlat till lobbyorganisation för sÀrartsfeminism, HBT-intressen och mÄngkultur. För propagandaÀndamÄl disponerar den svenska staten ocksÄ generösa tillgÄngar genom AllmÀnna Arvsfonden, det vill sÀga efterlÀmnade pengar frÄn avlidna svenskar som saknar bröstarvingar och inte har varit förtÀnksamma nog att skriva testamente. Det Àr ingen vÄgad gissning att flertalet donatorer skulle rotera i sina gravar om de visste vad pengarna gÄr till.
SĂ„lunda rustad klampar staten in i vĂ„ra sovrum och tar sig rĂ€tten att peta i vĂ„r sexualitet och vĂ„ra underliv. Nu ska hĂ€r fastslĂ„s med vilka svenska folket ska utöva vĂ„r sexualitet. Utan samvetsbetĂ€nkligheter anvĂ€nds tonĂ„ringar som försöksrĂ„ttor i det mĂ„ngkulturella försökslaboratoriet i UR:s sexualupplysningsfilm för 14-Ă„riga skolbarn, âSex pĂ„ kartanâ, 28 minutter, som sĂ€ndes första gĂ„ngen i SVT den 17 januari.
Filmen Àr JK-anmÀld och har enligt UR:s egna uppgifter utlöst mer Àn en halv miljon protestskrivelser.
âDuger jag som jag Ă€r?â
Filmen Ă€r tecknad och visar fem högstadieelever som undervisas om sex av en lĂ€rarvikarie med det traditionellt pursvenska namnet Jao. PĂ„ Ă€del skĂ„nska delar han frikostigt med sig till ungdomarna av sina kunskaper om analsex, oralsex, orgasmer, kukar och fittor. Jao huttlar inte om terminologin. Det ska heta âkukâ, âfittaâ och âknullaâ. Alternativa uttryck ingĂ„r inte i filmens vokabulĂ€r. Vi fĂ„r se hur den mörkhyade ynglingen Abdurachman vĂ€linstruerat och rutinerat utövar oralsex och penetrerar en ljushyad flicka som bĂ€r det genuint svenskklingande namnet Melody. Filmmakarna nĂ„ddes tydligen av ett ögonblicks eftertanke: flickan heter inte Linda eller Ellen, inte heller Ă€r hon blond. Hon Ă€r en ideologiskt betingad konstruktion som har avidentifierats delar av sin svenska identitet. Iförd svenskt blĂ„-gula trĂ€ningsklĂ€der men befriad frĂ„n byxor och trosor förlorar Melody sin oskuld tillsammans med Abdurachman. Sexdebuten Ă€r nĂ„gonting som bara ska klaras av fortast möjligt, tvĂ„ngsmĂ€ssigt och rutinartat enligt RFSU-mall. UngefĂ€r som ett trĂ€ningspass pĂ„ Friskis & Svettis, och lika inspirerande.
Detta Ă€r alltsĂ„ en sexupplysningsfilm för 14-Ă„ringar. PĂ„ grĂ€nsen mellan barn och vuxen. I huvudet pĂ„ 14-Ă„ringar brukar mĂ€ngder av frĂ„gor tumla runt, ofta Ă„ngestfyllda. FrĂ„gor som âDuger jag?â, âĂr jag normal?â, âFinns det nĂ„gon som kan tycka om mig?â, âVill nĂ„gon vara med mig?â och âVem Ă€r jag egentligen?â. Vad tonĂ„ringar behöver Ă€r framför allt bekrĂ€ftelse pĂ„ att de duger som de Ă€r. Att de Ă€r vĂ€rda att Ă€lskas med all sin valpighet och sitt pubertetstrots. FjortonĂ„ringar ska inte ha samlag över huvud taget. Det Ă€r förbjudet i lag. FemtonĂ„ringar och uppĂ„t kan behöva höra att det inte Ă€r brĂ„ttom med sexet, det Ă€r normalt och inte fel att vĂ€nta tills man har blivit nĂ„gra Ă„r Ă€ldre och har trĂ€ffat nĂ„gon som man verkligen Ă€lskar.
I filmen framstÀlls sex som nÄgonting man ska avverka, en punkt pÄ dagordningen bara. Som ett toalettbesök. Men att Àlska Àr inte som att gÄ pÄ toaletten. Sexualiteten Àr vÄrt starkaste mÀnskliga uttryck, ett möte med en annan mÀnniska pÄ en av de djupaste nivÄerna i vÄra vÀsen. Sexualitet Àr lust, sjÀlvutlÀmnande och tillit. Den kroppsliga nÀrheten Àr ocksÄ sjÀlarnas nÀrhet och möte, avklÀdd alla förklÀdnader.
Filmen Àr ett övergrepp
Svaret pÄ 14-Äringars identitetsgrubbel och existentiella frÄgor Àr inte instruktioner om smörjmedel i samband med analsex eller hur bra det Àr att suga kuk. Filmen Àr ett övergrepp. Samma stat som har kört över svenska folket i decennier genom att utsÀtta oss för en samhÀllsomstörtande massinvandring och mÄngkulturalism tror sig ha rÀtten att klÄfingra pÄ vÄrt sexliv. NÀr jag ser filmen blir jag rasande. Det Àr sÄ hÀr det kÀnns att bli vÄldtagen av staten. Den trampar in i en privat sfÀr dÀr vi var och en sjÀlv avgör vem eller vilka vi slÀpper in. Och dit hör inte staten. För mÄlgruppen eller 14-Äringar i allmÀnhet Àr filmen ett vidrigt övergrepp rakt in i deras ömtÄliga innersta.
Man Ă€r inte pryd eller rasist för att man blir illa berörd av den hĂ€r filmen. Det rĂ€cker att vara utrustad med sunt förnuft. Hur kĂ€nns det för mammor och pappor, eller för den delen för vilken mormor eller farfar som helst, att se den statliga planen för deras dotters eller barnbarns sexliv? Var det det hĂ€r de hade tĂ€nkt sig? Flickan ska uppenbarligen skolas in i rollen som lekobjekt och spermacontainer för utomeuropeiska invandrare, som utnyttjar svenska flickor (âhororâ) som madrasser – för att sedan Ă„ka tillbaka till ursprungslandet och hĂ€mta hem en âriktigâ kvinna att gifta sig med. Det Ă€r nĂ€mligen sĂ„ en majoritet av invandrarna gör nĂ€r det Ă€r dags för Ă€ktenskap.
Enkelriktad sexuell generositet
Det Àr uppenbart att toleransen och den sexuella generositeten Àr enkelriktad. Det Àr svenska flickor som ska lÄta sig penetreras av Ahmed, Muhammed och Abdurachman. Vi fÄr inte se svenske Kalle erövra muslimska Fatimas oskuld. Filmmakarna Àr vÀl medvetna om att den situationen Àr omöjlig. En muslimsk kvinna fÄr inte vara tillsammans med en icke-muslimsk man, och i heders- och skamkultur Àr en kvinnas oskuld ett kapital som vÀrderas i sexsiffriga belopp.
En kommentar frÄn en pappa som kallar sig Dannie, citerad i nedkortad version frÄn Affes statistikblogg, sÀger en del om hur filmen kan uppfattas av förÀldrar:
âSom far till döttrar ser jag med avsmak pĂ„ denna statsorkestrerade propaganda. Den Ă€r vedervĂ€rdig. Staten försöker indoktrinera och lĂ€ra smĂ„ barn/flickor (och naiva förĂ€ldrar) att det Ă€r naturligt att ha sex med Muhammed, medan verkligheten Ă€r annorlunda. Min grĂ€ns, som ansvarstagande förĂ€lder, gĂ„r vid arabiska muslimer, och muslimska nordafrikaner (exempelvis somalier), dĂ„ det Ă€r strĂ€ngt förenat med livsfara ur flera aspekter. DĂ„ skyddar de inte sig sjĂ€lva, och det blir min plikt (inte statens) som ansvarstagande och fostrande fader att skydda mina döttrar. Med alla medel som stĂ„r till buds.â
âEn demokratifrĂ„gaâ
LĂŠs mere »