Av Julia Caesar

Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Vi är alla produkter av evolutionen, ända ned på cellnivå perfekt anpassade till klimatmässiga och andra faktorer i de miljöer där vi föds. Men vad händer när vi rubbar evolutionens lagar? När stora migrantströmmar flyttar till länder med helt annorlunda förutsättningar? Det skrev jag om i den senaste krönikan, Medicinsk katastrof i invandringens spår. Området är minerat med starka tabun. Sedan andra världskriget har vi blivit indoktrinerade med den ideologiskt betingade myten att det inte existerar några raser och därför heller inga rasskillnader. Dominerande vänsterdebattörer över hela världen styr debatt, forskning och politiska beslut genom att påstå att ras och kön är sociala konstruktioner och att vi alla är lika. Alla andra ståndpunkter – även vetenskapliga och objektiva fakta – stämplas som rasism eller högerextremism. I några krönikor ska jag försöka beskriva människans utveckling ur evolutionens perspektiv.

När vänsterpolitikerna Veronica Palm (s), Åsa Romson (mp) och Gudrun Schyman (fi) klär sig i den främsta symbolen för muslimskt kvinnoförtryck, hijab, är det mest skrämmande i hela det avskyvärda spektaklet att de inte har en aning om vad de gör. Palm, Romson och Schyman tror att de solidariserar sig med muslimska kvinnor. I själva verket lierar de sig med islams kvinnoförtryck och gör sig till galjonsfigurer för fortsatt islamisering av Sverige.

Det är inte svenska folket som förtrycker muslimska kvinnor. I Sverige har de större frihet än de någonsin har haft i de länder de flytt från. I den politiska avledningsmanövern “hijabuppropet” har vänsterpolitiker och muslimska aktivister ett gemensamt syfte: att dölja att det är islam och muslimska män som står för det verkliga kvinnoförtrycket.

“Otrogna” svenskar gör jobbet åt islamisterna

När naiva självutnämnda dhimmis spökar ut sig i den muslimska slöjan hijab medverkar de aningslöst i en skickligt iscensatt islamistisk kampanj med syfte att avleda uppmärksamheten från kvinnoförtrycket i islam och istället vältra över skulden på svenskarna. (Dhimmi  är underkuvade och rättslösa icke-muslimer som lever på nåder i muslimska länder och tvingas betala för sin existens med en särskild skatt, jizya.) Och journalistdhimmis i alla stora media hakar okritiskt på. Självklart!

Islamistiska krafter låter med förtjusning blåögda “otrogna” svenska politiker och journalister göra jobbet åt dem. Och det gör Palm, Romson och Schyman så gärna. I kulisserna ekar islamisternas flatskratt över de lättlurade idioterna som inte ens behöver tvingas till underkastelse – de dhimmifierar sig själva fullkomligt frivilligt och trallar glatt feministiska kampsånger på väg till galgen. Så här ser den ut, den hjärntvättade absoluta enfalden, den sortens gränslösa naivitet som får människor att ta klivet utför stupet med ett leende.

Samband mellan spridning av hijab och islamistisk terrorism

Hijab är inte vilken tygbit som helst. Slöjan är en politisk handling. Den är kvinnliga muslimers uniform i islams krig för att krossa demokratierna i Väst och införa det världsomspännande kalifatet. Den är dessutom en barriär mot integration, ett effektivt verktyg för muslimer att befästa sin självvalda segregation från icke-muslimer. Och den är en kränkning mot mig och andra fria svenska kvinnor, en symbol för underkastelse som vi har rest oss ifrån för mycket länge sedan.

I sin nya bok “Crucified again”  återger författaren Raymond Ibrahim ett citat av Tawfik Hamid, tidigare medlem av den egyptiska terroristorganisationen al-Gama’a al-Islamiyya. Tawfik Hamid pekar på att spridningen av den muslimska slöjan är starkt korrelerad med ökad islamistisk terrorism. Terrorismen ökar i länder som Indonesien, Egypten, Algeriet och Storbritannien efter att bruket av hijab fått ökad spridning. Orsaken till sambandet är enkel: Islam och sharia lär ut intolerans och våld mot icke-muslimer, liksom tvånget för muslimska kvinnor att bära hijab. Där det ena ökar följer det andra som en naturlig konsekvens.

Gläd dig åt att bli stenad till döds

Men vi ska inte vänta oss någon överväldigande klarsyn av våra inhemska dhimmis Palm, Romson och Schyman eller den jämmerliga svans av politiska papegojor som apar efter och applåderar deras beklämmande och totalt missriktade sätt att visa vad de tror är “kvinnlig solidaritet”.

(Pröva på att vara undertryckt för en dag; bli misshandlad och våldtagen, vara värd hälften så mycket som en man. Gläd dig åt att bli stenad till döds om du blir kär i en annan man än den du är gift med. Återgå sedan till ditt vanliga trygga privilegierade liv med fri- och rättigheter som svenska kvinnor före dig har gett blod, svett och tårar för).

De handlar i enlighet med evolutionen

Den här sortens människor slösar ingen tid på kunskapsinhämtning och reflexion. Här kommer tyvärr den dåliga nyheten: de handlar i enlighet med evolutionen. Människan är ett flockdjur med mycket stort behov av acceptans från flocken. Genom att som läskpapper suga upp de “rätta” beteendekoderna och följa normerna i sin egen flock (normer som inte delas av folkmajoriteten) tillskansar sig de här kvinnorna kortsiktiga evolutionära vinster. De tror sig säkra sin plats vid de skattefinansierade köttgrytorna ännu en liten tid.

När människor har full frihet att göra som de själva vill härmar de i allmänhet varandra. Mängder av socialpsykologiska studier har visat att folk gör som grannen eller andra i den sociala grupp de tillhör. Dessutom lyder vi närmast blint dem som vi uppfattar som auktoriteter. I olika vetenskapliga försök kan försökspersonerna till exempel obekymrat fortsätta att fylla i ett frågeformulär, trots att tjock rök väller in genom en ventil, eller utan betänkligheter dela ut elektriska stötar med potential att döda, som i Milgrams lydnadsexperiment.

Våra inhemska dhimmies tror att de gör något bra

Ur evolutionens perspektiv finns det goda skäl till att vi beter oss som vi gör. Allt handlar om överlevnad, och överlevnad bygger på att samarbeta med andra människor och hålla ihop gruppen. En grupp förmår mer än en ensam individ. I överlevnaden ingår också att rätta sig efter samhällets rådande normer. Våra inhemska dhimmis TROR att de gör något bra utifrån normerna i den tongivande PK-eliten. Det räcker för dem. De begriper inte bättre.

De uppvisar vad Barbara Oakley, lektor i ingenjörsvetenskap vid University of Oakland i USA, kallar patologisk altruism – när goda intentioner i kombination med en förblindande känsla av moralisk överlägsenhet leder till eländiga beslut. (Cecilie Cronwald: Godhedens mörke side, Weekendavisen 19 juli 2013, ej på nätet). Samma slags perverterade moraliska övertygelse fick både nazister och kommunistiska diktatorer att känna att de gjorde rätt när de avrättade miljoner icke önskvärda medborgare.

Steg för steg utvidgar de politiska hijabbärarna och deras gelikar det de uppfattar som föredömlig politisk korrekthet till ett rent självmordsbeteende. Det är en evolutionär strategi med mycket kortsiktig verkan.

Evolutionen har ingen inneboende moral

Evolutionen har hursomhelst ingen inneboende moral. Allting kan förklaras utifrån det naturliga urvalet, den evolutionära process som gynnar varelser som dominerar och är duktiga på att föröka sig i en given miljö. Som alla levande varelser är vi produkter av denna sorteringsprocess, vars drivkraft enligt evolutionsvetenskaperna är ändamålsenlighet, “survival of the fittest”.

Vi har nått dit där vi är i dag för att vi har ärvt de gener och karaktärsdrag som hjälpte våra förfäder att överleva, hitta en partner och fortplanta sig. Just de gener som kodar för överlevnadsförmåga förklarar våra allra djupaste drivkrafter, som den att underkasta sig gruppens normer – hur idiotiska de än må vara. Det är priset för att slippa bli utfrusen och isolerad. Behovet av grupptillhörighet är hos de flesta så starkt att det i många fall slår ut både det eventuella samvetet och det kritiska tänkandet. I de självutnämnda dhimmisarnas fall är det värsta skräckscenariot att bli ratad av väljarna och förlora hela den plattform av guldkantade privilegier som de har vant sig vid och tar för given.

Även de omfattas av det naturliga urvalet

Tanken om en medveten avsikt hos naturen är en illusion, det visste redan Charles Darwin (1809-1882). Utan kunskap om evolutionen och dess avsaknad av moraliska principer är det svårt att förstå den omdömeslöshet, destruktivitet och fientlighet mot det egna landet och kulturen som Palm, Romson och Schyman visar. Men i det förvridna samhällsklimat som alltmer lägger död mans hand över Sverige är det sådana personer som just här, just i detta tidsögonblick, utgör de mest anpassade. En alltigenom “god” människa (eller en som tror sig besitta enbart ädla egenskaper) är ett fullkomligt osannolikt fenomen, sedd mot det naturliga urvalet. I genernas stenhårda konkurrens om en plats i nästa generation skulle en helt igenom ädel människa ha svårt att hävda sig och snabbt sorteras bort av det naturliga urvalet.

Våra geners envetna storhetsvansinne

Vad är egentligen en människa? I dag finns det större anledning än någonsin att ställa den frågan. Den som vill fördjupa sig i ämnet rekommenderas varmt att läsa klassikern “Ett oskrivet blad och andra myter om människans natur”, skriven av Steven Pinker,  psykologiprofessor vid Harvard University. Han skriver om våra geners envetna storhetsvansinne:

“Det naturliga urvalet gör inga moraliska preferenser, utan de individer som förökar sig mest effektivt blir också de som kommer att dominera i populationen. De gener som väljs ut kommer därför att vara de mest “själviska” för att citera Richard Dawkins, eller, mer exakt: de mest megalomana, de som tillverkar allra flest kopior av sig själva. En framgångsrik anpassning är vad som helst som generna ger upphov till som hjälper dem att förverkliga denna besatthet. Sedan är det dem fullkomligt likgiltigt om det motsvarar våra mänskliga aspirationer.”

Den seglivade myten om det oskrivna bladet

Det slöjbärarna Palm, Romson och Schyman gör – förutom att bereda vägen för islam i Sverige – är att de ansluter sig till en av de senaste århundradenas mest seglivade myter, myten om “det oskrivna bladet”. Det vill säga tanken att en människa kan formas till vad som helst, ungefär som en klump lera. Enligt den tanken kan en svensk feminist med lätthet och på ett ögonblick förvandla sig till hijabförsedd muslim. Det motsatta, att en muslim kan avsäga sig islam utan att bli straffad, existerar inte. Men det bekymrar inte hijabutspökade politiker eller journalistpapegojor.

Myten om det oskrivna bladet är en dogm som av sina anhängare har getts en närmast religiös dignitet, en tro med helig status. När den har kullkastats av nya vetenskapliga rön om människans natur har det utlöst vetenskapliga häxprocesser, fått stickor och strån att ryka på universitet och i facktidskrifter, orsakat demonstrationer, våld, mordhot och rättsliga ärekränkningsprocesser samt krossat karriärer i den vetenskapliga världen. Myten är som alla myter fullständigt gripen ur luften. Den går i korthet ut på att förneka genernas betydelse och hävda att vi bara formas av omgivning och kultur. Det nyfödda barnet ses som nollställd råvara utan egenskaper, ett oskrivet blad där omgivningen och kulturen skriver och formar barnets karaktär.

William Godwin (1756-1836),  en av den liberala politiska filosofins portalfigurer, skrev: “Barn är ett slags råmaterial som läggs i våra händer”, deras sinne “kan liknas vid ett tomt vitt ark”.

Fria fantasier som bitit sig fast i vår tid

Godwin var inte ensam om sin uppfattning. En lång rad filosofer och forskare, bland andra John Locke (1632-1704)  och John Stuart Mill (1896-1873)  har genom flera sekler påstått samma sak. Ogrundade fantasier från upplysningsfilosofins dagar har på ett egendomligt sätt bitit sig fast ända in i vår tid och har fortfarande sina hängivna anhängare som försvarar dem med religiös glöd. För här handlar det om tro, inte om vetande. Genom hela historien har högljudda moralister på det här och andra vetenskapliga områden gjort sitt bästa för att få massorna med sig genom att ljuga, felcitera, fara ut i grova anklagelser och demonisera sina motståndare.

Varför får inte björkar granbarr?

Att andra arter präglas av sina gener är okontroversiellt. När jag var barn brukade jag fundera över hur björkar kan veta att de är björkar och få just björklöv varje vår. Varför får de inte granbarr eller lönnlöv? Det var ett stort mysterium. Så småningom insåg jag att björken av genetiska skäl helt enkelt inte kan få något annat än björklöv.

Av samma anledning är sannolikheten för att katter får kattungar och inte hundvalpar hundraprocentig. Det är också högst förutsägbart att svarta föräldrar får ett svart barn, och att vita föräldrar får ett vitt barn. Kor funderar inte över hur stor del av deras identitet som har genetiska orsaker och hur mycket som beror på kulturell påverkan. En ko är trygg i sin koidentitet och beter sig som en ko och inte som en häst, även om hon skulle råka beta i samma hage som hästar och alltså vara utsatt för kulturell hästpåverkan. Det ser vi som självklart.

Men när naturvetenskapen tar upp den mänskliga naturen blir känslor plötsligt viktigare än vetenskapliga fakta och reaktionerna helt annorlunda än om upptäckterna gällt hundraser, myrsamhällens uppbyggnad eller olika sorters ödlor. Att det mänskliga medvetandet har en nedärvd och naturgiven struktur uppfattas inte som en hypotes bland andra, utan som en så anstötlig tanke att den inte ens får tänkas.

Det oskrivna bladets sista bastion: genusexperterna

I dag ansluter sig de flesta till uppfattningen att människan formas till ungefär lika delar av gener och påverkan från omgivningen. Efter de våldsamma striderna på 1970-talet, när marxismen intog universiteten och forskningen politiserades ännu mer än tidigare, är myten om det oskrivna bladets sista bastion en trosviss och rabiat skara vänsterdebattörer, könsforskare och genusexperter som utan några som helst belägg påstår att kön och ras är “sociala konstruktioner”, alltså helt formade av den omgivande kulturen.

“Det är en sektliknande mentalitet, där de invigda basunerar ut de mest fantastiska trossatser som bevis för sin renlärighet. En sådan mentalitet låter sig inte förenas med respekt för sanningen, och jag ser den som en av orsakerna till en del olycksbådande tecken i dagens intellektuella klimat, till exempel det uttalade föraktet hos många akademiker för grundläggande ting som sanning, logiskt tänkande och faktiska belägg. Ett annat illavarslande fenomen är den hycklande avgrunden mellan vad intellektuella säger offentligt och vad de innerst inne tror” skriver Steven Pinker.

I det oskrivna bladets sista bastion klamrar sig statsvetaren Jenny Madestam fast som en drunknande vid livbojen och skriver en remarkabel krönika i lördagens Expressen: “Vi måste prata om mångkultur”.  Det har uppstått ett problem på hennes barns mångkulturella daghem. Något barn har sagt att profeten Muhammed snusar, vilket har uppfattats som en oerhörd kränkning av ett annat (muslimskt) barn och dess föräldrar.

“Barn är blanka blad som skrivs, av bland annat deras föräldrar” påstår Madestam trosvisst, utan att ha en aning om att hon gör sig till språkrör för en tro som för länge sedan har nått fossilstadiet. Hon landar i slutklämmen att de oskrivna bladen, det vill säga barnen, ska präglas med mångkultur:

“De blanka bladen ska fyllas med attityden att i den svenska smältdegeln ges alla respekt.”

Islam och kommunismen har en lerklump gemensam

Synen på människans natur har under flera tusen år formats av framför allt religiösa föreställningar. Islam och kommunismen har tron på människan som en lerklump gemensam.

“Han är den som känner det fördolda och det uppenbara, den Väldige, den Barmhärtige. Som gjort allt vad han skapat härligt och börjat med att skapa människan av lera.” (Koranen, sura 32:5-6).

Både Mao Zedong (1893-1976) i Kina, Josef Stalin (1878-1953)  i Sovjetunionen och andra kommunistiska ledare har använt sig av myten om det oskrivna bladet för att rättfärdiga förbrytelser mot miljoner människor. De har knådat det mänskliga råmaterialet som en klump lera och försökt skapa “den nya människan”, det vill säga utplåna människans natur och med tvång disciplinera fram den perfekta, hängivna kommunisten.

“Det är på det tomma papperet som de allra vackraste dikterna skrivs”

hävdade Mao Zedong och mördade 70 miljoner kineser.

I USA tror 76 procent på skapelseberättelsen

Enligt judisk-kristen tradition är människan skapad till Guds avbild, och Eva skapad av Adams revben. Det finns kvinnor som har svårt att identifiera sig med ett vandrande revbensspjäll, men fortfarande tror hela 76 procent av USA:s befolkning på Bibelns skapelseberättelse, och 79 procent tror att de under som skildras i Bibeln faktiskt har ägt rum. Bara 15 procent tror att Charles Darwins utvecklingslära är den bästa förklaringen till hur mänskligt liv har uppstått på jorden. Djupt rotade religiösa föreställningar håller alltså fortfarande på 2000-talet stora delar av jordens befolkning i ett järngrepp som avvisar all existerande vetenskap om människans ursprung.

Barnet föds som ett litet genpaket

När ett barn föds, cirka 50 centimeter och 3 kilo ny människa, är det första föräldrarna brukar vilja veta ifall barnet är välskapt. Sedan om det är en pojke eller flicka. Snart kommer kommentarerna från släkt och vänner: “mammas näsa” och “pappas mun”, för att inte tala om “farfars haka”.

Liksom alla djur är vi biologiska varelser som genom evolutionen präglas av de gener som genom det naturliga urvalet har filtrerats fram som vinnare. I dag vet vi att varje barn föds som ett litet genpaket utrustat med gener från sina föräldrar och andra förfäder – gener som har bidragit till att forma hjärnan och medvetandet redan under fosterstadiet och som formar en mycket stor del av människans personlighet livet igenom. Under fostertiden är hjärnan i arbete medan den sätts ihop, och den aktiviteten kan i viss mån styra själva sammansättningsprocessen.

Alla anlag ifråga om tänkande, inlärning och känsloregister som skiljer människan från andra djur går tillbaka på den information som är lagrad i det befruktade äggets DNA. Barnpsykologer tror inte längre att spädbarnets värld är ett enda oformligt kaos av intryck. Vissa grundläggande tankekategorier finns redan mycket tidigt. Den här filmen är ett intressant exempel på hur mycket små barn visar preferenser som utgår från redan befintliga tankemönster.

Och hjärnan verkar aldrig bli färdig. Nyare neurovetenskapliga studier har visat hur hjärnans struktur förändras och byggs om när vi lär oss nya saker, tränar in nya färdigheter och reagerar på inflödet av signaler från sinnesorganen.

Personlighetens fem huvudaxlar

Numera vet psykologerna att människans personlighet varierar längs fem huvudaxlar. Vi är i högre eller mindre grad extroverta eller introverta, neurotiska eller stabila, ointresserade eller öppna för nya erfarenheter, vänligt eller fientligt sinnade, målmedvetna och samvetsgranna eller impulsiva och ombytliga. De flesta av de närmare 18 000 adjektiv som beskriver olika egenskaper i ett utförligt engelskt lexikon kan knytas till någon av de här fem huvudaxlarna. Alla fem grunddragen i personligheten är till åtminstone hälften ärftligt betingade.

Potential för både ondska och godhet

Kunskapen om människans natur innebär att man vet att vi föds med potential för både ondska, våld och godhet. Men inom samhällsvetenskaperna erkänns inte våld som en del av människans natur. Våld tillskrivs enbart kulturell påverkan. Antropologer är av tradition ovilliga att diskutera människans aggressivitet i ett biologiskt sammanhang, och samma orealistiska människosyn ligger till grund för sociologin och den moderna kriminologin.

Motståndet går tillbaka på en önskedröm som är lika seglivad som myten om det oskrivna bladet: myten om den ädle och fridsamme vilden som är helt opåverkad av civilisationen. Antropologen Margaret Mead påstod sig ha funnit jämställda och fredsälskande samhällen på Nya Guinea och Samoaöarna där våld, svartsjuka och ondska var okända företeelser. Det har senare visat sig att hon hade totalt fel. Den renodlat goda människan finns inte. Våld finns och har alltid funnits i alla kulturer. Disposition för ondska och våld hör till människans natur och är kopplad till förmågan att försvara sig och överleva. I en internationell studie svarar 91 procent av männen och 84 procent av kvinnorna ja på frågan om de har fantiserat om att döda en annan person. I verkligheten begår män 90 procent av alla mord, och i 75 procent av fallen är offret en annan man.

Den amerikanske filosofen och psykologen William James (1842-1910) skrev:

“Vi som i rätt nedstigande led härstammar från en samling blodtörstiga slaktare måste vid sidan av de fridsamma dygder vi möjligtvis kan besitta fortfarande bära med oss de lömska och mordiska karaktärsdrag som tog våra förfäder helskinnade genom den ena massakern efter den andra – drag vilka när som helst kan bryta fram på nytt.”

“Han kan inte förmå sig att skada en medmänniska”

Det är vida mer insiktsfullt än det välmenande självbedrägeri med totalt förnekande av ondska och brottsbenägenhet som Ramsey Clark, demokratisk justitieminister under Johnsonadministrationen 1967-69, begår i bestsellern “Brott i USA”. Utgivningsåret 1970 förklarar en del, men inte allt. Clark argumenterar i boken så här för att det rättsliga straffsystemet bör ersättas med rehabilitering:

“Grunden för rehabiliteringsmodellen är helt enkelt övertygelsen att friska rationella individer inte medvetet vill göra andra illa, att de förstår att såväl den enskilde som samhället vinner på principen om icke-våld, och att ett rättfärdigt samhälle kan ge alla medborgare en god hälsovård och samma möjligheter i livet. När individen väl blivit rehabiliterad kan han helt enkelt inte förmå sig till att skada en medmänniska eller stjäla andras egendom.”

Ärftligt betingad psykopati

I decennier har psykologer och andra skuldbelagt föräldrar, i synnerhet mödrarna, för aggressiva barns uppförande. Men mängder av studier har visat att det finns en ärftlig komponent bakom antisociala tendenser som att stjäla, ljuga och använda våld. Psykopater utgör mellan tre och fyra procent av befolkningen. De flesta har visat prov på avvikande och hänsynslöst beteende redan som barn, som att plåga djur, tyrannisera småsyskon och ljuga, utan att visa tecken på ånger eller empati – trots att de ofta kommer från normala familjer med föräldrar som förtvivlat har försökt uppfostra och hjälpa sitt barn. I dag anser de flesta experter på psykopati att orsaken är en genetisk predisposition, i de fall som inte orsakas av en tidig hjärnskada. Den romantiska idén att all ondska är en produkt av samhället har dessvärre medfört att livsfarliga psykopater behandlas med samtalsterapi och släpps ut i förtid – så att ännu fler oskyldiga faller offer för dem.

Kartläggning av det mänskliga genomet

År 2001 var kartläggningen av hela det mänskliga genomet klar. Redan den 26 juni 2000 kunde president Bill Clinton stiga upp i talarstolen i Vita huset, tillsammans med två av världens främsta vetenskapsmän, Francis Collins och Craig Venter, för att begå det slutliga offentliggörandet av “The Human Genome Project”. Det var en historisk dag, fylld av stora och högtidliga ord. Det var dessutom den dag då raser definitivt slutade existera. Man hade nämligen funnit att alla människor, oavsett ras, är mer än 99,9 procent lika genetiskt sett. Men redan 2004 måste självaste Francis Collins krypa till korset. Man hade dragit förhastade slutsatser. Den genetiska likheten måste nedjusteras från 99,9 till 99,5 procent. Låter det som en bagatellartad förändring? Då ska man veta att våra närmaste släktingar schimpanserna till 98,5 procent är lika oss. Ändå kan de varken tala, tänka eller handla som människor.

Skillnaden är tio megabyte DNA

I ett typiskt 70-talsflummigt och djupt oetiskt projekt vid Columbia University togs schimpansungen Nim 1974 som nyfödd från sin mamma och placerades i en nyligen ihopflyttad hippiefamilj med sju barn. Han kläddes i människokläder, lärde sig röka hasch och utsattes för otaliga separationer från sina olika vårdare. En film om projektet visades nyligen i SVT.

Avsikten med forskningsprojektet var att se om en schimpans kan bli som en människa och till exempel lära sig teckenspråk. Det lärde sig Nim. Psykologen Laura Petitto försökte lära honom att diska, och Nim njöt av att ha händerna i det varma vattnet och härmade hur Petitto skrubbade tallrikarna med en borste. Men han förstod aldrig själva avsikten med att diska, att det ska bli rent. Han upprepade bara de monotona rörelserna. Just förmågan att förstå avsikter bakom ett beteende och att se vad som rör sig i andras inre är en påtaglig skillnad mellan schimpanser och människor. Det beror på informationen i de cirka tio megabyte DNA som skiljer oss från dem. Experimentet avbröts när Nim inte längre var en gullig schimpansbaby utan en vuxen schimpans med sin arts våldsamhet och aggressivitet. Han isolerades i en bur och blev försöksdjur igen, nu för medicinsk forskning.

Vad skiljer oss egentligen från rundmasken?

Kartläggningen av det mänskliga genomet bjöd på ännu en besvikelse. Antalet gener visade sig vara förhållandevis lågt, ungefär 34 000. Inte ens dubbelt så många som den en millimeter långa rundmasken, Caenorhabditis elegans, som har ungefär 18 000 gener. Det enda rundmasken klarar är att äta, para sig och dras till eller undvika vissa bestämda lukter. Hur kommer det sig att vi människor med hundra biljoner vanliga celler och hundra miljarder nervceller klarar oss med bara dubbelt så många gener som den lilla rundmasken?

Verkligheten är att ingen kan säga vad den här siffran betyder. En förklaring är att 34 000 gener är en uppskattning. Det saknas än så länge metoder att räkna generna en och en. För det andra upptar de 34 000 generna endast ungefär tre procent av det totala genomet. Resten består av DNA som inte kodar för några proteiner och därför tidigare har avfärdats som “skräp”. Men, som en biolog påpekade: “Termen skräp-DNA är bara ett uttryck för vår stora okunskap.”

Små skillnader spelar stor roll

När det gäller gener spelar små skillnader uppenbarligen stor roll. Den mänskliga arvsmassan tycks innehålla färre gener än vad biologerna hade förväntat sig, men det visar bara att antalet gener inte har någon direkt koppling till hur komplex en organism är. Det mänskliga genomet är fullt kapabelt att bygga något så komplicerat som hjärnan – trots alla bisarra utläggningar om att vi i grund och botten inte skiljer oss nämnvärt från rundmaskarna.

Den evolutionära psykologin förklarar också varför vi inte är några oskrivna blad:

“Det mänskliga medvetandet tog form i hård darwinistisk konkurrens, och hade det inte varit begåvat med vissa medfödda kvaliteter hade det blivit utmanövrerat av rivaler utrustade med mer avancerade talanger – träffsäkra sinnesorgan, utvecklad problemlösningsförmåga, listiga strategier och känsliga feedbacksystem” skriver Steven Pinker. Ändamålsenligheten igen.

En ödemark där ingenting kan växa

De närmaste årtiondena kommer forskarna att identifiera de gener som skiljer oss från schimpanserna och undersöka i hur hög grad de har förändrats av det naturliga urvalet under de miljoner år som gått sedan våra förfäder klättrade ner från träden och inledde sin utveckling till människor. Man kommer att kunna ringa in vilka genkombinationer som är förknippade med en normal intelligensutveckling, med sjukliga avvikelser och en exceptionell begåvning.

Nya rön om människans natur blir fortfarande bespottade av vissa akademiker och ohjälpliga vänsterdebattörer, men många vetenskapsmän, läkare, humanistiska tänkare, filosofer och en intresserad allmänhet törstar efter att ta del av nya insikter om det mänskliga medvetandet, tror Steven Pinker. De “radikalas” teser har, alla fula knep till trots, visat sig vara en vetenskaplig ödemark där ingenting kan växa.

Av Julia Caesar

Tidligere kronikker af samme forfatter

Litteratur:

Ole Jörgen Anfindsen: Selvmordsparadigmet. Hvordan politisk korrekthet ödelegger samfunnet. 2009.

Richard Dawkins: The Selfish Gene. 2006.

Harald Eia och Ole-Martin Ihle: Födt sånn eller blitt sånn? 2012.

Orlando Figes: De som viskade. Tystnad och terror i Stalins Sovjet. 2009.

Raymond Ibrahim: Crucified again. 2013.

NRK Hjernevask, del 4. Våld.

Koranen i översättning av KV Zetterstéen.

Steven Pinker: The Blank Slate. The Modern Denial of Human Nature. 2002.

Steven Pinker, svensk upplaga: Ett oskrivet blad och andra myter om människans natur. Natur och kultur 2006. Slutsåld på förlaget.