12
mar
Seneste opdatering: 12/3-17 kl. 1834
60 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Copyright Julia Caesar och Snaphanen. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen

”Vi är många som vet exakt vad som pågår. Vi lever i skiten, vi pratar om det hela tiden och vi arbetar för att lösa de här problemen. Vi gör det så att andra människor kan leva komfortabelt.”

Den amerikanske frilansjournalisten Tim Pool sitter på ett hotellrum i London och säger det här. Det är hans 31-årsdag, och han har firat med fish and chips tillsammans med sin fotograf Emily.

Med yllemössa nerdragen över öronen har Tim Pool rest runt i Sverige och ställt de frågor journalister ska ställa men som svenska journalister inte ställer, eftersom de har blivit en del av etablissemanget och är mer upptagna av att skydda sina egna positioner och privilegier och agera politiska aktivister än av att göra sitt jobb. På bara någon vecka har utländska journalister lyckats riva plåstret av Sveriges sår bättre och mer effektivt än deras svenska kolleger har lyckats med på 30 år.

Tim Pool är en del av Den fjärde statsmakten

Tim Pool är en del av Den fjärde statsmakten, precis som den krönika du läser nu. Det är vi som skildrar de delar av verkligheten som gammelmedia utelämnar, det är oss de fruktar så till den grad att de med alla medel vill tysta och förinta oss.

Tim Pool reser till krigszoner och andra konflikthärdar världen runt och bedriver fri och oberoende journalistik. Sina reportage lägger han ut på youtube. Hans arbete finansieras av tittare och donatorer. Han får ofta höra från sina tittare att hans rapporter är deprimerande. Men det arbete han gör är viktigt, säger han:

”Det handlar om saker som vi måste känna till om vi vill att världen ska bli bättre. Det finns människor därute som arbetar med de mest fruktansvärda saker. Material som suger. Men de som fokuserar på det arbetet formar ett slags barriär som håller andra människor i säkerhet, låter dem leva bekväma liv.”

Det Tim Pool förmedlar är också min och andras erfarenhet i alternativmedia. Tack vare att vi är ett växande antal personer som offrar mycket i våra personliga liv och arbetar med att förmedla alternativa sidor av verkligheten kan alla som inte vill eller orkar engagera sig leva med högre kvalitet, med ett större utbud av information.

De utländska reportrarna berättar inget nytt. De berättar ingenting som inte svenska alternativmedia har rapporterat om i många år. Skillnaden är att de gör det på engelska, opinionstrycket blir större för att de når ut till en internationell publik, och de kan inte stigmatiseras och tystas lika effektivt av svenska media.

Media sviker sin uppgift som Den tredje statsmakten

I ett normalt demokratiskt samhälle ser maktfördelningen ut så här:

Den första statsmakten – Regeringen.
Den andra statsmakten – Riksdagen.
Den tredje statsmakten – Massmedia.

I ett normalt demokratiskt samhälle ska Den tredje statsmakten, det vill säga media, granska de två första. Det fungerar inte i Sverige. Etablerade media sviker sedan länge sitt demokratiska uppdrag att granska makten och ge allmänheten korrekt och saklig information. Journalistik har förvandlats till politisk aktivism.

Alla sökande under 40 berättar vad de “brinner för”

”Öppna en tidning som tryckts i dessa dagar och allt du får är ett nervöst, ångestsvettigt positionerande. Det mesta är signaler och semaforer som handlar om vad skribenten är för person” skriver Johan Hakelius, chefredaktör för Fokus.

”Jag råkar anställa journalister då och då. Alla sökande under 40 berättar om vad de “brinner för”. De räknar upp vilka behjärtansvärda frågor de vill ta sig an och beskriver hur de vill förändra världen. Nästan ingen försöker sig på en rak och opassionerad beskrivning av världen. Det verkar kort sagt inte finnas minsta insikt i den här generationen om att aktivism och god journalistik är helt olika saker.”

Paniken handlar om att de förlorar makt

Journalisternas uppenbara desperation och panik handlar om att de förlorar makt. En makt som de länge har tagit för given. Medias makt är dubbel och därmed oerhört stark. De har dels makten över formuleringsprivilegiet, att ta sig rätten att avgöra vad som är sanning och verklighet och vad som inte är det, och att påtvinga allmänheten denna uppfattning.

Tätt kopplad till makten över formuleringsprivilegiet är pengar. Om man får riklig utdelning i plånboken för att sitta på en komfortabel kontorsstol på en redaktion och dagarna i ända mörklägga verkligheten för vanligt folk, och dessutom får ryggdunkningar av chefer och kolleger – varför skulle man avstå? Lägg till detta att social status och möjlighet att bo ståndsmässigt i ett helvitt och attraktivt bostadsområde långt från mångkulturen kommer med de övriga privilegierna.

Därför behövs Den fjärde statsmakten

Eftersom den tredje statsmakten sviker finns och behövs Den fjärde statsmakten, medborgarmedia eller alternativa media. Vi är en folklig rörelse som kommer ur ett organiskt behov, ett tomrum där gammelmedia lämnat walk over. Vi behövs för att gammelmedia så ofta ljuger, mörklägger och utelämnar. Vi behövs för att media i alltför stor utsträckning har en egen vänsterpolitisk agenda – nästan all information silas genom ett ideologiskt filter innan den når allmänheten.

Vi behövs för att vi är fria att tänka och skriva vad vi vill. Vi växer och blir allt starkare. Vi är ekonomiskt oberoende i bemärkelsen att ingen äger oss och kräver avkastning av oss. Vi låter oss inte styras av några överordnade intressen. Ingen bestämmer åt oss vad som är tillåtna respektive förbjudna fakta. Vi har den frihet som journalister i gammelmedia avundas oss men alltför sällan gör någonting för att själva erövra.

En ständigt pågående Davids kamp mot Goliat

När mainstream-media arbetar på att tysta folklig opposition har de enorma resurser bakom ryggen. Vi som kämpar emot är färre än de. Vi har inga resurser utan kan bara lita till oss själva och varandra. De flesta av oss arbetar ideellt, det vill säga gratis, och på vår fritid. Det är en ständigt pågående Davids kamp mot Goliat.

På Davids sida har vi i Den fjärde statsmakten dock någonting som Goliats trupper saknar: en lidelse för sanningen och för att återupprätta vårt land och stoltheten över Sverige efter årtionden av brutalt åsiktsförtryck.

Internets bebis, en granskande instans

”Vad vi bevittnar är födseln av internets bebis – Den fjärde statsmakten. Det är fråga om en ny granskande instans i det demokratiska samhället” skriver signaturen SigmenFloyd på nätforumet Flashback.Den tredje statsmakten kommer inte att dö ut, eftersom behovet finns, tror skribenten.”Men den kommer, liksom musikindustrin, att byta finansieringsform. I framtiden finansieras den av ditt Netflix-abonnemang.”

Nu kan vem som helst granska media

I en maktpyramid är makten koncentrerad till toppen. Därför måste makten alltid granskas nerifrån och uppåt. När de gamla formerna för maktgranskning har spelat ut sin roll innebär Internet en revolution. Nu har vem som helst möjlighet att granska och kritisera politik och media och publicera sina slutsatser på nätet.

Det som händer är att Den fjärde statsmakten övertar gammelmedias plats som sista instans längst ner i pyramiden. Dessutom inkluderar vi gammelmedia i vår granskning. De med mindre makt granskar de som har mer.

”Journalistens roll att stå till svars”

Det är exakt här den gamla maktordningen spricker. Här ligger den provokation som har utlöst ett mediekrig mot vanliga medborgare. Den tredje statsmakten, som media gör anspråk på att vara, tål inte att själv bli granskad, särskilt inte med sina egna metoder. De är tagna på sängen och slåss desperat för sin heder och sin överlevnad.

”Man har inte förstått att journalistens roll i internet-eran är att stå till svars inför Den fjärde statsmakten. Precis som politikern står till svars inför journalisten” skriver SigmenFloyd på Flashback.

Hämndattacker mot Granskning Sverige

Den fjärde statsmakten är Tim Pool och medborgarjournalisterna på Granskning Sverige,  liksom mängder av sajter, bloggar och podcasts på nätet. Granskning Sverige ställer obekväma frågor till politiker, journalister och andra makthavare. För detta utsätts de, och den senaste tiden i synnerhet Erik Johansson (pseudonym), för mainstream-medias hämndattacker. Jag skrev om det i krönikan ”I åsiktsdiktaturens tjänst”. 

”När Expressen knackar på hemma hos “Erik Johansson” från Granskning Sverige är det en fråga om maktmissbruk av samma dignitet som när en politiker pressar en journalist att avslöja sin källa.” FB

Upprepade oetiska uthängningskampanjer

Medias yttrandefrihetsfientliga hämndplutoner mobiliserar i Stasiinspirerade attacker mot enskilda privatpersoner. De anförs för tillfället av Mathias Ståhle på Eskilstuna-Kuriren  i ett ytterst osmakligt samarbete med Expressen,  under ledning av den vapenbrottsdömde chefredaktören Thomas Mattsson.

Aftonbladet och Expressen leder utvecklingen mot ett åsiktsklimat à la DDR. Med hjälp av den våldsbejakande Researchgruppen,  före detta AFA Dokumentation, har de båda tidningarna fått privatpersoners identiteter hackade och drivit upprepade oetiska uthängningskampanjer mot dem. Uthängningarna har ofta medfört svåra sociala och hälsomässiga konsekvenser för de drabbade. Självmordsförsök har förekommit.

Rättssamhället har utfärdat carte blanche

Gammelmedias hänsynslösa och djupt kränkande metoder handlar inte om tillfälligheter. De är ett led i en systematisk åsiktsförföljelse mot människor som motsätter sig massinvandring, mångkultur och det pågående befolkningsutbytet. Syftet är att krossa en av de absoluta grundpelarna i en demokrati, den grundlagsstadgade yttrandefriheten.

Sedan Expressens chefredaktör Thomas Mattsson frikänts från åtalet för grovt förtal mot docent Jim Olsson  vädrar skrupelfria media självfallet morgonluft när det gäller att fortsätta förfölja oliktänkande. Rättssamhället har abdikerat och utfärdat carte blanche för hackning av datorer och upprättande av åsiktsregister.

Förföljelsen sker med politikernas välsignelse

Det allra kusligaste är att allt sker med politikernas välsignelse. Se till exempel med vilket gillande statsminister Stefan Löfven (s) och kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke (mp) uttalar sig om ”Eskilstuna-Kurirens avslöjande om Granskning Sveriges organiserade näthat”. Att privatpersoner ställer frågor till makthavare är alltså i politikernas ögon detsamma som att ”hata”. Vilken demokratisyn vittnar det om?

Politiker ska uttala sig i media när de blir tillfrågade. Men de ska aldrig – aldrig någonsin – offentligt uttrycka personliga åsikter om vad som sägs och skrivs i media. Det är avslöjande och ytterst pinsamt att de här båda stolpskotten till politiker tydligen inte ens känner till denna gyllene regel.

Målet är att slutgiltigt tysta oliktänkande

Utan betänkligheter röjer mainstream-media anonyma skribenters identitet och utsätter oss för livsfara för att de påstår sig vilja ha en ”fri och öppen debatt”. Tro dem inte! En fri och öppen debatt är det sista de vill ha. De vet att de har allt att förlora.

Det icke uttalade men uppenbara syftet med Expressens ofredande av Erik Johansson i hans eget hem och med alla andra oanmälda hembesök och publiciteten efteråt, är att slutgiltigt tysta personer som har fräckheten att tänka egna tankar. Att slå mot hans/hennes familj, tillfoga dem djup och bestående skada, statuera exempel och rikta dödande slag mot det fria ordet.

Nej, det finns ingen konspiration. Men det finns en mediebransch som, tack vare att det efter decennier av förljugenhet är skördetid för deras egna svek mot befolkningen, nu företer alla symtom på att ligga i sina dödsryckningar. Media har tappat kontrollen, börjar på sina håll inse att slaget är förlorat och attackerar i panik som ett dödligt sårat djur.

Anonyma skribenter väcker irritation

Ett återkommande irritationsmoment för gammelmedia är att somliga aktörer i Den fjärde statsmakten, bland annat Granskning Sverige, Fnordspotting,  Morpheus’ blogg  jag och många andra väljer att publicera oss anonymt för att skydda oss själva och våra anhöriga. Det tål inte journalisterna. De ”vill veta vem de talar med”.

Varför vill de det? Varför är det viktigt att veta om de talar med Karin Pettersson eller Ola Hansson? Varför är det viktigare att veta ett namn än vad personen säger eller skriver?

På grund av mina egna erfarenheter av de idoga ansträngningar som gjordes under ett års tid för att röja min identitet, både av Expressen och min gamla arbetsgivare Dagens Nyheter, har jag haft anledning att fundera över frågan. Jag har valt att utgå ifrån ett antropologiskt perspektiv.

Här rör vi oss på apflockens nivå

Jag tror att det är så enkelt som att det finns evolutionära drivkrafter som förstärks av journalistkårens utpräglade tänkande i rigida, statusbestämda hierarkier. Här rör vi oss på apflockens nivå. I en flock råder strikt hierarki. Det är nödvändigt för alla att veta sin egen och andras rang i flocken. Om en ny och okänd individ dyker upp betraktas han/hon automatiskt som ett hot tills han/hon har godkänts och kan accepteras som möjlig flockmedlem. Ingen plockar loppor i en okänd apas päls.

Journalister är typiska flockdjur som har ett enormt behov av att statusbestämma och positionera sig själva och varandra i den mediala hierarkin. En stor del av deras vardag och ansträngningar handlar om det.

”Det som gör henne till en maktfaktor är språket”

Innan Niklas Orrenius i Dagens Nyheter och Annika Hamrud, frilansande HBTQ- och Expoaktivist i Expressen, lyckades röja min identitet var oron i leden påtaglig. Oron handlade om min position. På vilken nivå i statusstegen stod jag? Att jag kan skriva var en särskild källa till nervositet.

“Det viktigaste är att hon är en skicklig skribent. Det som gör henne till en maktfaktor är språket. Ord är makt. Om hon var en sämre skribent skulle relevansen vara mindre” fastslog Ulrika Knutson.

Var jag en i flocken? Eller en fiende?

Var jag en i deras flock? Eller en fiende? Eftersom jag skriver kritiskt om massinvandring och journalistik placerades jag snabbt i fiendefacket. Därmed ansåg mina kolleger att de hade återvunnit kontrollen över en individ som lämnat flocken och därför utgjorde ett potentiellt hot. De andades ut och hämnades på förrädaren i ett aggressivt och avhumaniserande mediedrev.

Karin Olsson, kulturchef på Expressen, skrev triumferande att ”efter avslöjandet av vem som ligger bakom pseudonymen ”Julia Caesar” kan debatten föras i öppen dager. Demokratin mår bäst så.”

Jag har faktiskt inte märkt att demokratin mår bättre, och den öppna debatt som Karin Olsson utlovade lyser fortfarande med sin frånvaro.

”Nej, man kan inte lita på svenska media”

Kan vi lita på svenska media? Tim Pool svarar nej, och han ger flera exempel på lögner och felaktiga epitet som av public service klistrats på honom och hans arbete.

”Det är synd att media har ljugit så mycket om vad som händer att ingen längre litar på dem” säger han.

På Twitter skriver han:

”När jag sa saker som svenska media gillade jublade de, när jag sa saker som de inte gillade började de hävda att jag inte är journalist.”

Vi behöver dem som drunknande behöver livbojar

I den låsta, DDR-liknande situation som politiker och media med gemensamma krafter har skapat i Sverige är internationella reportrar och tv-team varmt välkomna för att belysa de problem (inte ”utmaningar”) som svenska journalister mörklägger. Vi behöver hjälp utifrån som drunknande behöver livbojar. Vi har anledning att vara tacksamma mot Tim Pool, Pelle Neroth Taylor, – se hans dokumentärfilm ”Sweden – dying to be multicultural,”  Katie Hopkins och andra. De hjälper oss i det krig som många av deras svenska kolleger driver mot sitt eget folk.

Om den så kallade Sverigebilden ska ha något värde måste den vara sann. Och en bild får aldrig någonsin bli viktigare än verkligheten.

”Sverige har ett kulturellt problem”

”Sverige har verkliga problem” säger Tim Pool i ett av de reportage han har gjort på svensk mark. Bilbränder, mord, granatattacker, våldtäkter, sexuella trakasserier. Sverige har inte klarat att integrera stora mängder av invandrare, det har skapat segregerade fickor där kriminaliteten växer.

Sverige har dessutom ett kulturellt problem. Svenskar vågar inte prata om problemen med den ökande brottsligheten. Vi vågar inte för att vi (på goda grunder) är rädda för att kallas rasister. Tim Pool har fått mängder av meddelanden från svenskar som berättar för honom om tillståndet i Sverige men ber att få vara anonyma.

Hålls i trygghetsdvala av den starka staten

När han intervjuar en psykolog med mer än 20 års erfarenhet  är psykologen anonym, maskerad och får sin röst förvrängd för att han måste skydda sig själv. Båda inser hur absurt det är. Psykologen formulerar bilden av det land där han arbetar – ett Sverige där människor hålls i trygghetsdvala av den starka staten, och gränserna för vad man får säga och till och med tänka ständigt blir snävare.

Svenskar ägnar sig åt orden istället för verkligheten, menar Tim Pool och tar no go-zoner som exempel. Istället för att prata om problemet dissekerar de ordet och säger: ”Nej, det finns inga no go-zoner”.

Journalisterna tar på sig offerkoftan

I en överväldigande majoritet av journalistkåren finns tyvärr inga tendenser till självreflexion och insikt om att de själva har skapat den här situationen. Istället tar de på sig offerkoftan, tycker synd om sig själva för att alla är så dumma mot dem och trappar upp den sektartade skråmentalitet som gör dem till en av Sveriges mest dysfunktionella yrkeskårer.

Ett färskt exempel:

När Gunnar Sandelin, journalist och socionom och en av pionjärerna inom invandringskritisk journalistik, skriver ett sakligt debattinlägg som reaktion på en ytterst tendentiös artikel  i sin (och min) fackförbundstidning Journalisten, där personerna bakom Granskning Sverige kallas ”fullfjädrade nazister” – refuseras hans artikel av Journalistens chefredaktör Helena Giertta.

Gunnar Sandelin pekar på demonisering som journalistiskt arbetsredskap, exempelvis det avhumaniserande i att kalla människor för ”troll”, som Eskilstuna-Kurirens Mathias Ståhle gör. De nedsättande epiteten slås in i läsaren tillsammans med begrepp som ”hat”, ”hatsajter”, ”högerextrem” och att ha någon ”trollad” och ”trollfabrik”.

”Ingenting i sådan journalistik hjälper läsaren att förstå”

”Ingenting i en sådan journalistik, som fått ett nytt uppsving efter Eskilstuna-Kurirens artiklar, hjälper läsaren att förstå varför företeelser som Granskning Sverige existerar” skriver Gunnar Sandelin.

Den artikel som Journalisten refuserat publicerar han istället på sin och Karl-Olov Arnstbergs blogg.

Tack vare Den fjärde statsmakten behöver nämligen ingen längre acceptera att bli tystad av gammelmedias åsiktsdiktat. De kan vägra publicera och tro att de kommer undan med det, men viktig information kommer ut ändå tack vare Internet.

Helena Giertta – en stoppkloss gjuten i betong

Som chefredaktör för journalisternas fackförbundstidning är Helena Giertta en frontfigur för den inskränkta skråmentalitet som präglar journalistkåren. Hon kommer aldrig att erkänna att journalister gör några fel eller att de är något annat än offer. En fackförbundstidning ska naturligtvis stå på medlemmarnas sida, men Journalisten motarbetar aktivt en sund yrkesetisk diskussion som är en förutsättning för att journalistrollen ska kunna utvecklas.

Som en stoppkloss gjuten i betong gör Helena Giertta allt hon kan för att förhindra kritik mot journalistkåren och en fri debatt. I hennes svart-vita världsbild är alla journalister ofelbara, och alla som berättar om och ifrågasätter deras arbetsmetoder kallas ”näthatare”. 

Avpixlat och Fria Tider – mest hotfulla och hatade

I Den fjärde statsmakten, sådan den ser ut i Sverige i dag, spelas huvudrollen av de största och följaktligen mest hotfulla och hatade nätsajterna Avpixlat  och Fria Tider  som bevakar nyheter utanför PK-sfären. Här finns papperstidningen Nya Tider  och mängder av andra bloggar och nätsajter, som danska Snaphanen som du läser nu, Merit Wagers bloggAffes statistikblogg,
Peter KrabbeLars Bern,  Morpheus’ blogg, Karl-Olov Arnstbergs och Gunnar Sandelins Invandring och mörkläggningThoralf Alfssons blogg,
Victoria Wärmlers blogg  och många, många andra.

Allt fler gör egna podcasts

Ljud- och bildmedia växer så det knakar. En Arg Blatte  är en av dem som videobloggar, och allt fler upptäcker att de kan göra egna radioprogram som podcasts. Där finns bland andra Ingrid & Conrads nyhetspoddar, Ronie Berggrens podcast Amerikanska Nyhetsanalyser,  RLM (Radio Realism)  och Radio Bubbla.

”Det finns en marknad som MSM inte tillgodoser”

”Uppenbarligen finns det ett behov av alternativa media. Det är en marknad, och vi i mainstream-media tillgodoser inte den marknaden” säger Ola Sandstig när han intervjuas av Tim Pool.  Sandstig är frilansande undersökande reporter på SVT Uppdrag Granskning och den som kartlade Researchgruppen 2015.

”Vi har inte monopol på agendan längre, och det är svårt för journalisterna att inse det. Före Internets tid var det media som bestämde vad debatten skulle handla om. Internet har förändrat allting.”

”Ett enormt sug efter nyheter som inte PK-filtrerats”

Dick Erixon, chefredaktör för Sverigedemokraternas nättidning Samtiden, skriver:

”Den grupp som mest befinner sig i en filterbubbla är journalistkåren. Beskrivningen “människor som kanske har politiska motiv” passar utmärkt på journalisterna som sprider vänsterideologiskt vinklade nyheter dygnet runt. Det är ju därför sociala medier har blivit så stort. Människor efterfrågar andra, mindre vänstervridna medier.

För mig är det märkligt att ingen inom mediebranschen, som trots allt fortfarande omsätter flera miljarder kronor, har förstått att mer än halva svenska folket har ett enormt sug efter nyheter som inte filtrerats genom kultur- och medievänsterns politiska korrekthet. Här finns en enorm marknad som är otillfredsställd. (…) Här har man förlorat stora pengar. Och det förklarar till dels varför mediebranschen är i ständig ekonomisk kris.”

Jyllands-Posten: ”Mediernas svek är uppenbart”

I en ledare skriver danska Jyllands-Posten:

”Den förljugenhet som präglar den svenska debatten går inte att upprätthålla i det långa loppet. Kontrasten mellan den officiella, idylliserande versionen av Folkhemmet Sverige och den råa verklighet som alla kan se har helt enkelt blivit för stor. (…) Mediernas svek är uppenbart. Medierna, de flesta av dem, har lierat sig med det politiska systemet om att titta bort och bortförklara i något som uppfattas som ett högre syfte. När krutröken på gatorna har lagt sig väntar en smärtsam självrannsakan också bland svenska medier.”

Av Julia Caesar

Tidligere kronikker af samme forfatter

DONERA TILL JULIA

Swish 073 594 52 69

Bankgiro 111-9072

IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290

Swift-BIC- kod ELLFFESS

Varmt tack för din gåva!


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?