Skarp som en ragekniv i New York, 18-2-2014. Kan ikke anbefales nok.  Journalist and author Melanie Phillips speaks on the manipulations of human rights law. A program from The Lawfare Project. Via Hodja. Se også Melanie Phillips in Copenhagen, I og Melanie Phillips in Copenhagen, II

Dr. Dalrymple om ‘at finde sig selv’

I used to tell my patients that it was vastly more important, from the point of view of reaching contentment, that they should lose themselves than that they should find themselves; and that, in losing they would find themselves and most of their problems would disappear, at least for the time they remained lost. If they made finding themselves the precondition of losing themselves, they were, in effect, lost. My patients who were bored by existence and therefore in search of themselves used to ask me how one became interested in something, a question to which I did not know the answer [..]

As for my patients who were bored and who created convoluted difficulties for themselves to disguise that fact, I came to the conclusion that the world seemed dull and slow moving to them by comparison with videos, films, shows, and television. The greatest cause of boredom in the modern world is entertainment. Entertainment Surfeit Disorder by Theodore Dalrymple

Hvad Dalrymple siger minder om buddhismens:

“At udforske Buddhas vej er at udforske sig selv. At udforske sig selv er at glemme sig selv. At glemme sig selv er at blive oplyst af alle ting. Når du er oplyst af alle ting, er din krop og dit sind såvel som andres kroppe og sind faldet væk. Ingen spor af oplysningen bliver tilbage, og denne sporløshed fortsætter uden ophør.” – Den japanske Soto Zen mester Dōgen Kigen (1200-1253)

Vi lever i en mærkelig tid, hvor man undgår sandhed og virkelighed. Der er en trang til at lyve om realiteterne. Det er vanskeligt at forstå, at ellers velorienterede politikere og skribenter ikke har føling med, hvad der foregår i virkelighedens verden. De skjuler sandheden i en snaksalighed af stadige gentagelser af deres partiprogrammer og humanistiske drømmerier. (Foto: Historikeren Torben S. Hansen og Tim Pallis* (th.) i Holga-stil på Gl Kongevej 90, Simon Spies’ stamværtshus, hvad der dog intet har med artiklen at gøre.)

Det er karakteristisk for langt den største del af vore medier og de fleste politikere, at budbringeren af ubehagelige sandheder om virkeligheden anklages for være uanstændig og en krænker af udsatte mindretal. En meget stor del af det, der bliver sagt på tinge og i medierne er stadig domineret af et svært skjult had til Dansk Folkeparti. Hvad der foregår i virkelighedens verden er man mindre interesseret i at belyse.

De redaktører, som styrer det hele, taler godt nok om idealet at være objektiv og dele sol og vind lige, men produktet, der fremkommer, oser langt væk af en bestemt politisk vinkel, som er opdragende og bærer af det ”rigtige menneskesyn”. Virkelighedens verden er dog ganske ligeglad med dette pæne politisk korrekte verdensbillede, som den intellektuelle elite drømmer om.

Det står ikke godt til med beskrivelsen af virkeligheden noget sted i verden. Det gælder ikke kun i vort tilsyneladende ytringsfrie land, men er endnu værre i lande som Sverige, England og USA for ikke at tale om den muslimske verden, hvor konspirationsteorier er ganske normale.

I denne senmodernistiske tid er det meste af uddannelsessystemet, de fleste forskere, journalister og politikere til langt ind i de borgerlige rækker blevet multikulturalister og værdirelativister som erstatning for 70’erne og 80’ernes støvede munkemarxistiske ungdommeligheder.

Verden er nu opdelt mellem et multikulturelt, værdirelativistisk flertal og et mindretal af dybt foruroligede iagttagere af en virkelighed, som flertallet ikke kan eller vil se.

Det multikulturelle verdenssyn er en invitation til åbenhed, mangfoldighed og inklusion af alle kulturer, uden at man må diskriminere eller foretrække nogle fremfor andre. Alle kulturer er nemlig lige gode.

Masseindvandringen betyder, at man ikke har tillid til, at landets egen befolkning kan magte fremtidens udfordringer. Derfor inviterer man folk ind udefra i den frie bevægelighed og globalismes hellige navn. Arbejdskraftens frie bevægelighed er også kriminalitetens frie bevægelighed.

Nedenunder det politisk korrekte, kulturradikale og socialistiske “menneskesyn” ligger også det oikofobiske synpunkt, at den oprindelige befolkning bør udtyndes, fordi den hellere vil stemme borgerligt og desuden er halvracistisk og nationalistisk. Oikofobi betyder en sygelig angst for sit hjem.

Der er en trang til at miskende menneskets naturlige kærlighed til sit land, sit folk, sin gamle kultur og historie. Det er ikke humanistisk nok at værdsætte alt det, man ved fødselen og opdragelsen er knyttet til og føler som vores identitet.

For multikultiralisterne hersker der et nyt menneskesyn ligesom for de tidligere totalitære politiske systemer. I dette nye menneskesyn findes der hverken danskere, europærer, arabere eller kristne og muslimer kun Mennesket og respekten for Menneskerettighederne. Der findes intet enkelt individ, som er et produkt af sin familie, kultur, historie og religion.

Jeg er bange for, at multikulturalisternes politiske korrekthed og dydsterror allerede har formatteret det meste af befolkningens hjernemasse. Forestillingen om at alle kulturer er lige gode, og ideen om at et humant samfund skal være åben overfor enhver indvandring, uanset hvilken kultur der invaderer landet, gennemsyrer den intellektuelle elite og erhvervslivet.

De politisk korrekte tør ikke se virkeligheden i øjnene. Det gør derimod et mindretal af åbenlyse islamkritikere og kritikere af kulturradikalismen. Når man følger med i, hvad der foregår i denne verden ved f.eks. at skimme Jihad Watch.org hver dag, kender man lidt til virkeligheden. Så ved man også, hvad islamisk imperialisme er.

Selv om man holder sig internationalt orienteret ved at se BBC og læse The Guardian og New York Times er det ikke sikkert, at man kan gennemskue deres politisk korrekte eufemismer. “De unge” eller “ikke vestlige indvandrer” skjuler, at det faktisk altid drejer sig om voldelige, muslimske unge tilvandrere. Ingen vestlige medier tør tænke sig til, at disse unge er et produkt af den islamiske kultur. Det er fordi de ikke har sat sig ind i hvad islam er.

For en velorienteret islamkritiker er det såre nemt, at gennemskue den mur af tabuer, der står mellem mediernes tekster og læseren. Det er et dagligt fænomen, at man er vidne til en omtale, som mørklægger virkeligheden ved at undgå at tale klart om problemet, som forøvrigt aldrig er et samfundsproblem, men altid en “udfordring”.

Politikere, journalister og eksperter bruger ikke eufemismer, når de skal karakterisere islamkritikerne. Så kalder de dem for populister, højrenationale, højreekstremister eller højreradikale, hvis de da ikke giver dem det sorte nazi-kort eller kalder dem for “den skimlede sekt af klamme kældermennesker”. Men sandheden er at islamkritikken hverken har med højre og venstre at gøre.

PET har formuleret en ny terrortrusselsvurdering:

Vi ser et stigende antal personer tilslutte sig de islamistiske miljøer i Danmark. Der rettes fra disse miljøer i stigende grad trusler mod personer i Danmark, der af miljøerne opfattes som vantro, frafaldne eller krænkere af islam. Samtidig ser vi, at højreekstremistiske miljøer samler sig om kritik af islam. Dette kan medføre modreaktioner fra venstreekstremistiske såvel som fra islamistiske miljøer. En sådan gensidig radikaliseringsproces vil kunne øge terrortruslen i Danmark.

Snaphanen beklager den vildledende formulering:

Ikke nærmere udpegede “ekstremister” der på den ene side nøjes med at ‘kritisere islam’. Andre ekstremister reagerer “mod”, formentlig voldeligt. Er dette en “gensidig radikaliseringsproces”? Sidestiller PET fredelige demokratiske ytringer med vold? Består “højreekstremismen” alene i den kendsgerning at man ytrer sig fredeligt og demokratisk på en måde som den pæne mainstreammere ikke kan lide.

Sandheden om islam altså er “højreekstrem”. Det er flabet og uvederhæftigt af PET at stemple danskerne som “højreekstremister”, fordi de ikke bryder sig om islam og al dens uvæsen.

Når man læser, ser eller lytter til mediernes nyheder og kulturdebatter, får man en mærkelig fornemmelse af at træde ind i et spejlkabinet, hvor virkeligheden er blevet forvrænget til ukendelighed.

Skønt det kan være eksperter med en kolossal viden om et bestemt fagområde, som kommenterer en ny politisk situation, må man meget ofte nøjes med en argumentation, der afslører en forbavsende uvidenhed eller en politisk korrekt tendensiøsitet, som ikke beskriver virkeligheden på en fair måde.

En gang imellem er man heldig at møde en virkelig skarp og politisk ukorrekt kommentar, som rummer en særlig viden og forståelse af virkeligheden. Straks kommer der særdeles kritiske indlæg om budbringeren fra den intellektuelle elite. Nu går man igen efter personen og ikke bolden. Virkeligheden forsvinder ikke, ved at man udskammer dem, der sætter ord på den.

Vi mangler et værdifuldt indblik i virkelighedens verden. Man sidder tit tilbage i spejkabinettets sale og undrer sig over de fortegninger af verden, som man er blevet offer for. Det er meget krænkende for ens sunde fornuft.

De styggeste eksempler på polemisk manipulation kommer fra de mest anstændige journalister og kommentatorer på Politiken og i Danmarks Radio. I Geoffrey Cains bog Ondskabens Ikon ser man de hadefulde Roald Als tegninger af Dansk Folkepartis partitop, især Pia Kjærsgaard. Disse tegninger beskriver et søle af svineri, som hænger fast ved det sted DF står. Karikaturerne vidner om et uhyggelig forvrænget billede af DF’s virkelighed.

Læs mere »

Jan Milld er al svensk indvandringskritiks nestor. Han betragter sig, ligesom Lars Hedegaard, stadig som tilhørende venstrefløjen. Hans Blågula Frågor på nettet siden 1996 er modstykke til Morten Uhrskovs Et Delt Folk, her står alt hvad de sagde og gjorde fra begyndelsen af firserne til idag. Et rent forbryderalbum og en gave til eftertiden. Det var her jeg slog op for at genopfriske antropologen Kajsa Ekholm-Friedman, da jeg for nylig var til en middag i Skåne, hvor hun dog var forhindret i at komme. Det er her, man finder ud af hvem lægen, den alt for tidligt afdøde Eva Bergqvist var: Den første Moderat, som kritiserede asylindvandringen.

Det er i dens faktabank at al statistikken befinder sig, et enormt dokumentationsarbejde. Jeg fik kontakt med Milld i 2001, da jeg havde konstateret at jeg ikke kunne skrive i svenske aviser, som jeg havde gjort i danske i årtier uden problemer. At Sverige er et demokratur, som Milld udtrykker det, eller et teaterdemokrati med begrænset ytringsfrihed, som jeg selv siger.  Det var nogle år før blogosfæren, så det var blandt andet gennem Jan Milld jeg fik dirket mig ind bag den svenske facade, og overhovedet kunne ytre mig i Sverige.

Man kan selvfølgelig altid få en kronik refuseret, det var ikke det, det var oplevelsen af ikke at kunne få ét ord indført offentligt, der gjorde at denne blog overhovedet kom til i 2004, mærkeligt nok flere år inden svenskerne selv kom i gang. Milld fortæller også i videoen, hvordan internettet kom til hans undsætning, og han fortæller i detaljer om hvordan den jornalistiske svenske udskamningsmaskine fungerer.

Havde det ikke været for internettets ankomst, havde den været lige så uigennemtrængelig som dengang, og svenske magthavere havde kunnet sove lige så roligt om natten. De tider er heldigvis forbi, hvor halvstuderede journalister og politikere bestemte enerådende over hvad der overhovedet sagdes offentligt og effektivt obstruerede demokratiets hjerte: ytringsfriheden. Nu lever den gode smag i et kronisk nervesammenbrud, og det har den rigtig godt af. Uden internettet var Sverigedemokraterne ikke i Riksdagen, og uden det, ville de ikke opnå måske 15 procent om et halvt år (ikke at det vil betyde noget i den store sammenhæng, demokraturet har påtvunget folket sin vilje noget så eftertrykkeligt.)

 Jeg har desværre kun mødt Milld én gang, og det var i København for ti år siden. Han er ligesom han lyder: En klippe af sindsro og en ægte demokrat. Vi er ikke enige om alt, men det er ikke et krav man kan stille til nogen. – De første fyrre minutter af interviewet er et must for dem, der vil vide noget om den tidlige indvandringskritik i Sverige. Det er lavet af Radio Länsman, der også har mange andre interessante interviews, blandt andet med kunstneren Dan Park, der knapt forlod retten i dag, før anklageren igen vil have ham tre måneder i fængsel for HMF over denne blogpost. De får aldrig opdraget på ham, de kan lige så godt give op.

Pat Condell: How to be a racist

Der har været en veritabel mediestorm i Holland over Wilders’ ret uskyldige bemærkninger om, at der er for mange (kriminelle) marokkanere i Holland. PVV’s vælgere er ligeglade, og om fjorten dage er det glemt, men hollandsk presse har vist at den kan agere ‘svensk’, dvs. som en politisk agiterende kraft.

Der er bid i Sverige hver dag: Expressen og voldelige anti-demokrater hang højredebattører ud, fejrede journalistpris med champagne, eller se Aftonbladet i dag, der mere ligner en monoman partiblog end en avis. De store tabere ved det svenske valg bliver ikke Alliancen eller journalisterne, der ikke har så forfærdelig meget kapital  tilbage at tabe. Det bliver demokratiet, der bliver delegitimiseret af deres fremfærd, men journalisterne er så autistiske, at de aldrig opdager det.

 Daniel Pipes afslører NRC Handelsblads fordrejninger i Hating Geert Wilders:

In its frenzied loathing of the Netherlands’ most important politician, Geert Wilders, the Dutch press will do almost anything to attack him. As is often the case, I disagree with Mr Wilders’ tactics while sympathizing with his goals. It is entirely understandable that the indigenous peoples of a country feel stress when large numbers of immigrants from an alien civilization, more than a few of them hostile, move in.

Wanting to bring this transfer of peoples under control is sensible – just as Moroccans feel when Dutch and other Europeans turn up in Marrakesh, just as a Dutch newspaper reported in 2010 (see NRC Handelsblad). That said, I wish that Mr Wilders went about protesting this issue in a more cautious way.

Meeus devoted a whole article to this little response, “Amerikaanse geldschieter neemt afstand van Wilders,” which translates as “U.S. money-lender distances himself from Wilders.”

This title is inaccurate in two ways: First, the Middle East Forum Education Fund did not lend money to Wilders but paid his lawyer to cover his legal expenses. Second, I did not distance myself from Wilders here but merely reiterated long-standing differences with him. In his article, Meeus also ignored my point that Moroccans likewise are uneager to have more Europeans live among them. In brief, NRC Handelsblad dropped the nuances of my response to recruit me as another voice against Wilders. Shame on it.

Radikaliseringsrisici: Ungdom, velstand, uddannelse

og islam, naturligvis. I dette tilfælde pakistanere og bangladeshere i Bradford og London. Konklusionen overfor er ingen nyhed for visse forskere, alligevel hører man fra igen og igen politikere, der burde vide bedre muslimsk radikalisme sat i forbindelse med ‘utanförskap’ (socialt og sprogligt), diskriminering, fattigdom, sygdom, sindslidelser osv. Det har intet på sig. Med den komposition den muslimske befolkning har i England, vil man altså stå overfor en stadig værre terrortrussel, og vil oprindelige englændere tage et nyt London 7.7.2005 med en lige så stiff upperlip? Det er ønsketænkning, man ikke kan kalkulere med.  Medical News: Risk factors for violent radicalization: youth, wealth and education:

New research from Queen Mary University of London has found youth, wealth, and being in full-time education to be risk factors associated with violent radicalisation. Contrary to popular views – religious practice, health and social inequalities, discrimination, and political engagement showed no links.

Læs mere »

Av Julia Caesar:

Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Vem äger våra drömmar? Vi själva naturligtvis. Du har copyright på dina drömmar, vare sig du förverkligar dem eller inte. Jag tänker ibland att den grövsta förbrytelse politiker kan begå mot sin befolkning är att beröva dem deras drömmar. De kan frånta oss vår sinnesfrid, vår tillförsikt och vår framtidstro, och gudarna ska veta att de gör det. Men de får aldrig ta våra drömmar. Drömmar kan vara hur orealistiska som helst. Men det är drömmarna som håller oss uppe under kriser och svåra livsperioder. Fattig drömmer om att bli rik. Ful drömmer om att bli vacker. Den som är sjuk har bara en dröm. Utan drömmar dör vi.

Att förverkliga sina drömmar – en klassfråga

I åtta program  har SVT öppnat ett kikhål till den välbärgade medelklassens drömmar. Åtta par, sexton personer mellan 28 och 52 år, förverkligar sina drömboenden, och tv-tittarna får följa projektens gång. Det här är en tv-serie om den blanka sidan av dagens Sverige, om skikt av befolkningen där miljonerna bekymmerslöst rullar både ut och in, och den verkligt svåra frågan är vilket kakel man ska ha i badrummet. Samhällsproblem är mycket långt borta. Att förverkliga sina drömmar är mer än någonsin en klassfråga.

Vänner rapporterar att de sitter fullkomligt fascinerade och ser program efter program. De kan inte sluta titta. Inte jag heller. Här radar drömmarna upp sig, men också kriserna, sprickorna, konkurserna, skilsmässorna. Det handlar inte bara om att bygga hus. Det handlar om själva livet.

De bygger en låda på 600 kvadratmeter

Har man erfarenhet både av liv och att bygga hus vet man att det sällan blir som man tänkt sig. Man vet också att drömmar är personliga och att andras drömmar kan vara omöjliga att förstå. Obegripligheten visar sig omedelbart i det första programmet när inredaren Fredrika Törnström, 40, och snickaren Tommy Karlsöen, 43, bygger en låda på 600 kvadratmeter med tio rum och swimmingpool (se översta bilden) i Malevik i Göteborgs skärgård åt sig och sina två små barn. Varför 600 kvadratmeter? Paret har redan byggt ett drömhus på några hundra kvadratmeter, men nu vill de ha “mer lyx” och “mer Hollywood”.

Hollywoodfru i ett annat hus?

Ursäkta om jag är outhärdligt trivial, men som luttrad husmor har jag svårt att se det lyxiga i att städa 600 kvadratmeter. Och de gigantiska glasväggarna, vem ska stå på stege och tvätta dem när de blir långrandiga av regn och smuts? Så enorma glasytor måste putsas med hjälp av kranlift. Jag undrar om byggentusiasterna har tänkt på den detaljen.

Mitt i byggandet har Fredrika och Tommy planerat att gifta sig. Men det blir inget bröllop. Förhållandet spricker. Fredrika kommer inte att bli den Hollywoodfru hon har tänkt sig, inte i det här huset åtminstone. Hennes pappa blir sjuk och dör. Tommy lyckas sälja huset på ritning för 12,3 miljoner och fortsätter bygga det färdigt. Fredrika har snart träffat “en underbart härlig människa”, så det blir kanske Hollywood i ett annat hus.

För fem av åtta par är drömmen en låda

För fem av de åtta paren är drömmen en låda. En gigantisk fyrkantig bunker med enorma glasytor. Under överinseende av arkitekt Gert Wingårdh, 62, som bara vill bygga lådor, sätter paren stövelklacken hårt på svensk byggnadstradition med beprövade planlösningar, måttfulla proportioner och naturliga material. Det ska vara en låda modell XL, det ska vara ultrafunktionalism och minimalism – rationellt och avskalat.

Reminiscenser från 1930-talet som inte känns helt fräscha i dag, men som är den konfession arkitekter samfällt bekänner sig till. Kanske är den fyrkantiga asketismen arkitekternas motsvarighet till journalisternas politiska korrekthet? Att värna om en nationell byggnadskultur och bygga eller renovera hus enligt gammal svensk tradition – räknas det som fascism i dag?

Drömmarna är storvulna, miljonerna rullar

Paren bygger sina kök som sterila laboratorier i betong, rostfri plåt och svart granit, givetvis med vinkyl. Alla bygger enorma ytor. Det ska finnas plats för fester med 70 gäster. I de här drömprojekten handlar det inte om vanliga simpla sovrum, badrum och klädkammare. Det heter “master bedroom”, “master bathroom” och “walk in closet” – som inte har någonting med toalett att göra utan är en klädkammare som man kan gå in i. 

Drömmarna är storvulna, och miljonerna rullar. Priset för en sjötomt är inget problem, för här handlar det om unga, friska, starka och högavlönade människor i medelklassen, 30+-are som utgår ifrån att de alltid kommer att vara om inte unga, så friska, starka och högavlönade. Bara två tillhör LO-kollektivet; personliga assistenten Åsa Kumlien, 28, i program 2 som halkar in i ett byggprojekt när hon träffar arkitekten Johannes Igelström, 32, via nätet och anläggningsarbetaren William “Bill” Nylander, 42, i program 7. 

Det är kvinnorna som driver byggprojekten

Alla utom en bygger trappor. Det är god byggnadsekonomi, och när man är 30+ tror man att man alltid kommer att kunna gå i trappor. Men trappor är den faktor som tvingar flest människor att flytta från sina hem när benen på grund av sjukdom eller olycka inte längre bär. Några som inte ännu har barn bygger en livsfarlig balkong där klättrande barn riskerar att ramla ner och slå ihjäl sig. Och ingen har som sagt en tanke på vem som ska städa alla hundratals kvadratmetrar. Vem tvättar de gigantiska glasytorna efter pollensäsongen?

Feminister som ser den här programserien borde känna sig väldigt nöjda. Det är nämligen kvinnorna som driver byggprojekten. Hårt och målmedvetet driver de sina män. Kvinnor Kan. Kvinnorna är spontana, impulsiva och vill ha. Kvinnorna pekar och visar, skrattar och lägger huvudet på sned och får som de vill. I några av fallen blinkar ADHD-varningar rött. Männen hänger med, betalar och sliter halvt ihjäl sig för att deras kvinnor ska få det som de vill ha det. I sju familjer av åtta är det männen som förverkligar kvinnornas drömmar, ända in i kaklet.

Vägen till byggarens hjärta

Alla som någon gång har gett sig in i ett byggprojekt vet hur det är. Man måste sätta allt annat i sitt liv på vänt och gå in i projektet med hull och hår. Stiga upp 05.30 varje morgon och slänga i sig frukost innan byggarna kommer. Vänta på hantverkare som inte kommer när de har sagt att de ska komma och materialleveranser som blir försenade. Att leva i en störtflod av fakturor. Att ständigt vara beredd med kaffe och hembakat bröd, eftersom vägen till byggarnas hjärta går genom magen. Att stå i ljuset från byggstrålkastare och måla lister, socklar och foder till midnatt, natt efter natt. Att böna och be i banken när byggnadskreditivet inte räcker.

Men livet är obönhörligt. Det låter sig inte sättas på vänt. Saker händer. Människor blir sjuka och dör. Byggföretag går i konkurs. Man skiljer sig. Allt detta händer paren i “Husdrömmar”.

Byggaren går i konkurs – igen

Inköpschefen Magnus Leydner, 42, och hans fru Ann Leydner, försäljare, 38, har byggt hus tidigare. Då gick allt åt pipan. De lade ner stor möda på att välja kakel men kontrollerade inte byggarna. Byggföretaget gick i konkurs med elände som följd. Nu tänker de ge sig på det igen och bygga ett stort hus i Täby – en låda – till sig och sina fyra pojkar.

Byggprojektet drar ut på tiden, och familjen tvingas flytta runt mellan olika tillfälliga boenden under ett års tid. De flyttar in – sex personer varav fyra vildsinta grabbar – hos Anns måttligt förtjusta föräldrar i Vallentuna. Över sommaren bor familjen i sitt fritidshus på Rindö med utedass som ska säljas för att delfinansiera lådbygget. När sommaren är slut har byggaren gått i konkurs, och huset är inte färdigt. Än en gång flyttar fyrabarnsfamiljen hem till Anns föräldrar. Hur mycket kan gamla föräldrar förväntas ställa upp när deras 30+-barn har tagit sig vatten över huvudet – igen? Det här är familjen Hej & Hå. Ann skrattar oavbrutet. Det SKA gå!

Här är det han som bestämmer

Arkitekten Johannes Igelström, 32, är redan i gång med att planera Sveriges första nollenergivilla – en låda – utanför Lund när han via nätet träffar Åsa Kumlien, 28, som arbetar som personlig assistent. Hon är född i och bor i Malmö, har aldrig tänkt bo någon annanstans och hamnar i tårfylld kris vid blotta tanken på att flytta från myllret på Möllevången. Nollenergilådan ute på åkern är Johannes’ vision, den är hans dröm. Bland de åtta paren sticker han ut, här är det han som bestämmer var lådan ska stå. När han börjar bygga är han och Åsa nyförälskade, de har känt varandra i åtta månader. En av hennes vänner säger: “Några som är mer omaka finns inte.”

Porslinskatter mot Le Corbusier

Hur ska det gå för den piercade LO-kvinnan Åsa från Malmö att leva i lådan på landet tillsammans med Saco-mannen Johannes? När huset är färdigt blir det tydligt att det är Johannes som har bestämt allting; Le Corbusier-soffgruppen, den arkitektoniska minimalismen och asketismen. Det är världar som skiljer hans och Åsas smak. Vi får kanske tänka oss att hon lägger på en storblommig duk, hänger upp spetsgardiner och sätter några porslinskatter på den minimalistiska bokhyllan med hans arkitekturböcker. Kanske tar hon rentav bort nosringen?

“Det är lättare att få förlåtelse än tillåtelse”

Arkitekten Emma Richardsdotter, 32, och läkaren Lukas Toddlig, 31, är gifta men har aldrig haft ett gemensamt hem. De har hittat en vacker plats i Ljungskile i Bohuslän där det redan stod två gamla hus. Det ena rev de, det andra bygger de ihop med – ja gissa! – en ny låda med front av glas. Deras rollfördelning är klar: arkitekten Emma ritar och är byggledare för deras nya hem. Det är hon som fattar de flesta besluten, för “det är lättare att få förlåtelse än tillåtelse” säger hon.

Læs mere »

The largest civilian firearms arsenals for 178 countries (ranked by averaged rate of civilian ownership, guns per 100 people) Danmark er nr 54 med 12 våben pr. 100 indbyggere. Hvis Svenne er dag fortryder, han lod sine politikere forære landet væk, og hvad skal man ellers kalde 26 procent af befolkningen med fortsat raketfart mod de 40 og 50 procent? – er der altså en møjsommelig og uskøn vej tilbage: Det private initiativ. Jeg satser som bekendt på at have absenteret mig, hvis/når det bliver aktuelt.

Frankrigs jødeforforfølgelse er kun lige begyndt

Man må kigge efter datoen, jo den er ny.

A Jewish teacher was savagely beaten by a group of Arab men in a brutal anti-Semitic attack in Paris, according to the Bureau for National Vigilance Against Anti-Semitism (BNVCA). The attackers – who shouted “death to the Jews” and “filthy Jew” during the assault – broke the victim’s nose and drew a swastika on his chest after tearing open his shirt.

He was ambushed after leaving a kosher restaurant and was wearing a kippa (skullcap) at the time of the assault. Anti-Semitism in France has hit headlines in recent years and has seen a marked increase, with the majority of attacks being blamed on extremists from the country’s sizable Muslim community. French Jew Brutally Assaulted in Paris (Le BNVCA dénonce et condamne avec force, la nouvelle agression antisémite particulièrement violente commise le 20 mars 2014 à 22h rue Arthur Honegger à Paris 19èmecontre un homme de confession juive identifié comme tel par ce qu’il portait la kippa.)

UK: Minister vil censurere usmageligt internet

Nu er vi ude i ytringsfrihedens haute cuisine. Nøgleordet er “unsavoury” og dets synonymer: Uappetitlig, afskyvækkende, kvalmende, grov, degenereret, vulgært, frastødende, uetisk med mere. Her er noget at tygge på for en frisk jurist, som også er lingvistiker. Anledningen er for en gangs skyld islam, men hvem skal det ellers gå ud over og kan man ikke selv blive dømt frastødende og degenereret i et sprogligt hårkløveri?

The UK minister for immigration and security has called for the government to do more to deal with “unsavoury”, rather than illegal, material online. This seems to be the impetus for the kinds of extended controls Brokenshire told the FT the government should be looking into, namely, dealing with material “that may not be illegal but certainly is unsavoury and may not be the sort of material that people would want to see or receive”.

“Terrorist propaganda online has a direct impact on the radicalisation of individuals and we work closely with the internet industry to remove terrorist material hosted in the UK or overseas,” Brokenshire told Wired.co.uk in a statement.

“Through proposals from the Extremism Taskforce announced by the Prime Minister in November, we will look to further restrict access to material which is hosted overseas — but illegal under UK law,” Brockenshire told Wired.co.uk in a statement. But, there was more: “…and help identify other harmful content to be included in family-friendly filters.” UK gov wants ‘unsavoury’ web content censored