af Julia Ceasar ©

Primaternas återkomst: Efter tisdagens brutala överfall på konstnären Lars Vilks av en korandopad muslimsk pöbelhop kan ingen längre blunda för hotet mot yttrandefriheten. Offren är många: Pim Fortuyn (1948-2002), Theo van Gogh (1957-2004), Hitoshi Igarashi (1947-1991), Salman Rushdie, Ayaan Hirsi Ali, William Nygaard, Peter Mayer, Ettore Capriolo, Flemming Rose, Kurt Westergaard, Sooreh Hera, Robert Redeker, Lars Vilks – alla har de hotats till livet eller mördats av extremister. Samtliga utom Pim Fortuyn av islamistiska extremister. De som har överlevt har för återstoden av sina liv förlorat sin frihet, flertalet lever med ständigt livvaktsskydd.

Till offren i kampen för yttrandefriheten vill jag också räkna 78-åriga Inger. Den 29 mars använde hon sin yttrandefrihet och gjorde anspråk på en handikapplats för sin och makens bil på en parkering i Landskrona. Hon misshandlades så grovt av den 23-årige libanesen Ahmad Akileh att hon avled två dygn senare. Enligt islam är kvinnor andrahandsvarelser som har till uppgift att hålla käften, utom när de vrålar ”Allahu Akbar”. Inger höll inte käften. Det blev hennes död.

Lars Vilks gör sitt jobb

Det var en film av den iransk-holländska konstnären Sooreh Hera, ”Allah ho Gaybar”, som utlöste muslimernas raseri när Lars Vilks föreläste på filosofiska fakulteten vid Uppsala universitet. Hennes utställning med bilder av homosexuella män iförda Muhammedmasker censurerades 2007 av Gemeentemuseum i Haag. Museet vek sig för den islamistiska mobb som utan samvetsnöd mördar oliktänkande men känner sig ohyggligt kränkt av konstnärliga uttryck för kärlek och sexualitet. ”Vissa personer i vårt samhälle kan uppleva dem som stötande” sa museichefen Wim van Krimpen. Vänstertidningen De Volkskrant berömde museet för ”den stora professionalismen” i att ta bort bilderna. Sooreh Hera själv har utsatts för flera dödshot och lever på hemlig adress.

Jag har nämnt några av offren i kampen för yttrandefriheten. Det finns många fler. De betalar priset för oss andra, för att vi ska kunna fortsätta tycka och säga vad vi vill. Vi är dem ett oändligt tack skyldiga. Det står var och en fritt att tycka vad man vill om Lars Vilks konst, men han gör sitt jobb med större mod och uthållighet än de flesta. Att tänja gränserna för yttrandefriheten är en konstnärs förbannade skyldighet. Vilks och de andra är martyrer i en tid när människor indoktrinerade av en barbarisk ideologi från 600-talets arabiska sandöknar tror sig kunna bestämma vad som får sägas i våra västerländska demokratier.

Nej, det är inte ert land

Människor som har sökt sig till våra länder förebärande att de har flytt från våld och förtryck i sina muslimska hemländer tror att de kan ta sig rätten att kränka våra demokratiska rättigheter med samma våld som de påstår sig ha flytt från. Det är över alla gränser. Det är icke acceptabelt. I tumultet efter att de lyckats avbryta Lars Vilks föreläsning skriker några män i den muslimska pöbelhop som beter sig som grisar:

-Det är vårt land också!

Till dem vill jag säga: Nej, det är inte ert land. I Uppsala den 11 maj 2010 har ni som de ociviliserade grottmänniskor ni är på ett alldeles övertygande sätt bevisat att Sverige inte är ert land. Ni klarar uppenbarligen inte att leva i en demokrati. Med ert agerande har ni förklarat krig inte bara mot Lars Vilks utan också mot demokratin, den akademiska friheten, hela Sveriges befolkning och Sverige som nation.

Slutsatsen är glasklar: Kan man inte respektera våra lagar och demokratiska spelregler ska man inte uppehålla sig i Sverige. Om man inte orkar med yttrandefrihet ska man ta konsekvenserna och packa och åka hem till den grotta man kom ifrån. Där är det fritt fram att fortsätta utöva den bloddrypande ideologi som kallas islam och att fortsätta mörda dem som gör anspråk på yttrandefrihet.

Ändra utlänningslagen!

Situationen är långt allvarligare än någon enda politiker tycks vilja inse. När yttrandefriheten attackeras angrips grundvalarna för hela samhället. Nu krävs omedelbara politiska åtgärder. Utlänningslagen (2005:716) måste ändras så att den ger större möjligheter för domstolarna att döma till utvisning. Utlänningar som begår brott ska kunna utvisas även om de påstår sig vara ”skyddsbehövande”. Även invandrare som har hunnit få svenskt medborgarskap ska kunna utvisas ur landet om de gör sig skyldiga till hot, våld eller annat brott mot enskilda människor eller våra grundlagsstadgade rättigheter. I en demokrati måste befolkningens skyddsbehov väga tyngre än masspsykotiska fundamentalisters.

”Ingen kan blunda längre”, skrev jag i början. Men jodå, det går alldeles utmärkt att blunda för hoten mot yttrandefriheten om man är en av de verklighetsfrånvända journalister som bedriver samhällsskadlig verksamhet i svenska media. Förgiftade av politisk korrekthet, blinda på båda ögonen och förlamade av feghet och skitnödig ängslan sitter de på sina stolar och låtsas som om ingenting har hänt. När konstnärer och författare gång på gång hotas till livet av islamister kan man tycka att journalisterna, om några, borde slå vakt om yttrandefriheten. Den är ju den gren på vilken de utövar sin existens och håvar in sin försörjning. Men icke.

Svenska media har efter överfallet på Vilks krupit under mattan och firat orgier i nedtonande av brottet. Språket är fullständigt kemtvättat från ord som ”islam” och ”muslimer”. Snart får man inte säga ”islam” eller ”muslim” i Sverige längre, det är antagligen att anse som hets mot folkgrupp. Enligt media var det inte en muslim som attackerade Vilks. Det var ”en man”.

”Muslimerna de verkliga offren”

SVT Rapport 11 maj: en kort filmsekvens från överfallet mot Vilks samma dag med dimfilter över gärningsmännen. Javisst ja, i Sverige är det ju brottslingarna det är synd om, inte brottsoffren. SVT Aktuellt samma kväll: tre pliktskyldiga meningar om överfallet tio minuter in i sändningen. Inte ett ord om händelsen i de inledande rubrikerna. Det fega tassandet och rädslan för att stöta sig med lättkränkta muslimer är pinsamt uppenbar. Aftonbladet har till och med mage att påstå att det är muslimerna som är de verkliga offren.

I stort sett är det bara Expressens chefredaktör Thomas Mattsson och kulturchef Karin Ohlsson samt Sveriges kunnigaste journalist när det gäller islamism, ledarskribenten Per Gudmundson på Svenska Dagbladet, som orkar stå raka i ryggen mot de vidriga krafter som vill sätta demokratin ur spel.

Ynkedomen i svenska media

SVT-medarbetaren Saam Kapadia, vinnare av Stora journalistpriset 1999, twittrar uppsluppet efter överfallet på Vilks:

”Kvällens bubblare: Vilks har blivit skallad utan skada – undrar vem som är mest nöjd med det; attentatsmannen, media eller konstnären?”

Det är strålande. Fullkomligt lysande! Det är just sådana attityder som placerar svensk journalistik i internationell särklass. Överfallet på Lars Vilks på Uppsala universitet kastar blixtljus över ynkedomen i svenska media. Snart finns ingen yrkesetisk heder kvar att försvara. Vad kan man vänta sig i ett land där journalistkåren företräds av följande politiskt korrekta järngäng:

• Ordförande i Svenska Journalistförbundet: Agneta Lindblom Hultén.
• Orförande i Publicistklubben: Ulrika Knutson.
• Allmänhetens Pressombudsman: Yrsa Stenius.

Ulrika Knutson vaggar oss in i nirvana

Efter det förra hotet mot Lars Vilks, när sju islamistiska terrorister greps på Irland och ”Jihad Jane” greps i USA, skriver Ulrika Knutson den 10 mars i Fokus att hon ”har svårt att se den förvirrade Jihad Jane och hennes meningsfränder som ett globalt hot mot yttrandefriheten”. Ulrika Knutson har lyssnat på medias älsklingsislamolog Jan Hjärpe (han pratar ju svenska och låter så gammelmanssnäll). Hon skriver:

”Allt fler islamister tar avstånd från terror som politiskt redskap. Enligt Jan Hjärpe är terroristerna på Irland helt isolerade. Så här sa Jan Hjärpe i tisdagens Studio Ett i P1: ”Det finns ingen muslim i hela världen som nu stöder ett attentat mot Vilks.”

Jaså minsann! Då kan vi andas ut. Jan Hjärpe och Ulrika Knutson vaggar oss in i nirvana. Hon tror på Järpes utsago som en nyfrälst på uppståndelsen. Hon dömer ut Lars Vilks rondellhund som ”usel jycke”, ”en dålig teckning”, ”en installation som har åldrats oskönt”. Publicistklubbens ordförande har helt missat poängen med yttrandefrihet. Dessutom åldras hon oskönt, som det lätt blir när man inte är autentisk.

Lagen ska skydda det kontroversiella

Yttrandefriheten är inte avsedd att skydda den salongsfähiga konsten och den goda smaken. Sådana konstyttringar behöver inget lagligt skydd. Yttrandefriheten ska värna det tabubelagda, det ”usla”, det ”fula” och ”kontroversiella”. Just de uttryck som provocerar behöver skydd i dag. När yttrandefriheten hotas av en barbarisk och totalitär ideologi ska Publicistklubbens ordförande självklart ställa sig på barrikaderna och försvara vår rätt att uttrycka oss, oavsett om uttrycksmedlen faller henne i smaken.

Det gör inte Ulrika Knutson. Som journalist känner jag mig kränkt av att företrädas av henne och andra som är så politiskt korrekta och verklighetsförnekande att de framstår som lobotomerade. Ingen enda politiker har heller efter överfallet på Lars Vilks ställt sig upp till yttrandefrihetens försvar och fördömt den muslimska pöbelhopen. Skammen är bortom alla ord. Och var finns nu de omhuldade ”moderata” muslimerna? Stöder de överfallet på Lars Vilks? De är som vanligt knäpptysta.

Vad är det som säger att muslimer som enda grupp ska förskonas från att bli provocerade och kränkta? Om man vill leva i fungerande demokratier är det bara att tugga i sig det sura äpplet och inse att det icke gives några undantagsklausuler för muslimer i något som helst avseende. I Sverige har alla laglig rätt att kritisera och driva med islam, precis som med andra ideologier. Muslimerna får känna sig hur kränkta som helst. Muhammed är död och begraven sedan 1 378 år och torde strunta fullständigt i vad som sägs om honom.

Sympati med attentaten

Det finns journalister som inte bara stillatigande accepterar attentat mot yttrandefriheten utan till och med sympatiserar med dem. På nyårsdagen lyckades den 28-årige somaliske terroristen Muhudiin Mohammed Geele slå sönder ytterdörren och ta sig in i Muhammedtecknaren Kurt Westergaards hus i Viby utanför Århus, beväpnad med yxa och kniv. Westergaard flydde in i badrummet som byggts om till säkerhetsrum med ståldörr och skottsäkert pansarglas för att kunna stå emot terrorattacker. Efter attentatet skriver Dan Jönsson, en av Dagens Nyheters avdankade marxist-leninister:

”Men terrorattacker drabbar nu inte vilka tecknare eller kontorsbyggnader som helst. Vill Västvärlden verkligen få slut på terrorn och göra livet tryggare för danska karikatyrtecknare finns det ett enkelt recept. Man kan i så fall lägga ner krigen i Irak och Afghanistan och montera ned det ekonomiska system som gör en liten minoritet av världens befolkning fantastiskt rik på den fattiga majoritetens bekostnad.
Fast det kanske det inte är värt? Varje gång jag hör en politiker dra den om ”ett angrepp på demokratin och det öppna samhället” förstärks mitt intryck av att de politiska ledarna i Väst egentligen behöver terror.” (Dagens Nyheter 4 januari 2010).

Man baxnar. Sådant intelligensbefriat vrakgods publiceras i Sveriges största morgontidning. Men man ska inte bli förvånad. Så ser det ut i huvudet på en marxist-leninist som ännu inte har noterat att hans frälsningslära gick i graven för 20 år sedan, och sådan är nivån på landets största kulturredaktion. Dan Jönsson fullföljer bara en gammal publicistisk tradition.

Kröp för nazismen

Historien lär oss att journalister och andra i den intellektuella eliten påfallande ofta har gjort sig till talesmän för ofattbart grymma ideologier och politiska system med folkmord på agendan; Stalins Sovjet (25 miljoner mördade), Hitlers Nazityskland (6 miljoner mördade), Maos Kina (70 miljoner mördade), Pol Pot och de röda khmererna i Kambodja (uppåt 2 miljoner mördade).(Rättvisan i kapp Röda khmererna.)

Under andra världskriget kröp journalisterna och den övriga intellektuella eliten för Hitler och nazismen. Torgny Segerstedt (1876-1945) på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning var den ende svenske chefredaktör av betydelse som vägrade foga sig i rädslan och tystnaden. Han var en klarsynt, konsekvent och orädd kritiker av Nazityskland. En obekväm journalist, en av de få som vågade säga sanningen. På Dagens Nyheter fanns ingen motsvarighet till Torgny Segerstedt. Den judiska ägarfamiljen Bonnier fick se sin tidning falla undan för den ideologi som gjorde judeutrotningen till sin huvudfråga. När Hitler angrep Norge och Danmark blev den redaktionella hållningen ännu mer undfallande. Inte förrän det stod klart att Nazityskland skulle förlora kriget vågade DN kritisera nazismen.

Maoisten Olof Lagercrantz

Under 1960- och 70-talen förhärligades den totalitära kommunismen av många framstående intellektuella, bland annat chefredaktören för Dagens Nyheters kulturredaktion, Olof Lagercrantz (1911-2002). Han dyrkas än i dag som en ikon av kulturvänstern. Samtidigt som det pågick folkmord på 70 miljoner kineser och Kinas befolkning utsattes för total rättslöshet skriver han:

”Den avgörande skillnaden mellan Kina och vår värld är att människorna betyder så ofantligt mycket mer än hos oss… Människorna är Kinas största tillgång och därför blir automatiskt en människas värde högt… I Kina är människans roll betydelsefullare än på andra håll, och medvetandet därom smittar av sig och livar miljoner i deras vardagliga gärning.” (Dagens Nyheter 10 november 1970.)

Så talar en troende.

Efter kommunismens sammanbrott har den intellektuella vänstereliten till synes helt besvärsfritt bytt ut marxism-leninismen mot platt fall för islam. Uppfylld av en behaglig känsla av allsmäktig godhet sluter vänstern muslimer och islamister mot sin rutiga flanellskjorteklädda barm.

Vad finns det för hopp för ett land där eliten hyser sådana intellektuella giganter som Göran Greider (chefredaktör på Dala-Demokraten och för sin mundiarré flitigt anlitad i samtliga media), före detta KGB-spionen Jan Guillou och marionetten Lena Sundström? Inte mycket. Mer korrekt uttryckt: läget är förtvivlat.

Lena Sundström prisbelönad

Journalistik ska vara demokratins lungor och förse den demokratiska processen med syre. Svensk journalistik är istället demokratins dödgrävare. Journalistikens förfall är ett säkert tecken på ett land i brant utförsbacke. Om vi händelsevis tvivlade kom det ultimata beviset i veckan: Lena Sundström har fått Publicistklubbens stora pris för 2010.

Utnämningen vittnar om totalt hjärnsläpp i Publicistklubben. Detta är droppen, Ulrika Knutson! Nu räcker det. Vi orkar inte mer. Publicistklubben ska vara en kamporganisation för yttrandefriheten, inte en kvalmig budoar för åsiktsmannekänger och inbördes ryggkliande.

Efter att ha bott i hela tre månader i Köpenhamn har Lena Sundström skrivit boken Världens lyckligaste folk där hon ondgör sig över dansk politik. Därmed anses hon vara expert inte bara på dansk utan även svensk inrikespolitik. För sina insatser har hon belönats med en skräddarsydd tjänst som politisk kommentator på TV4. Hennes uppgift är att vara subjektiv och ”göra TV4 Nyheterna djärvare och fräckare”.

Lena Sundström är en politisk marionett, en puppet on a string som dansar på begäran och spottar ur sig maskinella repliker när rätt person rycker i trådarna. Hennes perfekta användbarhet består inte bara i hennes politiskt korrekta åsikter utan också i att hon är adopterad från Korea. Därmed är all argumentation med henne att anse som angrepp på invandrare i största allmänhet och måste ovillkorligen avfärdas som ”främlingsfientlighet”. Fällan slår igen. Alla tystnar. Inte kan man ge sig på ett adoptivbarn!

Misstro eliten!

Lena Sundström har utsett sig själv till censurinstans i svensk debatt. Det är ingenting hon hymlar med. Hon påstår på fullt allvar att vi inte ska ha någon debatt om invandringspolitiken i Sverige, för då ger man luft åt ”främlingsfientligheten”. Locket ska ligga på, har Lena Sundström bestämt. Se bara på det avskräckande exemplet Danmark med deras förskräckliga främlingsfientliga Dansk Folkeparti! Så kan det gå om man får prata öppet!

Lena Sundström är inte journalist. Hon är propagandist. Som alla propagandister kommer hon att kastas på soptippen när hon är färdigutnyttjad. Det är logiskt att hennes propaganda belönas med Publicistklubbens stora pris. Annars vore det inte Sverige.

Vi ska inte vänta oss att politiker, journalister eller den övriga intellektuella eliten ska slå vakt om yttrandefriheten. Det måste vi göra själva, var och en. Misstro eliten! Den kommer inte att lyfta ett finger. Eliten har aldrig gått i bräschen för någonting annat än sig själv. Den har fullt upp med att vara medlöpare åt islam och det mångkulturella samhället.

Af Julia Ceasar

tidligere søndagskronikker: Brev till Fredrik Reinfeldt, Svenska massmedias moraliska bankrutt, Sverige sjunker som en sten, Moster och svenskheten, Kriget mot läsarna .

(Vi henstiller at man overholder god blogskik, dvs. citerer max. 40 % og linker til  resten. Ellers må vi gå kommandovejen, som vi plejer i copyrighttilfælde. Det plejer at virke. )