21
jul
Seneste opdatering: 22/7-12 kl. 1448
79 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Af Julia Caesar

Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Valet 2010 kom att radikalt förändra Sveriges politiska karta och röra om i konsensusgrytan. För första gången på många år valdes ett nytt parti in i riksdagen. Sverigedemokraterna fick 5,7 procent av väljarnas röster. För den svenska journalistkåren var valresultatet ett gigantiskt nederlag. I åratal och med stigande intensitet hade journalisterna gjort sitt yttersta för att tiga ihjäl, alternativt demonisera partiet som ”främlingsfientligt”, ”odemokratiskt” och ”rasistiskt” och därmed försöka förhindra det från att komma in i riksdagen. Svenska journalister avskyr Sverigedemokraterna. Och det är ingenting som de försöker dölja. Tvärtom uppfattar de det som en viktig del av sitt demokratiska uppdrag att motarbeta SD.

Alla som med någotsånär vakna sinnen genomled medias bevakning av valrörelsen 2010 kunde notera journalisternas uppenbart problematiska förhållande till Sverigedemokraterna. Inför valet 2006 hade mediestrategin varit att tiga ihjäl partiet. SD placerades i medieskugga. Istället ägnades FI, Feministiskt Initiativ, ett medieintresse som var helt oproportionerligt mot partiets storlek. FI:s program stämde med journalisternas egna politiska åsikter. SD gjorde det inte.

Brutalt uppvaknande med SD:s braksegrar i Skåne

Uppvaknandet på valnatten 2006 blev brutalt. Yrvakna journalister kunde konstatera att SD helt utanför medias radar hade fått nära 3 procent av rösterna i riksdagsvalet och vunnit braksegrar i till exempel Landskrona med 22 procent och Svalöv med 15 procent. Från att ha varit representerade i 15 kommunfullmäktige fick SD plats i 32 av 33 skånska fullmäktige. Skånes största tidning Sydsvenska Dagbladet försökte tiga ihjäl partiet och skrev inte alls om SD under valrörelsen 2006. ”Man undervärderade stödet för dem helt enkelt” säger Sydsvenskans reporter Niklas Orrenius, numera på Expressen.

Invandringspolitiken mörkades genom tyst överenskommelse

Att försöka tiga ihjäl SD var alltså ingen lyckad idé. Inför valet 2010 gällde det att kavla upp de mediala ärmarna och ta nya grepp. Genom en tyst överenskommelse mellan de sju gammelpartierna tog politikerna över huvud taget inte upp frågor om invandringspolitiken i valrörelsen – självklart eftersom alla i sjuklövern vet att de på förhand är dömda att förlora den debatten. Att det skulle ”gynna SD” att diskutera invandringen var en helt korrekt bedömning.

Politikernas mörkande var bekvämt för journalisterna. De slapp göra sig obekväma och ta upp frågor som varken de själva eller politikerna hade någon lust att diskutera. Hellre lyssna till husbondens röst och lägga locket på. Det var givetvis fritt fram för vilken ambitiös journalist som helst att ta ett eget initiativ och bedriva grävande journalistik till exempel i frågan vad invandringen kostar skattebetalarna. Eller hur världens mest extrema invandringspolitik påverkar mottagarlandet Sverige och dess befolkning. Men det gjorde ingen. Frågan ansågs inte intressant, och resultaten skulle varken bli politiskt eller medialt önskvärda.

Särbehandling av SD utan historisk motsvarighet

Inför valet 2010 utsatte journalisterna SD för särbehandling med metoder och i en omfattning som saknar historisk motsvarighet. Det var i stor utsträckning fråga om ren mobbing på sandlådenivå – ett tydligt vittnesbörd om det hot som SD:s blotta existens utgör mot journalistkollektivets traditionella värdegemenskap. SD fick mer uppmärksamhet än inför valet 2006 men utsattes för utpräglat negativ särbehandling. Här är några exempel:

• TV4 stoppade SD:s valfilm om vilka befolkningsgrupper som konkurrerar om skattebetalarnas pengar.

• De stora morgontidningarna valde att ha en ”restriktiv rapportering” om SD för att ”publiciteten inte ska underblåsa någonting som inte sker av sig själv” (Dagens Nyheters motivering).

• Annonser och debattartiklar togs inte in.

• Kvällstidningarna Aftonbladet och Expressen markerade genomgående tydligt SD-fientliga attityder och övergick i valrörelsens slutskede till ren kampanjjournalistik med syfte att skrämma väljarna och förhindra att SD skulle komma in i riksdagen. I nyhetsartiklar (som ska vara objektiva) fick gammelpartiernas partiledare hålla upp den förstasida i Expressen som slog alla dittillsvarande snuskrekord även för kampanjjournalistik – förstasidan där SD:s valsedel ligger smutsig och ihopskrynklad, kastad i rännstenen med ett stort NEJ över. Det var maktspråk och skrämselpropaganda med fascistiska undertoner från dem som har till uppgift att granska makten men istället gosade in sig ordentligt i maktens knä.

• SD fick inte uttala sig i artiklar som handlade om dem själva. När vänsterpartiets ledare Lars Ohly på valkvällen vägrade dela SVT:s sminkloge med SD-ledaren Jimmie Åkesson fick bara den ene, Ohly, uttala sig i Expressen. Den andra parten, Åkesson uteslöts.

• Expressen valde också bort SD i tidningens egna direktsända web-tv-utfrågningar. Chefredaktören Thomas Mattsson ”ville inte släppa upp dem på sin egen scen”.

• Sveriges Television, TV4 och Sveriges radio vägrade låta SD delta i utfrågningar och debatter inför valet, även den slutliga partiledardebatten, trots att flera opinionsundersökningar tydde på att partiet skulle komma in i riksdagen.

Ny regel enbart för exkludering av SD

Argumentet var att bara de partier som redan satt i riksdagen fick delta. Det var en helt ny regel, tillkommen enbart för att exkludera SD. I flera tidigare val hade partier som såg ut att kunna ta plats i riksdagen fått delta i debatterna inför valet:

• Miljöpartiet 1988.
• Ny demokrati 1991.
• Miljöpartiet 1994 när partiet återkom efter en mandatperiod utanför riksdagen.

”2010 års val var unikt i den meningen att ett parti kom in i riksdagen som inte varit med i någon av tv:s valdebatter eller utfrågningar.”

Det skriver journalisten och medieforskaren Björn Häger i sin nya bok ”Problempartiet”, om medias förhållande till SD kring valet 2010.  I sina doktorandstudier i medie- och kommunikationsvetenskap vid Mittuniversitetet har han intervjuat 26 mediechefer och politiska reportrar i Stockholms- och Skånemedia om hur de ser på bevakningen av SD. Samtliga intervjuer gjordes före valet 2010.

”Det vore skönt att slippa dem”

Björn Hägers bok bekräftar den bild av journalisternas inställning till SD som vanliga mediekonsumenter har kunnat iaktta under många år. SD är ett höggradigt irritationsmoment som journalisterna helst skulle vilja vara utan. Journalister och Sverigedemokrater står så långt från varandra i värderingar som två grupper kan göra. Att ställa frågan ”Finns det några Sverigedemokrater på redaktionen?” är ungefär lika utsiktslöst som att fråga ”Finns det liv på månens baksida?” eller ”Finns det några homosexuella i Iran?”

”Sverigedemokraterna har inget som helst stöd på min redaktion. De åsikter som de har är det nog ingen som delar” säger Per Lärka, redaktionschef på SVT Sydnytt.

Pontus Mattsson, politisk reporter på SR:s Ekoredaktion som också har skrivit boken ”Sverigedemokraterna inpå bara skinnet” (2009),  säger:

”Jag tror att många skulle tycka att det var skönt om de gjorde ett dåligt valresultat och hamnade på två procent, då slapp man ha med dem att göra.”

SD – ett problemparti för journalisterna

Samtliga tillfrågade journalister avskyr SD och upplever det som ett problemparti. Partiet stjälper alla beprövade förhållningssätt över ända.

”Journalisterna är partiska till förmån för rådande normer och värderingar – och ett parti som driver frågor som befinner sig i avvikelsesfären kommer därför att få medierna emot sig” skriver Björn Häger.

Journalisterna anser genomgående att SD är ett främlingsfientligt parti som utgör ett hot mot demokratin. Många journalister menar att detta står i konflikt med mediernas uppdrag. När journalisterna i Björn Hägers undersökning ska beskriva SD staplas de avståndstagande adjektiven på hög; ”nationalistiskt”, ”populistiskt”, ”odemokratiskt”, ”invandringsfientligt”, ”främlingsfientligt”, ”nationalromantiskt”.

Det kan till exempel låta så här:

”Ett enfrågeparti som främst inriktar sig på invandringen. De skiljer på folk och folk, anser inte att alla människor har samma rättigheter i Sverige, tycker att invandrares rättigheter ska begränsas.”

”Ett nationalistiskt parti som har en överromantisk dröm att Sverige ska se ut som på 1940-talet, det ska inte finnas några svarta i samhället utan det ska vara riktiga svenskar och vi ska dansa till folkmusik och flaggor överallt. De har försökt kidnappa Astrid Lindgrenbilden av Sverige. Ett populistiskt missnöjesparti som har enkla lösningar på allting.

Tillåtet att kalla SD ”främlingsfientliga”

Det är bara SR:s Ekoredaktion som har en officiell policy för hur man ska behandla SD. Ingenting hindrar medarbetarna i program som P1 Morgon, Studio Ett och God morgon Världen från att kalla SD ”ett främlingsfientligt parti”. Däremot ska de inte säga ”rasistiskt” och inte heller ”högerpopulistiskt” eller ”högerextremt”, eftersom SD inte enkelt låter sig placeras på en höger-vänsterskala.

Staffan Sillén, tidigare chef för SR:s Ekoredaktion, nu stabschef i SR:s programenhet, säger:

”Ett parti som förespråkar någon slags homogenitet i befolkningen, det tycker jag i sig är problematiskt. Vi förutser i bevakningen att de som agerar står för demokratiska värden, och i de här delarna tycker jag att man kan ifrågasätta om partiet verkligen gör det.”

”Man ligger lite lågt i bevakningen av SD”

Hur hanterar då journalisterna detta problematiska parti? Eftersom man överlag i media ser SD som ett odemokratiskt parti finns flera uttalade och ännu fler outtalade regler för hur man ska handskas med partiet. En strategi som media fortfarande tillämpar är att försöka låtsas som om partiet inte finns, till exempel genom att underlåta att redovisa opinionsundersökningar där SD får höga siffror men konsekvent redovisa när SD får låga siffror. Alla sorters utelämnanden är satta i system, om än inte lika frekvent som före valet 2010.

Flera av de intervjuade journalisterna medger att den egna aversionen mot SD kan göra att de ”håller tillbaka” i bevakningen, att man ”ligger lite lågt”.

”Nu får ju folk aldrig prata på i Sydnytt i någon större utsträckning i alla fall, men det är klart att man kanske inte låter dem utveckla sina resonemang alltför långt. Det knepiga är att de har åsikter som man inte delar. Och som man tycker är direkt korkade” säger Lisa Ovesen, reporter på SVT Sydnytt.

Särskilt ångestladdat för journalisterna är all kritik mot islam. Eftersom de inte är pålästa i ämnet tolkar de all islamkritik som liktydigt med att ”hetsa mot muslimer”. Alltså måste allmänheten, och i synnerhet muslimer, skyddas från allt ifrågasättande av islam.

Kadrar av pålitliga SD-fientliga ”experter”

En annan vanlig mediestrategi är att inte släppa fram SD utan att samtidigt ha någon som kritiserar dem. Stora kadrar av tjänstvilliga och pålitligt SD-fientliga ”experter” som bygger sina karriärer på att driva mångkultur och slå ned på invandringskritik står alltid redo att rycka in. Media behöver bara lyfta telefonluren så kommer de som ett skott.

I skaran av ”experter” med en garanterat vänsterextrem världsbild finns bland andra professorn i statskunskap Marie Demker  och maken tillika statsvetaren Ulf Bjereld, professorn i socialpsykologi vid Roskilde universitet Lars Dencik, som också är expertledamot i ”Utredningen om ett effektivare arbete mot främlingsfientlighet och liknande intolerans”, åsiktsmannekängen Lisa Bjurwald, journalisterna Anna-Lena Lodenius och Annika Hamrud, Ulla Ekström von Essen, forskare vid Sveriges i särklass mest vänsterinriktade högskola, Södertörn, och givetvis personer ur Expos statsfinansierade stall av åsiktskommissarier, som Alexander Bengtsson och Daniel Poohl.

Ministerns åsiktsdiktat får stå oemotsagda

På senare tid har SR:s ”Studio Ett” vidareutvecklat taktiken att presentera kontroversiella nyheter som om de vore helt okontroversiella, med obligatorisk närvaro av regeringsmakten i form av integrationsminister Erik Ullenhag (fp). Någon problematisering eller kritik förekommer inte, vare sig från programledarna eller någon inbjuden gäst. Lyssna till exempel på Studio Etts inslag från i onsdags om somalisk anhöriginvandring med ett hårdvinklat reportage av Lotten Collin och tillrättaläggande åsiktsdiktat från integrationsministern. Ingen med avvikande åsikter får komma till tals.

När närmare 100 kommentarer kritiserar ensidigheten säger programledaren Helena Groll att ”det rasar in främlingsfientliga kommentarer”. Sedan raderas samtliga kommentarer från Studio Etts hemsida.

Viktigast att ”inte öka främlingsfientligheten”

Ett alldeles särskilt bekymmersamt ämne för journalisterna över huvud taget, och i synnerhet i förhållande till SD, är invandrares stora överrepresentation i brottslighet.

Eftersom SD i motsats till sjuklöverpartierna informerar om detta faktum blir det svårhanterligt för journalisterna. Vad ska SD egentligen tillåtas att säga? Majoriteten av de tillfrågade journalisterna anser att det faktum att invandrare våldtar mer än andra inte är en legitim fråga att diskutera. Att inte bidra till att ”öka främlingsfientligheten” anses av många journalister vara betydligt viktigare än att rapportera sanningen.

Beröringsångesten får epidemiska proportioner

”Journalister har haft problem i 20-30 år med att förhålla sig till att invandrargrupper är överrepresenterade i brottsstatistiken. Min personliga åsikt är att det är individer som begår brott, inte grupper. (…) Vissa tycker att vi ska nämna om ett brott har begåtts av en invandrare eller inte. Det är inte relevant som jag ser det, men det är vad mobben vill att vi ska göra” säger Lars Johansson, chefredaktör på Helsingborgs Dagblad.

När ”toleransen” för invandrares kulturyttringar kolliderar med den svenska jämställdheten och kvinnors rättigheter uppstår ett annat dilemma, och beröringsångesten får epidemiska proportioner. Inför till exempel hedersrelaterat våld och förtryck blundar journalisterna helst och låtsas att problemen inte finns. Att det finns invandrare från primitiva forntidskulturer som mördar sin egen avkomma är definitivt inte ägnat att öka främlingsvänligheten.

”Vi vet att det är sant – men vi publicerar inte”

Jan A Johansson, chefredaktör på Skånska Dagbladet, har sin uppfattning klar:

”De har ju en del påståenden om invandrargrupper, brottslighet, i Malmö framförallt, där de går ut med påståenden som vi vet är sanna. Vi kan kontrollera dem, vi känner till dem, men vi publicerar dem inte ändå utan vidare därför att vi vet att det ställer till sådan helvets skada för samhällsutvecklingen.”

Även på det här känsliga området finns pålitliga experter att tillgå, främst den ständigt anlitade Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi vid Stockholms universitet, och Felipe Estrada, dito.  Brottsförebyggande rådet, Brå, har alltid någon expert på lut som kan bortförklara den importerade brottsligheten.

Den verkligt stora skälvan hos journalisterna är att ha SD med i direktsändning och inte kunna klippa och klistra. Fasan sprider sig. ”Tänk om de säger något olagligt!”

När konsekvensneutraliteten rämnar

Utåt omhuldar svenska journalister den så kallade konsekvensneutraliteten. Det är den princip som innebär att nyheter ska rapporteras utan att journalisterna sneglar på vad det kan få för konsekvenser. Nyhetsförmedlingen ska vara neutral i förhållande till eventuella följder. Men när det gäller SD rämnar konsekvensneutraliteten. Den fråga som länge har styrt journalisterna är om en nyhet ”gynnar” SD (då ska den helst inte rapporteras) eller inte (då kan den rapporteras). Björn Hägers intervjuer visar att de sliter med frågan.

”Vi kan ju inte sitta som någon form utav domstol: ”det här kan vi inte ta upp för det kan gynna Sverigedemokraterna”. Sedan är det ju roligare om det inte gynnar dem ” säger Magnus Quick, kanalchef på SR Malmöhus.

Dubbelmoralens ömkliga nakenhet

Journalisternas uppdrag är att granska makten. Bevakningen av uppstickarpartiet SD visar att media istället identifierar sig och lierar sig med den politiska makten och utifrån gemensamma intressen och värderingar skyddar den mot det som både politiker och journalister upplever som ett hot. SD blir den gemensamma fienden som med alla medel ska bekämpas. Dubbelmoralen spricker fram i all sin ömkliga nakenhet, som i det här uttalandet av Expressens chefredaktör Thomas Mattsson:

”Plötsligt kommer ett nytt parti som appellerar till Expressens idé att utmana makten. Vi gillar outsiders. Det ligger i Expressens DNA-kod.”

Så förklarade Thomas Mattsson varför Expressen 1991 gav Ny demokrati så mycket uppmärksamhet. Men det som gällde Ny demokrati 1991 gällde inte Sverigedemokraterna 2010. Då var det inte roligt med outsiders längre. DNA-koden var utplånad.

Obehagligt att rapportera om SD

En av orsakerna till att journalisterna helst avstår från att uppmärksamma SD är den störtflod av negativa kommentarer och arga mail som ofta kommer i samband med en artikel eller ett inslag, med epitet som ”slynor” och ”kommunistlakejer”. Särskilt kvinnliga journalister känner sig utsatta för obehagliga kommentarer med sexistiska undertoner.

”Sverigedemokraterna drar sig inte för att tala om att vi är lögnare, idioter, kommunister. Vi beskylls för allting” säger Lars Johansson, chefredaktör på Helsingborgs Dagblad.

”Så fort det är ett flyktinginslag, då är det genast mycket Sverigedemokrater som ringer. Och man hamnar på den här hemska bloggen Politiskt Inkorrekt”, säger Lisa Ovesen, SVT Sydnytt.

Ingen frågar sig varför det kommer arga mail

Någon tendens till självreflexion och ifrågasättande av det egna arbetet finns inte i den här typen av intervjusvar. Ingen verkar ställa sig frågan VARFÖR det rasar in kritiska mail. Var möjligen det sända inslaget ensidigt och tendentiöst? Utelämnades viktiga och relevanta fakta? Fick alla sidor komma till tals eller gick reportern maktens ärenden? Gjordes alla invandrare till offer vilkas mänskliga rättighet det är att bosätta sig i Sverige och bli försörjda av svenska skattebetalare? Kallades alla invandrare schablonmässigt för flyktingar fast bara några få procent är det?

Journalisterna avfärdar kategoriskt kritiska invändningar som ”främlingsfientliga”. Det är bekvämast så. De tillstår inte heller så gärna att de arga mailen och kommentarerna inte alls bara kommer från SD-sympatisörer utan i växande omfattning från ”vanliga” människor som har tillgång till oberoende nyheter på Internet och kan ifrågasätta PK-journalistiken.

SD försätter journalisterna i ett Moment 22

Valet 2006 var ett nederlag för journalisternas försök att tiga ihjäl Sverigedemokraterna. Att SD kom in i riksdagen 2010 var ett nytt svidande nederlag, för agendajournalistiken. Journalisterna upplever att de i bevakningen av SD hamnar i ett slags Moment 22. Försöker man tiga ihjäl partiet så förstärks bilden av SD som martyrer, vilket gynnar dem. Kritik fungerar inte heller. Om till exempel Mona Sahlin eller Fredrik Reinfeldt kritiserar SD tas det snarare som komplimanger och förstärker bilden av SD som sanningssägare gentemot ett sammansvetsat maktetablissemang.

”Att Dagens Nyheter inte skriver om partiet eller stoppar en SD-annons två dagar före valet spelar inte så stor roll då den typiske SD-väljaren ändå inte läser DN. Då kan det ha större betydelse vad som publiceras i Söderhamns-Kuriren eller Landskrona-Posten” konstaterar Björn Häger.

Det är som förgjort. Vilka strategier journalisterna än går in för så bara rinner det av SD. Bakom journalisternas svar ångar en påtaglig frustration.

Vänsterns dominans i journalistkåren är förkrossande

Det är ingen tvekan om att Björn Häger har ett ärligt uppsåt med sin bok. Han gör en hederlig kartläggning av sina kollegers särbehandling av SD. Han har haft god draghjälp av att han själv är journalist, kollegerna har öppnat sig för honom i kollegial tillit. Samtidigt är det just den egna grupptillhörigheten som skapar problem. Björn Häger är själv en del av journalistkollektivet och kan inte helt frigöra sig från ett ”inifrånperspektiv”.

Ett exempel: Han skriver att journalister ligger ”något till vänster” i politisk uppfattning jämfört med allmänheten. I verkligheten avviker journalistkåren högst uppseendeväckande från den övriga allmänheten. Av den svenska allmänheten sympatiserar 45 procent med de röd-gröna partierna (vänsterpartiet, socialdemokraterna och miljöpartiet). Bland journalisterna är siffran 70 procent. Vänsterns dominans inom journalistkåren är förkrossande, enligt den senaste undersökningen som gjorts av professor Kent Asp, SOM-institutet vid Göteborgs universitet.

Isobel Hadley Kamptz: ”Jag vill döda”

56 procent – mer än hälften – av journalisterna sympatiserar med de mest extremistiska och verklighetsfrånvända partierna av alla – vänsterpartiet och miljöpartiet. Störst är sympatierna för miljöpartiet, 41 procent. Det är en ökning med 19 procent sedan den förra undersökningen 2005 (som innebar en fördubbling redan då), och 29 procent mer än den svenska allmänheten. Inte oväntat toppar kulturjournalisterna vänstersympatierna med 84 procent.

Tyvärr väljer Björn Häger att utelämna kulturjournalister och krönikörer i sin undersökning, trots att de har spelat en högst anmärkningsvärd roll och ofta intagit extrema ståndpunkter i publiciteten kring SD. Det är i den här kategorin man kan hitta några av de grövsta övertrampen. Låt mig erinra om Expressenkrönikören Isobel Hadley Kamptz´  twitter på valnatten när det började stå klart att SD trots journalisternas alla ansträngningar skulle komma in i riksdagen:

”Överväger att blocka alla fittor till journalister. Bengt Westerberg sitter bredvid Bert Karlsson i svt:s soffa och myser om sd-resultatet. Det är alltså här vi är nu. Jag vill döda någon. Jag hatar dem så jävla mycket. ”

Självprövning hos journalisterna?

Erfarenheterna från framför allt den senaste valrörelsen och dess smutsiga hantering av Sverigedemokraterna borde ge upphov till djupgående självprövning hos journalisterna. De är övertygade om att de utför ett nödvändigt och lovvärt renhållningsarbete i demokratins tjänst gentemot ett parti som de uppfattar som ”odemokratiskt” och ”främlingsfientligt”. De ser sig själva som demokratins försvarare, moralens fanbärare och den mänskliga godhetens ombud på jorden. Vad de inte ser är att de i sin iver att försvara ”demokratiska värden” själva använder odemokratiska metoder och sviker sitt professionella uppdrag att rapportera allsidigt och korrekt.

Tips till Björn Hägers nästa bokprojekt: Vart leder den politiskt korrekta, förljugna journalistiken? Hur ser den snabbt växande klyftan ut mellan journalistkåren och mediekonsumenterna – lysande beskriven i den här artikeln av Jens Runnberg i Dalarnas Tidningar.

”Svenska tidningar fullständigt enkelriktade”

Morten Uhrskov Jensen, dansk historiker och samhällsvetare, semestrar i Skåne och skriver om svenska media i lördagens Jyllands-Posten:

”Jag tror att Sverige har de värsta medierna över huvud taget i den västliga världen. Till och med i en halvtotalitär stat som Storbritannien finns det tidningar som The Telegraph och Daily Mail, som bland den allmänna multikultin också har plats för det politiskt inkorrekta, som till exempel en hyllning till den bäste premiärminister Storbritannien aldrig fick – naturligtvis Enoch Powell.

Så är det inte med svenska tidningar. De är fullständigt enkelriktade. För att begripa Sveriges väg mot katastrofen är svenska tidningar värdelösa, helt och alldeles. Svenska journalister är statligt betalda propagandamakare som inte kan drömma om att någonsin ge ett signalement på en misstänkt gärningsman. Jag upprepar: aldrig någonsin. Det förekommer bara inte. På debattsidorna finns ingen verklig debatt. Det är den ena experten som talar till den andra. Må den dagen komma då Sveriges folk igen kan sjunga sin nationalsång och veta med sig att de verkligen är ett fritt folk.”

Litteratur:
Björn Häger: Problempartiet.
Pontus Mattsson: Sverigedemokraterna inpå bara skinnet (2009)

Af Julia Caesar
Tidligere kronikker af samme forfatter.


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?