Av Julia Caesar

Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Upploppen och de anlagda bränderna i svenska förorter har riktat internationell uppmärksamhet mot Sverige och föranlett omfattande publicitet i internationella media. Förenklat kan reaktionerna delas upp i två kategorier. Den ena gnuggar sig häpet i ögonen – “Oj, hur kan detta hända i mönsterlandet Sverige?”

Den andra är öppet skadeglad mot ett land som länge har spelat världssamvete och kritiserat andra men själv nu bokstavligen sitter i skiten. Sällan har avgrunden mellan Sveriges självbild och andra länders bild av landet avtecknat sig så tydligt. Sverige är inte längre ett land att avundas. Folkhemmet börjar lukta illa. Ut över världen sprider sig en odör av självgodhet, förljugenhet, enfald och hyckleri.

I utländska öron låter namnen på de svenska förorterna som namn ur Ikéakatalogen: Tensta, Rinkeby, Husby. Bara bokhyllan Billy fattas. Det är i Husby och många andra förorter över hela landet som nya invandrare och flyktingar hamnar.

I motsats till den svenska ursprungsbefolkningen har de garanterad förtur till bostad, och de lägenheter de får har en standard som de inte ens skulle kunna drömma om i de länder de kommer ifrån. De har samma demokratiska fri- och rättigheter som de som tillkommer landets ursprungsbefolkning. De har tillgång till hela det svenska gottebordet av sociala förmåner, och dessutom speciella förmåner som enbart tillkommer invandrare, till exempel så kallade instegsjobb.

Inget annat land erbjuder sådana förmåner

Om du har fått dina asylskäl prövade och fått avslag eftersom du saknar asylskäl kan du stanna kvar illegalt i Sverige. Du belönas då med fri skolgång samt sjukvård, tandvård och mediciner för det facila priset av 50 kronor. Svenska folket betalar. Om du har fått uppehållstillstånd behöver du inte arbeta utan kan låta dig försörjas av svenskarna livet ut. Du kan göra regelbundna semesterresor till det land du påstår dig ha flytt från. Socialen, det vill säga skattebetalarna, betalar. Inget annat land i världen har någonsin erbjudit andra länders medborgare så generösa sociala förmåner som Sverige.

Osmaklighetsrekordet sätts av Andres Lokko

Ändå vältrar sig politiska och mediala aktörer över hela det politiska panoramat i skuldtyngda själv- och samhällsförebråelser om klassklyftor, arbetslöshet och utanförskap. En parad av vänsterdebattörer har i samband med förortsupploppen passat på att vädra hela sitt innestående lager av klyschor. Andres Lokko i Svenska Dagbladet tar osmaklighetsrekordet genom att jämföra unga kriminella invandrarmäns eldhärjningar i svenska förorter med den svarta befolkningens kamp för mänskliga rättigheter i USA på 1960-talet. Utan att skämmas citerar han Martin Luther King’s ord:

”A riot is the language of the unheard.”

Ett upplopp är de tystades språk. Ursäkta, men vem tystar de svenska invandrarna? Sanningen är att Sverige hade kommit mycket långt på väg mot jämställdhet och välstånd innan den socialdemokratiska regeringen under ledning av Olof Palme kring 1970 kläckte den geniala idén att importera ett nytt proletariat från tredje världen när det svenska började ta slut. Det som tjusigt kallades “solidarisk flyktingpolitik” byggde på idén att svenska folket skulle skänka bort det välstånd de hade arbetat ihop till dem som inte förmår åstadkomma något eget välstånd. Klassklyftorna är skapade av politikerna själva.

“De här förorterna är ingen slum”

Det är en av Kanadas mest inflytelserika journalister, Margaret Wente,  som tycker att de svenska förorternas namn är i klass med bokyllan Billy och soffbordet Lack i Ikéakatalogen. Hon är kolumnist på Kanadas största dagstidning The Globe and Mail och skriver:

“De här förorterna är ingen slum. De har stora parker och aktivitetscentra och gratis svenskundervisning. Skolorna får extra understöd. Välfärdsförmånerna är generösa. Sverige stoltserar med att vara det mest toleranta, inkluderande landet i världen. Så vad får hundratals unga män att löpa amok och sätta eld på bilar och polisstationer och till och med sina egna skolor?” frågar sig Margaret Wente.

Mer än en miljon PUT sedan millennieskiftet

Hon ser en poliskår som säger sig inte ha en aning om vad upploppen handlar om och är beordrad att ingripa så lite som möjligt.

Hon ser en politiskt korrekt elit som ihärdigt förnekar att kravallerna skulle ha någonting som helst med invandringspolitiken att göra.

Med förvåning hör hon förklaringar om klass, arbetslöshet, utanförskap, dåliga skolor, låg levnadsstandard, växande ojämlikhet, polisbrutalitet och rasism.

Själv ser hon andra förklaringar. Sverige har öppnat sina dörrar för ett inflöde av människor från några av de oroligaste delarna av världen – i synnerhet länder med muslimsk majoritet, som Syrien, Afghanistan, Somalia och Irak. Bara under de senaste tio åren har det kommit hundratusentals. (Den korrekta siffran är 834 939 nya beviljade permanenta uppehållstillstånd (PUT) eller uppehållsrätter de senaste tio åren.)

Sedan millennieskiftet har mer än miljon – 1 006 697 utlänningar – beviljats rätt att stanna i Sverige.  Förra året släppte lilla Sverige in 111 090 utlänningar i landet. Kanada, med 3 1/2 gånger så stor befolkning, tog in nästan 260 000.

“Många kommer inte att klara sig”

“Många kommer inte att klara sig i det svenska samhället. De är predestinerade till ett permanent beroende av staten. Till skillnad från Kanada gör Sverige inget urval av immigranter utifrån yrkeskunskaper, utbildning eller potential att lyckas. Merparten av de senaste årens invandrare är flyktingar, anhöriginvandrare och importerade gemåler i arrangerade äktenskap. Många har liten yrkeserfarenhet och kan knappt läsa och skriva. Vissa kommer från nomadkulturer. Dessutom finns det knappt några jobb i Sverige för människor utan yrkeskunskap” skriver Margaret Wente.

Hon menar att även om de aktuella upploppen var ganska små (något hundratal bilar brändes, ingen blev skjuten) är de ett tecken på att någonting har gått väldigt fel i Sverige. Trots det är uppriktiga diskussioner om landets invandringsproblem bokstavligen tabu. Vem som helst som försöker tala om dem får etiketten “främlingsfientlig rasist”.

I avsaknad av en saklig debatt fortsätter Sverige i full fart mot fler och större kravaller och en oundviklig krasch. “Eftersom svenskarna skänker bort mer och mer av sitt välstånd till människor från främmande kulturer, människor som är permanent beroende av staten, är konsensus kring invandringen på väg att spricka” skriver Margaret Wente.

Var går gränsen mellan enfald och ondska?

Var går gränsen mellan naiv enfald och okunnighet å ena sidan och medveten ondska å den andra? Frågan är retorisk. Dels för att omedvetna, naiva gärningar kan skada lika mycket som medvetet kalkylerad ondska – eller mer. Dels för att ingen med hedern i behåll kan påstå att det är på grund av okunnighet om konsekvenserna som svenska politiker bedriver en ansvarslös invandringspolitik. Tvärtom – de har haft fyra decennier på sig att se och förstå följderna av sin extrema politik. Alltså måste drivkrafterna vara andra.

När man medvetet utsätter sitt land och sin befolkning för gigantiska och irreparabla skador – vad är det annat än ondska? I en debattartikel i Berlingske Tidene kallar den danska filosofen Eva Agnete Selsing Sverige för “Ondskans Imperium”.

“Sverige är Ondskans Imperium, för här ser vi 2000-talets nya totalitarism utvecklad. Denna -ism skiljer sig från det förra århundradets totalitära system genom att varken vara militant, våldsam eller populistisk. Men det gör den inte mindre farlig: kombinationen av akademikerburna ideologier som mångkulturalism och feminism och verklighetsförakt i en politiskt korrekt åsiktsregim är fatal för ett samhälle” skriver Eva Agnete Selsing.

“Då är du en ond människa”

Hon fortsätter:

“Härmed konstitueras ett åsiktsfängelse för de medborgare som ska leva med konsekvenserna av maktelitens beslut. Medan Översverige mässar “inkludering”, “tolerans” och “mångfald” från sina privilegierade trädgårdsidyller plågas allt fler svenskar av en vardag som är långtifrån “tolerant”, men där otrygghet, våld och politisk demonisering av oliktänkande ökar mer och mer. Hur hycklarna i den svenska överklassen kan se sig själva i spegeln dag efter dag är en gåta för anständiga människor.

Om dina gärningar medför våld, övergrepp, hot, förtryck och social kontroll av dina medborgare (som aldrig har efterfrågat den verklighet du har satt dem i), och du inte förhåller dig till det, så är du en ond människa” skriver Eva Agnete Selsing.

Journalisterna utrustade med livvakter

Den senaste veckan har bjudit på flera exempel på den svenska ondskan och hyckleriet. Sveriges Radios mediegranskande program “Medierna” avslöjade att de journalister som bevakade kravallerna i Husby var utrustade med livvakter. Det är alltså samma journalister som lovsjunger mångkulturen i alla tonarter och tycker att andra människor kan bo i de invandrartäta områdena (utan livvakter), bara de själva slipper.

Ulrika By tillstår i en krönika i Dagens Nyheter och en intervju med Timbro att hennes viktigaste mål inte är att förmedla sanningen:

“Marken är minerad, fallgroparna djupa. Att försöka hitta rimliga förklaringar till att stenar haglar och bilar brinner är ett journalistiskt riskprojekt. Snacket om konsekvensneutralitet är ju bara nys i de här sammanhangen: jag tycker rakt av att journalistiken ska sträva efter att inte spä på främlingsfientlighet, och det är uppenbart att vi ofta faktiskt går som katten kring het gröt när vi kommer till så kallad förortsproblematik, säger hon.

“Vi väljer bort historier och händelser”

Nästa bekännelse:

“Av egen erfarenhet vet jag att vi väljer bort historier och händelser som lätt kan användas i främlingsfientliga syften. Vi citerar inte allt vi hör och berättar inte allt vi ser, ofta för att vi kanske också är dåliga och osäkra på vad vi ser och hör, för vi kan inte tolka det” skriver Ulrika By.

Det här är inga nyheter. Allmänheten har nogsamt fått klart för sig att sanningen är underordnad i svensk journalistik. När invandrare våldtar, rånar, misshandlar, mördar eller svindlar staten på miljoner i så kallad assistansersättning undanhåller journalisterna med olika metoder sina läsare/lyssnare/tittare vilka gärningsmännen är – och är övertygade om att de gör något bra och föredömligt.

“Journalisterna saknar demokratiskt mandat”

En debattör på nätforumet Flashback skriver:

“Hon (Ulrika By) upplever det inte som att ljuga. För henne och den övriga journalistkåren är motverkandet av främlingsfientlighet det helt överordnade målet. Journalistkårens uppgift är att agera så att motverkandet av främlingsfientlighet upprätthålls. I det avseendet är det mycket riktigt att likna vid en religion.

När journalisterna, uppenbarligen som kollektiv, tar sig rätten att filtrera, undanhålla och systematiskt vinkla den information som de förmedlar till allmänheten, så missbrukar de sin roll och sitt “journalistiska uppdrag”. Journalisterna saknar demokratiskt mandat men tar sig ändå friheten att utöva politisk informationsmakt över svenska folket. Det folk som skall hållas i okunnighet om de verkliga orsakerna och som skall hindras från att kräva adekvata åtgärder.”

“Om vi accepterar detta startar vi en lavin”

Trots årtionden av journalistisk mörkläggning av invandringspolitiken verkar förortsupploppen ha väckt många tidigare djupt sovande svenskar till medvetenhet om och ett ifrågasättande av Sveriges extrema politik. Under veckan har till och med något så sällsynt som en oliktänkande politiker i ett gammelparti hävt upp sin röst. I en debattartikel i Borås Tidning uttrycker Olle Engström, 68-årig moderat kommunpolitiker i Borås, sin oro över vart Sverige är på väg:

“Jag ser framför mig ett Sverige som inom 20–30 år fullständigt har tappat kontrollen över situationen, med konsekvenser som är skrämmande. Terrorism, våld och brottslighet kommer att öka i Sverige. Och kanske ser vi också på lite längre sikt ett fullskaligt inbördeskrig mellan olika religioner liknande de som varit och är i Libanon, Irak och Nigeria med flera. Tanken skrämmer, men vägen dit är kanske kortare än vi kan ana om inte dagens situation en gång för alla får sin lösning. Det är allas vårt ansvar att hitta lösningar. Rättsstaten Sverige kan eller ska aldrig acceptera att detta beteende röner någon som helst framgång. Om så sker startar vi en lavin som vi aldrig kan stoppa” skriver Olle Engström.

Inte ens ett dygn av sanning

De sanningarna var för magstarka för moderaterna. Det tog inte ens ett dygn förrän Olle Engström tvingades avgå ur partiet. Alternativet var att han skulle ta tillbaka det han skrivit. Det vägrade han. Han sa att han inte ångrade någonting. Kvinnan som höll i yxan är kommunstyrelsens vice ordförande Anette Carlsson. Lyssna på henne I SR P4 när hon motiverar varför Olle Engström måste lämna moderaterna, och känn stanken av medlöperi och inpiskad förljugenhet. Så här låter en äkta svensk politisk hycklare.

I inget politiskt parti klatschar partipiskan med hårdare snärtar än i kejsar Reinfeldts moderaterna, initierat skildrat av exmoderaten Anne-Marie Pålsson i boken “Knapptryckarkompaniet”. Se också krönikan “Utanförskapet”.

Tio kommunalråd skriker på hjälp

Odören av förljugenhet tätnar, i synnerhet den specifika svenska form som innebär att tala med dubbla tungor. I torsdagens Svenska Dagbladet Brännpunkt publiceras ett desperat nödrop från tio svenska kommunaråd i kommuner som har tagit emot ovanligt stora volymer flyktingar och anhöriginvandrare och nu skriker på omedelbar hjälp. Nöden talar sitt tydliga språk i kommunalrådens artikel:

“De ekonomiska konsekvenserna för våra kommuner börjar redan nu nå bristningsgränsen och vi ser tydligt följdverkningarna av detta med överbefolkade stadsdelar, ökad social problematik, ett skolsystem med växtvärk och en växande arbetslöshet. De medel staten ställer till förfogande för återföreningen räcker inte alls för de utökade kostnaderna som kommunerna får. De ekonomiska konsekvenserna för våra kommuner under 2013 blir mycket svåra att hantera.Våra kommuners ekonomiska båge är spänd till det yttersta. Låt oss slippa höra strängen brista” bönar och ber kommunalråden.

“Detta tillskott av människor är rent oumbärligt”

De pekar på bristen på bostäder (upp till tio personer kan bo i en 2:a eller 3:a), brist på skolor, brist på jobb, brist på allting. Och, hör och häpna: de har sociala problem i sina kommuner! Det har väl ingenting med invandringspolitiken att göra?

Men innan de tio kommunalråden vrålar på hjälp måste de givetvis mässa det politiskt korrekta evangeliet om hur bra och nödvändig invandringen är för Sverige:

“Vi är stolta över att vi har kunnat erbjuda dem ett nytt liv i ett land där fred och demokrati råder.Våra nyanlända är ett viktigt tillskott för Sverige både kulturellt och ekonomiskt. Låt oss dock vara ärliga och medge att mottagandet kan vara en ekonomisk belastning till en början. Detta är kostnader som vi i Sverige av solidaritetsskäl bör ta. På sikt är detta tillskott av människor rent oumbärligt för att Sverige ska klara sitt framtida behov av arbetskraft för att säkerställa tillväxt och utveckling.”

Och självklart är vi positiva till en återförening av splittrade familjer i vårt land!

Svenskarna är fredsskadade

Hur kommer det sig att just Sverige och svenskarna präglas av denna specifika form av förljugenhetskultur, en hycklarmentalitet som får oss att undvika sanningen som vore den dödlig? Vi avviker kraftigt till och med från våra nordiska grannländer. Förblindade av självgodhet och falsk trygghet tar vi klivet över klippkanten med ett lycksaligt leende på läpparna. Ingenting är ju farligt?

Det finns mängder av förklaringar till det här självskadebeteendet. Ett långvarigt socialdemokratiskt maktinnehav och som konsekvens en blind tilltro till Farbror Staten är en. En annan är att vi är fredsskadade. Krigsskadade vet vi vad det är. Men fredsskador är en fara som det inte talas om, fast vi borde, särskilt när de visar sig så tydligt som i Sverige.

Stora eftergifter till Nazityskland

Till skillnad från våra grannländer klarade vi oss från nazitysk ockupation under andra världskriget. Priset var att den svenska regeringen under sken av “neutralitetspolitik” gick Nazityskland till mötes vad gäller transitering av miljoner tyska soldater och krigsmateriel på svenska järnvägar från juli 1940 till augusti 1943. Dessutom ett långtgående nazistiskt inflytande över vad svenska media tilläts skriva om kriget och nazisterna.

Under hela perioden 1933-45 klagade tyskarna via tyska ambassaden i Stockholm ständigt på svensk press. Ambassaden bev¬akade cirka 90 svenska tidningar och allt som de skrev om Tyskland. Nazityskland hade en totalitär inställning till media: nazisterna ansåg att det var regeringen som skulle styra vad pressen skrev och ingripa när den skrev något som var oförmånligt för nazisterna.

Vi trodde att de skulle vara snälla mot oss

Kanske var det under den här perioden vi lärde oss skenhelighetens och hyckleriets vidriga konst. Kanske lades grunden långt tidigare. Ett folk som inte har upplevt krig på 200 år börjar lätt inbilla sig att världen är god, att alla människor är goda och att det inte finns några fiender. Att inte på 200 år behöva försvara sig eller kämpa för sin självständighet och sin överlevnad riskerar att locka fram riktigt dåliga sidor hos människan, som mental förslappning, trygghetsnarkomani, naivitet, självgodhet och falska, kortsiktigt lönsamma beteenden.

Kriser och svårigheter ger möjligheter till utveckling. Utan sådana erfarenheter står vi försvarslösa när vi blir angripna. Därför står vi som oförberedda fån när invandrare eldar upp våra skolor och bilar. Därför lovar våra politiker att ösa ännu fler miljoner över slynglar som istället borde åtalas och utvisas.Vi trodde ju att de skulle vara snälla mot oss när vi tog emot dem och gav dem allt.

Drabbade av “efterkrigsparadigmet”

Svenskar är i ovanligt hög grad drabbade av vad den norske författaren Ole Jörgen Anfindsen kallar “efterkrigsparadigmet”. Han beskriver tillståndet i Västvärlden de senaste 70 åren som en reaktion på andra världskrigets fruktansvärda grymheter, däribland Adolf Hitlers och Nazitysklands avrättning av sex miljoner judar plus grupper av homosexuella, romer och psykiskt utvecklingsstörda. Vid freden 1945 sa en plågad värld i korus “Aldrig mer!”

Pendeln har istället svängt hårt i motsatt riktning. I krigets efterbörd beslutade man att strunta i den forskning om rasskillnader och annat som fanns och fastslog helt enkelt att det inte finns några skillnader. “Kärnan i efterkrigsparadigmet är människosynen” skriver Anfindsen i sin bok “Selvmordsparadigmet”. Den människosyn som formulerades efter andra världskriget kan sammanfattas så här:

• Människan är god.

• Det finns ingen signifikant skillnad mellan kvinnor och män.

• Det finns inga signifikanta skillnader mellan raser eller etniska grupper.

Förortskravallerna ger oss en chans

Nästan 70 år senare bygger kulturmarxisterna och den politiskt korrekta eliten sin propaganda på de här uppenbara lögnerna. Eftersom det är just de grupperna som har tillgång till megafonerna och som gödslas med voluminösa statliga anslag, licenspengar och presstöd har de också lyckats lura stora delar av befolkningen att tro att det är sant.

“Men de som inbillar sig att människan är god och att folk kommer att uppföra sig som folk bara de får sina grundläggande behov tillgodosedda har väldigt lite att glädja sig över i det tjugonde århundradet”

skriver Ole Jörgen Anfindsen. Om vi ska förhindra att samhället blir ödelagt har vi ett prekärt behov av att byta ut efterkrigsparadigmet mot något annat och bättre.

Förortskravallerna ger oss en chans till tillnyktring och besinning. Men hur många har modet att lämna den bekväma och lönsamma lögnen?

Litteratur:

Ole Jörgen Anfindsen: Selvmordsparadigmet. Hvordan politisk korrekthet ödelegger samfunnet.

Anne-Marie Pålsson: Knapptryckarkompaniet

Klas Åmark: Att bo granne med ondskan

Af Julia Caesar

Tidligere kronikker af samme forfatter