“Fascimen kæmper ikke for at leve, den lever for at kæmpe.” Hamed Abdel-Samad om det prekære emne islam/islamisme. Det letter forståelsen at kalde ‘islamisme’ for rettroenhed. Ingen muslimske ledere har kunstbegrebet ‘islamisme’ i deres ordbog. Det findes, for at Politiken, de Radikale og den svenske Riksdag kan sove roligt om natten lidt endnu. Må de dø som Svend Auken, inden de vågner, det er så venligt ment, som jeg kan. Video: Hamed Abdel-Samad auf Phoenix (tysk, utekstet)

England: Ramadan-kompatible eksaminer

GCSE betyder General Certificate of Secondary Education, eksaminer for 14-16-årige

Proposals to bring forward GCSE and A-level examinations so Muslim pupils aren’t fasting for Ramadan during the exam season are to be debated at an education conference this month.According to the Mail On Sunday, another option to be discussed at the Association of Teachers and Lecturers Union (ATL) conference is holding exams in the morning when fasting pupils are less likely to be hungry.

It has also been suggested that Muslim students who feel their performance has been affected by their fasting could be eligible for extra marks due to ‘extenuating circumstances’. The problem has arisen because Ramadan, a holy period in the Islamic calendar requiring Muslims to fast during daylight hours, will fall progressively earlier in the summer from next year – eventually clashing with the May-June exam season in 2016.Plans to overhaul GCSE timetable to avoid clash with Ramadan (Did Muslim hardliners try to infiltrate and takeover 25 Birmingham schools? Probe into ‘Trojan horse’ plot expands)

The EU has no extensions to offer for a clash of civilizations

There’s an area of French society bleak beyond any let’s-pretend action-plan or incantatory chorus about brotherhood. The country’s existential problem of coming to terms with more than five million Muslims in its midst—and how these immigrants and citizens accommodate (or flout) French law and custom—is deepening into a new phase of what is described as intolerance, seeming incompatibility, and political polarization.

Minus the multi-syllabic wadding, reality says France is knee-deep in racial and religious nastiness. It is widely perceived at schools, in the metro and on the streets. And it precludes evasion.”An unhealthy climate grows day after day in our country,” the leaders of four major religious denominations warned in a statement over the weekend. “It’s urgent to react and get a grip on ourselves.” But the problem doesn’t go in a single direction. It involves a dissolving and disputed notion of French identity.

As real as discrimination against Muslims has become, researchers describe the growth of Muslim communities at the edges of large French cities that are developing parallel cultures. They are said to demand an allegiance to fundamentalist Islam, thus antagonizing the national majority’s notion of the French way of life.The result is a kind of double sense of victimization: Muslims are drawn by extremists into a rage about “Islamophobia,” while poor whites are lured toward the hard right with promises of understanding and protection by the National Front. Ultimately, France can handle its tribulations with big deficits, low competitiveness and tardiness in meeting European Union fiscal-consolidation targets. But the EU has no extensions to offer for a clash of civilizations that exemplifies Europe-wide concerns. WSJ.

I år er det 50 år siden albummet A Hard Days Night med The Beatles udkom. På onsdag den 16.april er det nøjagtigt at 50 år siden, at titelsangen blev indspillet.

Beatles lød på scenen, som de lyder på LP’en, som jeg stadig har, og som man kan høre det på deres BBC indspilninger. George Harrison introducerer den 12-strengede Rickenbacker, som man hører allerede fra åbningsakkorden. Det var lige akkurat mens TV slog igennem i Danmark, men de viste ikke sådan noget.

At gå i biografen og se filmen, var som at gå til en rigtig koncert. Jeg har altid bedst kunnet lide The Beatles efter de blev rutinerede, men inden de blev eksperimentelle og mondæne, nemlig fra juli 1964 til december 1965. A Hard Day’s Night, Beatles for Sale, Help! og Rubber Soul, 3. december 1965 – mens de endnu havde en legesyg duft af havnebyerne Liverpool og Hamborg. Det var uskyldigt og heldigt at være 14 år i 1964, og uskyldighed er hvad jeg ønsker alle på den alder. Det bliver nok svært.

Lad mig minde om min ven, som kom i John Lennon’s hjem hos tante Mimi Smith i Liverpool, gik i skole med ham, og senere på art-school, men som stort set ikke vil tale om ham, fordi han ikke kunne lide ham og ikke vil tale dårligt om de døde. Jeg har prøvet at få ham til at snakke til mikrofon, og det har ikke nyttet noget. Man kan se hele Richard Lesters film her, dens britiske charme og ironi holder: The Beatles – A Hard Day’s Night film (1964)

Vi behöver hjälp! Vi vet att många av våra följare kommer från Staffanstorp, eller har vänner och bekanta i området. Våra poliskolleger i Staffanstorp behöver er hjälp. Under eftermiddagen besökte ett ungdomsgäng biblioteket i Staffanstorp. Av någon okänd anledning valde dessa att välta omkull hyllor med böcker och de bar sig allmänt illa åt. De sprang senare från platsen. Har ni sett något eller vet något om händelsen? Ring 114 14 eller skicka ett meddelande till tipsapolisen.skane@polisen.se. Du kan vara anonym. Bibliotek vandaliserat av “ungdomsgäng”

»Muhammedkrisen var kun et komma«

Jyllands Posten interviewede i søndags sin fhv. chefredaktør, den desillusionerede Carsten Juste, der ikke kunne istemme glæden over Akkaris bog, der foruden at være forbigået i tavshed af en hel del danske kunstnere og intellektuelle, har mødt total tavshed i norske og svenske medier, der over en bank svigtede Danmark i 2006 med undtagelse af Vebjørn Selbekk, Hans Rustad og Hege Storhaug. Ikke havde de ventet at få trukket bukserne ned kun otte år efter. Til orientering for nordmænd og svenskere, fylder Ahmed Akkaris bog så meget i danske medier, at det er umuligt bare at gengive en brøkdel.

Intet er så svært for angiveligt voksne mennesker, som at sige: “Jeg tog fejl” og det til trods for, at enhver intellektuel hver morgen skal spørge sig selv, om hans standpunkter holder, ligesom enhver naturvidenskabsmand skal torpedere sin nye teori, for at se om den holder, ethvert nyt medikament skal testes hundreder af gange i dyreforsøg. Men ikke Bo Lidegaard, Uffe Ellemann og talrige danske anstændighedskunstneres fejlslagne vurderinger, der er rigtige selv når de er forkerte.

Ingen af alle partierne bag Udlændingeloven af 1983 har indrømmet de tog fejl, selvom deres langt senere handlinger viser, de udmærket ved, de tog fejl, og danske socialdemokrater til dato betaler for det. Der var en enkelt dansk historiker og eks-kommunist, der ransagede sig selv efter kommunismens fald, det var alt, bortset fra Ole Sohn, der havde en politisk karriere og pension at tage hensyn til. Så svært er det at sige: “Jeg tog fejl.” Jeg kan naturligvis også tage fejl, hvis jeg ikke er den første til at opdage det, håber jeg at jeg kan indrømme det i denne hørm af  selvfedme, påståelighed og forfængelighed. Fra I dag ser det kun ud til, at vi tabte. (ikke online).

»Der går en rød tråd af danskhed gennem hele forløbet – både det at vi trykte tegningerne og nu Akkaris undskyldning. Den danskhed kan jeg næsten ikke holde ud. Den måde vi nu alle sammen står og omfavner hinanden og lader, som om sagen er slut. Det er svært at sætte ord på, men der er noget latterligt over det. Som om vi ikke tager tingene rigtig alvorligt eller rigtigt højtideligt.

Her er der tale om en mand, der har sat Danmark på den anden ende, kostet millioner for erhvervslivet, skilt et folk ad, sat ambassader i brand, kostet menneskeliv og bragt tusinder af mennesker i fare. Nu skriver han så en bog om det, og så står de alle sammen og klapper og giver hånd – i skøn forening med de gamle arvefjender. Jeg er tæt på at brække mig. Det er åbenbart en del af den danske folkekarakter.«

For Carsten Juste er Akkaris bog og undskyldninger ikke noget punktum, understreger han. Det er et komma. Muhammedkrisen er ikke forbi. Den er hverdag. Han lever stadig med politibeskyttelse og bor stadig bag en ståldør med adskillige låse på en hemmelig adresse, hvor der er sikkerhedsrum og direkte forbindelse til politiet, og han står stadig højt på al-Qaedas dødsliste.

Læs mere »

Apropos EU, som Weston ikke giver mange potter the for i videoen, skriver Uhrskov i dag i Udmeldelse:

Når skotterne senere i år stemmer om uafhængighed fra Storbritannien, skal de lige huske på, at de ikke skal regne med optagelse i EU. Sådan siger kommissær Manuel Barroso. Hensigten er naturligvis at true skotterne til at stemme nej til selvstændighed. Barroso er for øvrigt formand for EU-kommissionen. Sjovt som EU har indforskrevet sig i traditionen fra det tidlige Sovjetunionen, hvor ministre også gik under stillingsbetegnelsen “kommissærer.”

Da Schweiz tidligere på året stemte ja til at lade Schweiz selv styre indvandringen til landet, var formand for EU-parlamentet Martin Schulz hurtigt ude og true schweizerne med bål og brand og økonomisk deroute, hvis ikke det trodsige folk kom på bedre tanker. Sådan handler det EU, der skulle forestille at være slutpunktet for al menneskelig lykke.

Samme Martin Schulz er glad for at true. Da endnu en skibskatastrofe med fattigdomsflygtninge fra Afrika havde fundet sted, kunne dette generøse menneske proklamere, at han ikke ville acceptere, at der kunne være medlemslande, der meddelte, at de ikke ønskede at tage del i den uendelige strøm af mennesker fra Afrika. En rigtig hædersmand er denne Martin Schulz.

Ur led är tiden: Miljøpolitik i Nysverige

Forleden var der gräl, stress, sömnsvårigheter, ångest, högt blodtryck på fredsforskningsinstituttet SIPRI, og idag ligner det skinhellige Miljøparti parlamentet i Kabul eller Kiev. Går alt efter planen, tæver de snart hinanden i Riksdagen. Här ryker deltagare ihop på MP-mötet:

Læs mere »

Af Julia Caesar

Copyright Julia Caesar, Snaphanen, HRS och document.no. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Reprise fra 29 januar 2011 på flere kommentatorers opfordring.

Svenska folket har påtvingats det mångkulturella samhällsexperimentet av ansvarslösa och maktdrogade politiker i samtliga partier. Det är det största demokratiska nederlaget i vår tid och ett övergrepp utan motsvarighet i svensk historia. Politikerna spelar rysk roulette med befolkningens trygghet och välfärd som insats. De vet att experimentet är dömt att misslyckas. De vet att de själva har bäddat för splittring av det svenska samhället och vad den amerikanske statsvetaren Samuel P Huntington (1927-2008) kallar civilisationernas krig. Det vill säga: långvariga och uppslitande konflikter mellan olika kulturellt, etniskt och ideologiskt betingade grupperingar som kommer att leda till samhällets sönderfall.

”Kombinationen av helt öppna gränser, ett generöst välfärdssystem och en arbetsmarknad med höga ingångslöner och andra spärrar för inträde är katastrofal, såväl socialt som finansiellt. Ledande politiker inom alla ansvarsbärande partier, inte minst socialdemokratin, förstår det. Säkert även en och annan journalist. Men inför offentligheten, när det bränner till, tar den politiska korrektheten över. Ingen får sjunga i disharmoni med änglarna” skriver Hans Bergström i en kolumn i Dagens Nyheter.

Bergström, tidigare ledarskribent på Dagens Nyheter, bor sedan några år i USA, och som bekant ökar möjligheten att säga sanningen med kvadraten på det geografiska avståndet till Sverige.

Vi ska inte tro annat än att politikerna har börjat fumla efter utlösningsknapparna till sina egna fallskärmar och flytvästar. Rädde sig den som kan innan hela mångkulturexperimentet kraschar. Men vad göra med folket? För folket finns inga livbåtar när skeppet sjunker. I varenda diktatur som har kollapsat har den totalitära propagandan pågått ända till det bittra slutet. Sverige är inget undantag. Den statliga propagandan ska ösas över oss till the point of no return. Vi trodde kanske att vi hade några privata utrymmen kvar som vi kunde betrakta som våra egna. Men den statligt anbefallda mångkulturen ska pressas på oss ända in i sovrummet. Ända in i våra psykens innersta, känsligaste och mest privata vrår ska vi tvångsinjiceras med mångkultur. Inte ens vår sexualitet och våra underliv lämnas i fred av den statliga propagandaapparaten.

Staten klampar in i våra sovrum

Staten har sina förlängda ideologiska armar, alltid lika tjänstvilliga. Bland andra UR (Utbildningsradion), journalistikens Samhall, uppsamlingsplats för det journalistiska B-laget och ökänt tillhåll för det sista uppbådet av bokstavstrogna marxist-leninistiska fossiler ur 68-vänstern. Och så RFSU (Riksförbundet för sexuell upplysning), grundat i folkrörelseanda 1933 av bland andra Elise Ottesen-Jensen (1886-1973) för att sprida kunskap om sexualitet och födelsekontroll bland vanligt folk, men sedan 1970-talet alltmer förvandlat till lobbyorganisation för särartsfeminism, HBT-intressen och mångkultur. För propagandaändamål disponerar den svenska staten också generösa tillgångar genom Allmänna Arvsfonden, det vill säga efterlämnade pengar från avlidna svenskar som saknar bröstarvingar och inte har varit förtänksamma nog att skriva testamente. Det är ingen vågad gissning att flertalet donatorer skulle rotera i sina gravar om de visste vad pengarna går till.
Sålunda rustad klampar staten in i våra sovrum och tar sig rätten att peta i vår sexualitet och våra underliv. Nu ska här fastslås med vilka svenska folket ska utöva vår sexualitet. Utan samvetsbetänkligheter används tonåringar som försöksråttor i det mångkulturella försökslaboratoriet i UR:s sexualupplysningsfilm för 14-åriga skolbarn, ”Sex på kartan”, 28 minutter, som sändes första gången i SVT den 17 januari.

Filmen är JK-anmäld och har enligt UR:s egna uppgifter utlöst mer än en halv miljon protestskrivelser.

”Duger jag som jag är?”

Filmen är tecknad och visar fem högstadieelever som undervisas om sex av en lärarvikarie med det traditionellt pursvenska namnet Jao. På ädel skånska delar han frikostigt med sig till ungdomarna av sina kunskaper om analsex, oralsex, orgasmer, kukar och fittor. Jao huttlar inte om terminologin. Det ska heta ”kuk”, ”fitta” och ”knulla”. Alternativa uttryck ingår inte i filmens vokabulär. Vi får se hur den mörkhyade ynglingen Abdurachman välinstruerat och rutinerat utövar oralsex och penetrerar en ljushyad flicka som bär det genuint svenskklingande namnet Melody. Filmmakarna nåddes tydligen av ett ögonblicks eftertanke: flickan heter inte Linda eller Ellen, inte heller är hon blond. Hon är en ideologiskt betingad konstruktion som har avidentifierats delar av sin svenska identitet. Iförd svenskt blå-gula träningskläder men befriad från byxor och trosor förlorar Melody sin oskuld tillsammans med Abdurachman. Sexdebuten är någonting som bara ska klaras av fortast möjligt, tvångsmässigt och rutinartat enligt RFSU-mall. Ungefär som ett träningspass på Friskis & Svettis, och lika inspirerande.

Detta är alltså en sexupplysningsfilm för 14-åringar. På gränsen mellan barn och vuxen. I huvudet på 14-åringar brukar mängder av frågor tumla runt, ofta ångestfyllda. Frågor som ”Duger jag?”, ”Är jag normal?”, ”Finns det någon som kan tycka om mig?”, ”Vill någon vara med mig?” och ”Vem är jag egentligen?”. Vad tonåringar behöver är framför allt bekräftelse på att de duger som de är. Att de är värda att älskas med all sin valpighet och sitt pubertetstrots. Fjortonåringar ska inte ha samlag över huvud taget. Det är förbjudet i lag. Femtonåringar och uppåt kan behöva höra att det inte är bråttom med sexet, det är normalt och inte fel att vänta tills man har blivit några år äldre och har träffat någon som man verkligen älskar.

I filmen framställs sex som någonting man ska avverka, en punkt på dagordningen bara. Som ett toalettbesök. Men att älska är inte som att gå på toaletten. Sexualiteten är vårt starkaste mänskliga uttryck, ett möte med en annan människa på en av de djupaste nivåerna i våra väsen. Sexualitet är lust, självutlämnande och tillit. Den kroppsliga närheten är också själarnas närhet och möte, avklädd alla förklädnader.

Filmen är ett övergrepp

Svaret på 14-åringars identitetsgrubbel och existentiella frågor är inte instruktioner om smörjmedel i samband med analsex eller hur bra det är att suga kuk. Filmen är ett övergrepp. Samma stat som har kört över svenska folket i decennier genom att utsätta oss för en samhällsomstörtande massinvandring och mångkulturalism tror sig ha rätten att klåfingra på vårt sexliv. När jag ser filmen blir jag rasande. Det är så här det känns att bli våldtagen av staten. Den trampar in i en privat sfär där vi var och en själv avgör vem eller vilka vi släpper in. Och dit hör inte staten. För målgruppen eller 14-åringar i allmänhet är filmen ett vidrigt övergrepp rakt in i deras ömtåliga innersta.

Man är inte pryd eller rasist för att man blir illa berörd av den här filmen. Det räcker att vara utrustad med sunt förnuft. Hur känns det för mammor och pappor, eller för den delen för vilken mormor eller farfar som helst, att se den statliga planen för deras dotters eller barnbarns sexliv? Var det det här de hade tänkt sig? Flickan ska uppenbarligen skolas in i rollen som lekobjekt och spermacontainer för utomeuropeiska invandrare, som utnyttjar svenska flickor (”horor”) som madrasser – för att sedan åka tillbaka till ursprungslandet och hämta hem en ”riktig” kvinna att gifta sig med. Det är nämligen så en majoritet av invandrarna gör när det är dags för äktenskap.

Enkelriktad sexuell generositet

Det är uppenbart att toleransen och den sexuella generositeten är enkelriktad. Det är svenska flickor som ska låta sig penetreras av Ahmed, Muhammed och Abdurachman. Vi får inte se svenske Kalle erövra muslimska Fatimas oskuld. Filmmakarna är väl medvetna om att den situationen är omöjlig. En muslimsk kvinna får inte vara tillsammans med en icke-muslimsk man, och i heders- och skamkultur är en kvinnas oskuld ett kapital som värderas i sexsiffriga belopp.

En kommentar från en pappa som kallar sig Dannie, citerad i nedkortad version från Affes statistikblogg, säger en del om hur filmen kan uppfattas av föräldrar:

”Som far till döttrar ser jag med avsmak på denna statsorkestrerade propaganda. Den är vedervärdig. Staten försöker indoktrinera och lära små barn/flickor (och naiva föräldrar) att det är naturligt att ha sex med Muhammed, medan verkligheten är annorlunda. Min gräns, som ansvarstagande förälder, går vid arabiska muslimer, och muslimska nordafrikaner (exempelvis somalier), då det är strängt förenat med livsfara ur flera aspekter. Då skyddar de inte sig själva, och det blir min plikt (inte statens) som ansvarstagande och fostrande fader att skydda mina döttrar. Med alla medel som står till buds.”

”En demokratifråga”

Læs mere »

Jisses! En svensk sosse, der kan tænke politisk. Gad vist hvorfor han stadig er sosse. Johan Westerholm i Sahlinismens pris:

[..] Jimmie Åkessons bas ligger inte längre i de fem procenten rasbiologiskt övertygade – de är bara stödtrupper. De har spelat sin roll nu och han har en ännu större bas som vi andra hade, om vi insett det, kunnat möta om vi hade tillåtits att ta debatten om invandringen utan att bli stigmatiserade av Mona Sahlin och Aftonbladets Ledarredaktion hela tiden.

Om vi ser över ”Sundet” kan Sentio Research konstatera att de danska socialdemokraterna halverat sitt stöd sedan valet för två år sedan och ”DFP” dubblerat sitt. Vore jag Stefan Löfven skulle jag sannolikt börja välja såväl stabsmedlemmar som rådgivare med lite större omsorg då dagens, skolade av det alltigenom akademikerföraktande klimat som rått sedan Ingvar Carlssons avgick, tryckt bort mycket kunskap från ett parti som säger sig hylla just kunskapen.

Den gryende främlingsfientligheten borde, precis som Leif ”Blomman” Blomberg sade, att rasism och främlingsfientlighet möts aldrig med motargument utan måste mötas med reell politik som möter väljarnas oro stämmer. Den kunskapen försvann med hans död och ersattes med bland annat begåvade partitaktiska uttalanden som dagens tweet gav uttryck för.

Vi är, om den personen som varje dag i sin yrkesroll förser socialdemokraternas partistyrelse med sina ”kloka” råd men i praktiken faller rätt platt, i allt väsentligt Bommersviksskolad, analys får råda, i sådana fall dömda. Dömda att se hur SD kommer nå samma stöd för sin syn som vad Dansk Folkepari har för sin. Senast vid valet 2018. Någon stans runt 27 procent.

Jag kommer inte nämna vad vårat systerparit ligger på idag, det blir alltför depressivt. Men. Detta är Sahlinsimens pris. Detta är det pris som socialdemokratin nu kommer att behöva betala för sitt förakt för vad akademin och forskningen varnat för sedan lång tid. Och för att inte ha ett tillåtande debattklimat där oro möts med politik. Detta är Sahlinsimens pris. Kom inte och grina nu när det priset börjar bli väl högt. Det är bara att betala nu.

UK: Broderskabet flygter fra annonceret granskning

Det burde næsten interessere Københavns Rådshus, der lige har bygget en fin ny moské til dem, og det siger hvad man behøver vide om deres egen formening om at kunne holde til en nærmere gransking. Broderskabet er forbudt talrige steder i Mellemøsten og siden 2003 også i Rusland. Det er ekstra pikant i sammenhængen, at David Cameron’s religious adviser is descended from founders of the ‘terrorist’ Muslim Brotherhood, nemlig Tariq Ramadan. Han benægter at have nogle bånd til dem.

Controversial Islamist group the Muslim Brotherhood is moving its headquarters from London to Austria in an apparent attempt to avoid an inquiry into its activities set up by the Prime Minister. The alleged terrorist outfit was expelled from Egypt following last year’s coup there.

But this weekend, sources said it had decided to transfer its base to Graz, Austria’s second city, after David Cameron announced a joint MI5 and MI6 investigation into its membership. The group is regarded as a terrorist organisation by Egypt and Saudi Arabia. Muslim Brotherhood moves headquarters from London to Austria after Cameron announces terror investigation, Tony Blair’s religious charity’s ‘links to extremism’: Advisers claimed to be tied to the Muslim Brotherhood which is being investigated by British spies