af Julia Caesar

Det pågår ett krig i medievärlden. Ett tvåfrontskrig. Det står inte som tidigare mellan tidningar som slåss om läsarna, inte alls. Det nya kriget står mellan de traditionella medierna och deras läsare. Eller mellan traditionella medier och Internet.

Inför hotet från Internet fäller traditionella media visiret. Där bakom blottas ett avgrundsdjupt förakt för läsarna. Läsarna är obildade rasister och högerextremister, våra kommentarer på Internet är ”pissrännor”. Den senaste utnämningen är ”arslen”, i Dagens Nyheter. Det vill säga den kroppsdel där skiten kommer ut.

Vi tackar för upplysningen och inser att de traditionella medierna inte vill ha oss. Låt oss kvittera med att det är ömsesidigt. Vi vill inte ha er heller. Ni har för länge sedan förverkat er trovärdighet. Under alltför lång tid har ni lindat in oss i mörkläggning och lögner. Utan att ni tycks vara medvetna om det gräver ni er egen grav med raska spadtag. Snart är ni ända nere på botten. Av jord är du kommen, jord skall du åter varda.

I århundraden har dagspressen ostört kunnat utöva sin makt och sitt åsiktsmonopol. Med självklar rätt har den tillskansat sig tolkningsföreträde, och lika självklart har den uppfostrat och korrigerat sina läsare till de rätta åsikterna. På kultursidorna har den marxist-leninistiska pekpinneadeln oemotsagd förkunnat sina trossatser i decennier. Läsarna har varit en diffus massa som bara har funnits där och haft till uppgift att hålla käften och snällt betala sin prenumeration. Någon läsarkritik värd namnet har inte existerat, eller rättare sagt aldrig släppts fram.

En demokratisk revolution

Nu är det slut med det. I dag sitter ingen journalist ostörd bakom sitt skrivbord. Folket har fått röst genom Internet och sätter hård press på traditionella media. Allt fler upptäcker nätet som alternativ källa till information. En ocensurerad världsbild blir plötsligt tillgänglig. I dag kan vem som helst som har en dator ta del av sanna och politiskt inkorrekta nyheter på nätet, och vem som helst kan börja blogga. Det är en enorm demokratisk revolution som pågår, och den har bara börjat.

Allt färre är beredda att betala för att bli manipulerade och vilseförda av traditionella media. Tidningarnas upplagor sjunker, paniken breder ut sig, marknadsstrategerna och krispsykologerna kallas in. Det är uppenbart att många journalister upplever sin maktposition hotad när läsarna stormar fram. De känner rätt. Den ÄR hotad. I den medierevolution som pågår finns inga garantier för någon att sitta kvar på orubbad piedestal.

Ett mönster är tydligt: ju mer en enskild journalist eller ett medium har investerat i en förljugen bild av verkligheten, desto svårare blir chocken och prestigeförlusten i mötet med läsarna, och desto mer aggressiv blir krigföringen. Det som pågår är en klassisk maktkamp. Ingen lämnar frivilligt ifrån sig makt. Flera medier bedriver ett lågintensivt förintelsekrig mot sina kunder. Inför valet i september pågår mobilisering i medias väpnade styrkor för att till varje pris förhindra sådana oönskade demokratiska yttringar som att riksdagens sammansättning ska spegla befolkningens politiska åsikter.

På en bild i Dagens Nyheter den 9 april riktas en pistolmynning rakt mot läsaren under rubriken ”Internet uppsving för ultrahögern”. Vi ska skjutas, är budskapet. Det är vi som är fienden. Dödsorsaken är att vi är ultrahöger hela bunten. Tack, det visste vi inte. Hotet är desto märkligare som tidningen befinner sig i djup ekonomisk kris, går med mer än 100 miljoner i förlust och är i desperat behov av varenda läsare den kan få. Samtidigt kungörs att kommentarfunktionen kommer att stängas helt på ”artiklar som vi erfarenhetsmässigt vet lockar fram rasistiska kommentarer. Till exempel artiklar om eller relaterade till invandring.”

Därmed har riksorganet DN anslagit tonen. Alla som hädanefter har synpunkter på den extremistiska invandringspolitik som förs i Sverige buntas ihop på en avskrädeshög med epitet som ”högerpopulister”, ”extremhöger”, ”främlingsfientliga”, ”tokhöger” och ”rasister”. Ja, det är värre än så. I medias ögon är vi Sverigedemokrater allihop, det absolut värsta skällsord man kan kalla någon för på denna jord.

Kris på Gefle Dagblad

På Gefle Dagblad är det kris. Illasinnade läsare översvämmar redaktionen med kritiska kommentarer. Den 18 april publicerade tidningen en i eget tycke ”helt okontroversiell artikel” om ett hem för 30 så kallade ”ensamkommande flyktingbarn”, det vill säga unga män som kommer till Sverige med högavlönade flyktingsmugglare och i flertalet fall varken är barn, flyktingar eller ensamma. Hemmet ska öppna i Hofors. Rubrik: ”Nu väntar de bara på barnen”. Det framgår att 27 anställda ska sköta om dessa 30 friska unga män dygnet runt och bland annat lära dem att gå och handla och laga mat.

Det tog hus i helsike bland Gefle Dagblads läsare. Kommentarerna strömmade in. Många gjorde jämförelser med personaltätheten på daghemmen och inom äldreomsorgen och de nedskärningar som all kommunal verksamhet ständigt drabbas av.

Vad gör Gefle Dagblad då? Lyssnar på läsarna och tänker efter? O nej. Istället utnämner man läsekretsen till rasister och läxar upp den med moraliserande brösttoner i en ledare den 21 april med rubriken ”Var är medkänslan?”

”Artikeln är en av de mest kommenterade på Gefle Dagblads web just nu och det är tråkigt att läsa de sedvanliga rasistiska spyorna” skriver tidningen.”Det är lätt att känna förtvivlan över att det uppenbarligen finns alltför många människor som känner noll empati med barn och ungdomar som färdats hundratals mil ensamma.”

Trots massiv utläggning av skuld och trots att ledarskribenten här tycks nära ett sammanbrott fortsätter läsarkommentarerna att strömma in i aldrig tidigare skådad omfattning. En läsare skriver:

”Frågan är inte var medkänslan är utan var det sunda förnuftet är. Det har ingenting med medkänsla att göra när man låter sig bli grundlurad av ”barn” som lyckats ta sig den långa vägen till Svea rike. Bara för att man är fattig och varit med om krig har man inte ”rätt” till att bli försörjd av den svenska befolkningen.”

En annan läsare skriver:

”Varför kommenterar ni inte det faktum att 27 personer anställs för att ta hand om 30 ungdomar. Jämför med hur det ser ut på ålderdomshem runt omkring i Sverige, så förstår ni varför många har fått nog av dessa felprioriteringar!”

Läsarna är ultrahöger

Inför anstormningen trappar Gefle Dagblad upp striden ytterligare. I en ledare den 23 april med rubriken ”Ultrahögern och nätet” förpassar tidningen nu sin läsekrets från rasistfacket till ultrahöger och konstaterar med tydligt vemod: ”Förr fick de högerextrema inte något utrymme i media, nu tar de sig det istället tack vare Internet.”

Gefle Dagblad uttrycker här en djup smärta över det outhärdliga i att alla åsikter numera får komma till uttryck. Vi förstår vinken. Läsarna borde naturligtvis ha den goda smaken att hålla tyst, som på den gamla goda tiden. Men det ska bli ännu värre:

”Det är första gången någonsin jag skickar in en kommentar, och det är för att jag är så upprörd. Jag skäms att vara svensk när jag läser denna ledare, då ni skyller på ”ultrahögern” när det är helt normala svenskar som kommenterar” skriver en läsare.

”Vi är bara en gnutta stolta över Sverige och vill inte bli överkörda” skriver en annan.

Nu råder Sturm und Drang på Gefle Dagblad. Det är inte utan att man får lust att rycka ut med en storförpackning Lambi. Men – efter ett krismöte kläcker redaktionen en genial idé: Alltihop är naturligtvis Sverigedemokraternas fel! I en artikel den 28 april med rubriken ”Kritiken kommer från SD” säger föreståndaren på ungdomshemmet, Niclas Löfgren:

”Det är inte folk från trakten som är kritiska, det är Sverigedemokrater runt om i landet.”

Kommentarerna har ”främlingsfientliga undertoner”.

Äntligen får vi klarhet. Problemet är löst. Lite vanlig rasism bara. Ingenting värt att bemöta med sakargument. De läsare som undrat över personaltätheten på ungdomshemmet och varför unga utländska män är så mycket viktigare och får kosta många gånger mer än omsorgen om barn och gamla får inga svar.

Newsmill censurerar

Debattsajten Newsmill kom till för att ge utrymme för debattinlägg från en bredare skara skribenter än den utvalda tyckarelit som har en gräddfil till de stora tidningarnas debattsidor. Läsarkommentarerna censureras av samma företag som sköter censuren i alla stora svenska media, Interaktiv Säkerhet AB i Varberg.

Nu drar sajten åt tumskruvarna på yttrandefriheten ännu hårdare. Maj Grandmo, psykolog i Uppsala, skrev den 9 april en saklig och välunderbyggd artikel med rubriken ”Vurmen för mångkulturen och sanningen”. På kort tid blev den en av Newsmills mest lästa artiklar. Först censurerades delar av texten, sedan togs den bort helt från sajten.

Newsmills motivering lyder:

”Publiceringen av artikeln ”Vurmen för mångkulturen – och sanningen” är hävd. Texten innehåller svepande och dåligt underbyggda formuleringar om det mångkulturella Sverige. Fakta blandas med vilda spekulationer på ett sätt som knappast kan sägas tillföra debatten något nytt och intressant och av vikt, men däremot underblåsa rasistiska strömningar. Den här typen av artiklar har förstås ett existensberättigande, men det är inget material som ska publiceras på Newsmill. Här ska tonen vara god och texterna väl underbyggda. Därför togs texten bort.”

Maj Grandmo skrev en ny, saklig och väl underbyggd artikel, “Sverige och yttrandefriheten”. Den refuserades. När invandringskritiker inte längre kan avfärdas som lågutbildade skalliga yngre män boende i glesbygd utan visar sig vara välartikulerade urbana akademiker – då blir det farligt.

Pissrännor och arslen

Dagens Nyheters före detta kulturchef Maria Schottenius satte en trend när hon den 7 mars myntade begreppet ”pissrännor” om läsarkommentarer på Internet. Samma tidnings medarbetare Jonas Thente tar den 23 april utvecklingen ett steg längre under rubriken ”Tiga är guld. Om arslen”. Arslen, får vi veta, det är de läsare som skriver kommentarer. De är inte bara arslen, de är kriminella.

”Problemet består i att världen är (lika) full av arslen. (…) Öppna ett forum för arslena, och de tar över fullständigt, eftersom de i allmänhet avtjänar straff för något hat- eller kvinnofridsbrott och sitter med fotboja framför datorn och har all tid i världen att kommentera whatever. (…) Jag säger bara Newsmill, som har utvecklats till just en sexårsverksamhet för arslen. Och dessutom: vad är det för jävla reporter som ser ”vad läsarna tycker” som ett rättesnöre? Är det sånt man lär sig på journalisthögskolorna? Lyssna noga på vad arslena har att säga och sträck ut tungan så långt du kan?”

Det är bara att tillägga att Jonas Thente här placerar in sig i en lång och grundmurad DN-tradition av narcissistiskt högmod, läsarförakt, hyckleri och ren lögn under den politiska korrekthetens täckmantel. Och att han är ett utmärkt svar på varför läsarna flyr traditionella medier.

Så där håller det på. I Sverige är yttrandefriheten en chimär. Klyftan mellan den mediala eliten och vanliga människor på vanliga människors arena, Internet, växer snabbt till en vallgrav. Misstroendet är ömsesidigt. Ur ett demokratiskt perspektiv är medias fientliga attityd mot läsarna ett kallt vittnesbörd om en privilegierad och självförhärligande klass som vill fortsätta utöva sin makt ostörd av den fåkunniga pöbeln.

Fördumnings-TV

Människor vill bli respekterade och tagna på allvar. Men i statstelevisionen ser man tittarna som en dum fårskock och utsätter dem för dagliga förolämpningar. SVT:s fördumningsverksamhet pågår dagligen, och det bästa man kan göra för att värna sin mentala hälsa är att iaktta strikt mediefasta. När jag någon gång knäpper på TV:n sker det i ett fåfängt hopp om att få ta del av något väsentligt.

Den 22 april var en sådan kväll. SVT Debatt skulle handla om integration. Hot stuff när nyhetsredaktionerna länge har försjunkit upp till öronhöjd i svininfluensa (som aldrig kom), vinterns snömängder, isen på Östersjön och senast askmolnet från den isländska vulkanen. Med vilken uppenbar lättnad har inte Rapport och Aktuellt välkomnat naturfenomen som osvikligt leder uppmärksamheten bort från besvärande politiska frågor! Endast naturens okontrollerade krafter kan tända glöden i Claes Elfsbergs och Anna Hedenmos ögon. Här lämnas ingen översvämning i världen obevakad – medan Sverige översvämmas av invandringsrelaterade problem som EU-rekord i våldtäkter, en dramatiskt ökande och alltmer brutal övrig våldsbrottslighet, brinnande förorter och växande etniska ghetton där ingen försörjer sig på eget arbete.

Eftersom ingen svensk TV-reporter vågar göra ett ärligt reportage om integrationsfiaskot hyr Debatt in en egyptisk stjärnreporter från al-Jazeera. Yosri Fouda heter han och framhåller för sina intervjuobjekt att han är muslim. (Reportrar brukar inte upplysa sina intervjuobjekt om sin politiska eller religiösa tro, i Sverige anses det tillhöra privatlivet).

Det är naturligtvis ett hopplöst uppdrag att dimpa ned i ett främmande land och på kort tid bilda sig en uppfattning om allting. Så Yosri Fouda har “hjälp”. Han omhändertas redan på Arlanda av en av SVT:s mest hängivna rödgardister, John Carlsson, som pekar vart Yosri ska gå och vilka Yosri ska tala med. Det är John Carlsson som drar i trådarna, Yosri är bara en inlånad marionett. Det är tydligt att Yosri har preparerats väl av sin “producent”. Ty Yosri är ingen objektiv reporter, det är han som undervisar sina intervjuobjekt i hur allting borde vara i Sverige.

Programledaren Belinda Olsson är en katastrof. Illa påläst, okunnig, klarar inte att hålla en struktur i debatten, sanslöst omedveten om vad hon sysslar med. Tror Debattredaktionen att tittarna är idioter? Jag känner jag mig förolämpad. Jag stänger av.

Döende dinosaurier

Gammelmedia sprattlar som döende dinosaurier. Undantag finns. Svenska Dagbladet markerar en annan hållning till läsarna än Dagens Nyheter. I en artikel den 11 april (”Mot strömmen i krisdebatten”) skriver SvD:s redaktionschef Martin Jönsson att tidningen ser samspelet med läsarna som ett sätt att utveckla kvalitetsjournalistiken. Att skapa en konflikt mellan papper och nät är meningslöst, menar han. Intressant i sammanhanget är att SvD är den enda storstadstidning vars upplaga ökar.

Men med enstaka undantag är det inte längre i traditionella media den intressanta debatten förs. Kan det möjligen bero på att den är förbehållen en i alla avseenden ytterst begränsad klick med åsikter som bara framkallar gäspningar, och att den absoluta majoriteten av landets befolkning är utestängd från att delta? Det är på nätet den oberoende informationen finns, det är där den vitala och intressanta debatten pågår. Bland pissrännor, arslen, ultrahöger, folkhemspopulister, rasister, islamofober, högerpopulister och – Oh my God! – Sverigedemokrater.

Tidligere kronikker: Moster och svenskheten, Sverige sjunker som en sten, Svenska massmedias moraliska bankrutt.