Av Julia Caesar

Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Socialdemokraternas högkvarter på Sveavägen 68 i Stockholm. Bildmontage: Affe.

Vad stort sker sker ofta omedvetet. Jag är inte så säker på att Carina Hägg (s) anade vidden av vad hon satte igång när hon kritiserade att ordföranden i Islamiska förbundet, Omar Mustafa, valdes in i den socialdemokratiska partistyrelsen vid partikongressen i april förra året. Carina Hägg från Värnamo har alltid varit en plikttrogen och lojal partimedlem, så plikttrogen och lojal att hon inte har skytt några medel att röja Sverigedemokraterna ur vägen.

2007 försökte hon förmå både Värnamo kommun och lokala företag och föreningar att bojkotta Seghalla, ett dansställe mitt i den småländska skogen mellan Värnamo och Lammhult.  Ägaren Sven-Evert Gunnarson är nämligen Sverigedemokrat och partiets kontaktperson i kommunen. Carina Hägg såg absolut inga problem med att hon som socialdemokratisk politiker försökte få både en kommun och näringslivet att bojkotta ett privat företag av politiska skäl. Tvärtom – hon såg det som sin skyldighet, för att rädda kommunens rykte och “diskutera människovärdet i alla forum och använda de redskap som vi har till vårt förfogande”.

Struken från riksdagslistan

När ordföranden i Islamiska förbundet, islamisten Omar Mustafa, under kuppartade former valdes in i den socialdemokratiska partistyrelsen vid den senaste partikongressen blev Carina Hägg upprörd. Ja, hon blev så pass irriterad att hon valde att utmana partistyrelsen med partisekreterare Carin Jämtin i spetsen. Antagligen såg hon det som sin skyldighet. Hon är som sagt en plikttrogen och lojal socialdemokrat.

I november kom partiets hämnd. Socialdemokraterna i Jönköpings län flyttade ned Carina Hägg till icke valbar plats på riksdagslistan. Nu stryks hon helt från listan. Partiet kallar dessutom till en extra valkonferens den 12 februari då Carina Hägg ska rensas ut. Inom socialdemokratin är totalitarism och blodshämnd aldrig långt borta.

Carina Hägg råkade avtäcka en sten

När Carina Hägg blev nedflyttad till icke valbar plats sa hon i en intervju med P4 Jönköping att det finns ett hemligt avtal mellan socialdemokraternas religiösa gren, Tro och solidaritet, och Islamiska förbundet. Vad Carina Hägg förmodligen inte visste var att hon råkat avtäcka en sten som stjälpts över en av de största ideologiska sprickorna inom socialdemokratin sedan andra världskriget. Nämligen smusslandet som ska dölja den muslimska/islamistiska infiltration av partiet som drivs av partiledningen och Tro och solidaritet men är – ska vi säga – inte okontroversiell bland gräsrötterna.

Desperat idé: butler i tunnelbanan

Förklaringen till flirten med muslimerna är enkel. Tiden och väljarna har sprungit ifrån socialdemokraterna. När det stora folkhemsbygget var avslutat drabbades partiet av ideologisk pyspunka. Socialdemokraterna har tappat sitt ord och sin papperslapp,  för att travestera Nils Ferlin. Utan ideologisk kompass, med brist på talanger och politisk styrförmåga vinglar de omkring till synes utan att kunna ta vara på sig själva, än mindre på sina väljare. Bristen på visioner och graden av desperation avspeglade sig till exempel i partisekreterare Carin Jämtins idé i senaste valrörelsen om butler i tunnelbanan som tar hand om smutstvätten “för att stockholmarna ska få tid att älska och skratta”.

“Socialdemokraterna förtvinar”

Socialdemokraterna tappar tiotusentals medlemmar varje år. Förra årsskiftet hade medlemsantalet sjunkit under det magiska 100 000-strecket, och första januari i år låg det på sin lägsta nivå någonsin, 97 396 medlemmar.  Det stora raset kom under 1980-talet. Från toppnoteringen 1979 med 1,2 miljoner medlemmar till 260 346 i början av 1990-talet – en förlust på närmare en miljon.

Johan Westerholm, en av de självständiga tänkare som socialdemokraterna lider uppenbar brist på, skriver på sin blogg:

“Vi förtvinar idag. Vi är inte ett vitalt parti utan målar upp en Potemkin-kuliss för oss själva om att vi är något annat än vi är. Vi tappar idag engagerade medlemmar på löpande band. Visst, vi rekryterar in nya, men vi tappar erfaret folk. För varje erfaren ung engagerad person vi tappar så tappar vi kraften framåt. Vi har fortfarande en interndemokrati som bygger på ett medlemsantal runt miljonen. Idag når vi inte ens upp till 100 000 men lever kvar med mekanismer som gör att just de personer som har tid att springa på kvällsmöten är de som premieras.”

Stödet för S större bland muslimer än bland LO-medlemmar

I det läget ses nyrekrytering av medlemmar bland landets stora invandrade muslimska befolkning som en räddningsplanka. 70-75 procent av Sveriges cirka en halv miljon muslimer röstar på socialdemokraterna. Men partiet vill ha mer. Det är bland importerade muslimer som socialdemokraterna hoppas få ny valboskap när svenska arbetare har fått det så bra att de röstar borgerligt. Den religiösa falangen Tro och solidaritet, som fram till 2011 hette Broderskapsrörelsen, utgör frontorganisation i rekryteringen av muslimska medlemmar, men de agerar med partiledningens fulla stöd i ryggen.

Enligt ordföranden i Tro och solidaritet, Peter Weiderud, är stödet för socialdemokraterna större bland muslimer än bland metallare och andra LO-förbund. Han tillägger:

“Och den utvecklingen kommer att fortsätta som ett resultat av samhällsförändringarna.”

Notera Peter Weideruds ordval: “ett resultat av samhällsförändringarna”. Som om massinvandring från muslimska länder vore ett ohjälpligt naturfenomen och inte resultatet av fullkomligt frivilligt fattade politiska beslut.

Dementimaskineriet drog igång

Carina Häggs avslöjande fick hela det socialdemokratiska dementimaskineriet att dra igång på full volym. Hägg var på rätt spår men hade inga skriftliga bevis för att det finns ett samarbetsavtal. Det utnyttjades av samtliga inblandade som nekade i sten till att det förekommer någon form av avtal mellan socialdemokraterna och muslimska organisationer. I P4 Jönköping förnekade Både Peter Weiderud och Mohammed Amin Kharraki, ordförande i Sveriges unga muslimer, SUM, och talesman för Islamiska förbundet, att det finns något avtal mellan organisationerna:

“Det är fullständigt grundlösa påståenden” (Peter Weiderud, ordförande i Tro och solidaritet.)

“Det är en allvarlig anklagelse och en ren lögn.” (Carina Ödebrink, socialdemokraternas distriktsordförande i Jönköpings län.)

Islamiska förbundets ordförande Omar Mustafa tog till sitt vanliga favoritargument när han eller Islamiska förbundet får kritik. Allting är “islamofobiska konspirationsteorier”.

“Jag har aldrig hört så mycket islamofobiska konspirationsteorier som jag har hört från henne. Det går inte att kommentera på något annat sätt.”

Mål: “Att gradvis utöka inflytandet för islam”

Men avtalet finns. Det bär det lätt Sovjetanstrukna namnet “Rapport 4/99”. Dokumentet är inte hemligt, det ligger på Tro och solidaritets hemsida.

De häftiga förnekandena av avtalets existens från de inblandade parterna framstår som desto märkligare eftersom dokumentet är offentligt. Samarbetet mellan Broderskapsrörelsen och SMR uppmärksammades dessutom av SVT Uppdrag granskning och följdes upp av SR P1 Morgon våren 2006. I reportaget beskrev Uppdrag granskning Muslimska brödraskapets taktik i Sverige – men avfärdade den samtidigt som en konspirationshistoria:

“Man ska etablera relationer med olika makthavare för att gradvis utöka inflytandet för islam i ett samhälle.”

Enligt koranen är det både tillåtet och tillrådligt att vinna de ”otrognas” tillit för att sedan utnyttja deras sårbarhet och besegra dem.

Partiledningen oroad av uppmärksamhet i media

Socialdemokraterna framstod som en given och särskilt tacksam måltavla för de muslimska organisationerna. Uppmärksamheten i media oroade den socialdemokratiska partiledningen, som bad Broderskapsrörelsen gå igenom vilka kontakter de ska ha med muslimska organisationer i Sverige.

I SR P1 Morgon den 16 maj 2006 talar Peter Weiderud om arbetet med vad han kallar “dialog” för att ge muslimer ökat politiskt inflytande. Både före detta riksdagskvinnan Nalin Pekgul och statsminister Göran Persson tog då tydligt avstånd från islamism.

Samarbetsavtalet verkar dock vara okänt för flertalet gräsrotssossar och den stora allmänheten. Inte ens Carina Hägg, som har representerat socialdemokraterna i riksdagen sedan 1995, kunde hitta dokumentet för att bevisa att hon hade rätt.

Lovar hjälpa muslimer få politiskt inflytande

Avtalet skrevs 1999 mellan dåvarande Broderskapsrörelsen och Sveriges Muslimska råd, SMR, som är en paraplyorganisation för ett tiotal av Sveriges muslimska förbund och representerar omkring 75 000 muslimer. I avtalet förbinder sig Broderskapsrörelsen att hjälpa Sveriges muslimska råd att få ökat inflytande över svensk politik. Man slår till och med fast exakt hur många muslimer det ska finnas på listor för val till kommunfullmäktige, landsting och riksdag. Enligt avtalet ska alltså muslimer kvoteras in på politiska förtroendeuppdrag – inte på grund av politisk skicklighet eller andra relevanta kvalifikationer, utan enbart på grund av sin religiösa tillhörighet, att de är muslimer. I dokumentet står det:

“Under kommande mandatperiod ska muslimers delaktighet i socialdemokratin utvecklas så att: 2002 ska bland socialdemokratiska förtroendevalda finnas muslimer på 15 kommunala fullmäktigelistor, 5 landstingslistor och på riksdagslistorna i minst fem län.”

S förbinder sig att aktivt föra fram muslimer

Det är naturligtvis oerhört uppseendeväckande att en avdelning av Sveriges största parti med partiledningens godkännande förbinder sig att hjälpa fram en viss kategori människor till ökat politiskt inflytande enbart utifrån deras religionstillhörighet. Föreställ er ett avtal om motsvarande inkvotering av ett exakt antal buddhister, pingstvänner, hinduer eller Jehovas vittnen i ett politiskt parti och löften om hjälp till politiska förtroendeposter. Det skulle utlösa rabalder.

De bägge parterna skriver i dokumentet att man ska “aktivt föra fram muslimer för uppdrag i styrelser och nämnder”. Under rubriken “Strategi och mål” slår man fast att SAP under mandatperioden fram till 2002 ska ha 2 000 muslimska medlemmar, och 300 muslimer ska få politisk grundutbildning.

Speciella regler och favörer för muslimer

Men det är värre än så. Broderskapsrörelsen förbinder sig dessutom att hjälpa Sveriges muslimska råd att driva specifika politiska frågor med koppling till islam. Broderskaparna åtar sig att “intensifiera arbetet med politiska frågor som särskilt pekats ut av SMR”, alltså att ge muslimerna vad de kräver. Det handlar om speciella favörer enbart för muslimer:

Lagstiftning, eller avtal, vad gäller muslimska helgdagar.

Statlig imamutbildning.

Överenskommelser på arbetsplatser avseende fredagsbönen.

Halalslaktat kött.

S talar med dubbla tungor

Här faller allt tal om muslimers integration i det svenska samhället platt till marken. I avtalet finns svart på vitt på att muslimska organisationer – med socialdemokraternas goda minne – i själva verket motarbetar integration genom att kräva särskilda regler och förmåner som enbart ska gälla muslimer. Socialdemokraterna rullar genom Tro och solidaritet ut röda mattan för islams inflytande på svensk politik – och säger sig samtidigt arbeta för demokrati. Det går inte ihop. Socialdemokraterna talar med dubbla tungor och hoppas att ingen ska upptäcka det. De räknade inte med Carina Hägg.

I avtalet förutser Broderskapsrörelsen och SMR att det kan uppstå frågor och protester bland vanliga partimedlemmar över särbehandlingen av muslimer. Det vill man förhindra genom en vanlig socialdemokratisk metod, ren propaganda:

“Opinionsarbetet ska intensifieras avseende muslimer i Sverige, bland annat genom att avdramatisera (avdemonisera) islam”.

“Lägg alla kort på bordet!”

I en debattartikel i Göteborgs-Posten på onsdagen krävde Sameh Egyptson, islamolog och religionsforskare vid Lunds universitet, att Tro och solidaritet ska lägga alla kort på bordet. Han skriver att han har kontaktat Peter Weiderud för att få en kopia av avtalet, och att Weiderud “letade i arkivet men inte fann något. Det enda han fann var ett kongressbeslut om samarbetet med SMR, men utan detaljer”.

När avtalet skrevs 1999 var Mahmoud Aldebe ordförande i Sveriges muslimska råd. “Rapport 4/99”  skrevs av en gemensam projektgrupp med representanter för Broderskapsrörelsen och SMR. Rapporten är undertecknad av Mahmoud Aldebe, Mostafa Kharraki och Ahmed Ghanem från SMR och Ola Johansson, Christer Gustafsson, Görel Sävborg-Lundgren och Pär Axel Sahlberg från Broderskapsrörelsen.

Islamisten Omar Mustafa kuppades in i partistyrelsen

Petningen av Carina Hägg är ett av efterskalven efter det jordskred som skakade Sveriges största parti i samband med partikongressen i april förra året. Nu vet vi alltså varför ordföranden i Islamiska förbundet, islamisten Omar Mustafa, brådstörtat valdes in i den socialdemokratiska partistyrelsen. Det var ett resultat av samarbetsavtalet mellan socialdemokraterna och SMR. Peter Weiderud och Tro och solidaritet gjorde bara vad de hade åtagit sig i “Rapport 4/99”, hjälpte en muslim att få ökat politiskt inflytande. Det var åtminstone vad de trodde, eller låtsades tro. Nu råkade de välja in en tvättäkta islamist. Om socialdemokrater kunde googla hade de upptäckt Islamiska förbundets nära relation till Muslimska brödraskapet.

Omar Mustafa valdes efter en nominering som beskrevs som “kuppartad”. Hans namn damp ned som en total överraskning strax innan partistyrelsen skulle väljas. Kongressombuden var tagna på sängen och ställdes inför fullbordat faktum. Bakom nomineringen stod Stockholms arbetarekommun med ordföranden Veronica Palm och kommunsekreterare Olle Burell i spetsen och valberedningen, ledd av Berit Högman. Marken hade beretts av Tro och solidaritet och Peter Weiderud. Det märkliga är att Peter Weiderud och Tro och solidaritet kan göra vilka dundertabbar som helst men ändå mirakulöst lyckas åla sig undan intern kritik.

“Ett haveri på alla plan”

Nalin Pekgul, före detta riksdagsledamot (s) skrev på DN Debatt:

“För islamisterna måste det vara en seger när Omar Mustafa beskrivs som representant för en stor grupp muslimska väljare i Sverige. Men vi andra muslimer känner oss omyndigförklarade när vi blir pådyvlade islamisten Mustafa som vår företrädare. Det är oförenligt att samtidigt företräda två organisationer med så diametralt motsatta åsikter om hur samhället skall utformas.”

Sex dagar senare sparkades Omar Mustafa ut ur partistyrelsen. Eller rättare sagt, han fick välja mellan Islamiska förbundet och socialdemokratin, och då valde han sin islamistiska hemvist. Självklart. Det socialdemokratiska partiet hade trampat i sitt egenkonstruerade klaver så att smällen hördes vida omkring.

“Ett haveri på alla plan” skrev Dagens Nyheter i en ledare.  “Ingen tycks svara för Socialdemokraterna, som mer liknar ett nätverk av regionala kotterier än en politisk organisation.”

Partiledningen lät sig ledas som en skock får

En pinsamt okunnig och tondöv partiledning lät sig ledas som en skock får. Ingen av dem hade läst på. Ingen verkade ha en aning om vad islam är eller Islamiska förbundets kopplingar till Muslimska brödraskapet, vars mål är ett världsomspännande islamistiskt kalifat styrt av sharia och vars motto lyder:

“Allah är vårt mål; Profeten är vår ledare; Koranen är vår lag; jihad är vår väg; och döden för Allahs ära är vår högsta strävan.”

Ingen hade brytt sig om att ta reda på att Islamiska förbundet tidigare hade bjudit in de utpräglat antisemitiska egyptierna Salah Sultan och Ragheb al-Serjany som föreläsare, eller att de under påskhelgen bara några dagar före partikongressen hade bjudit in Yvonne Ridley och Azzam Tamimi , båda kända för starkt antisemitiska uttalanden, som talare på “Muslimska familjedagarna”. Omar Mustafa avfärdade som vanligt all kritik som “islamofobi”.

Stefan Löfven okunnig och ointresserad

Var finns partiledaren Stefan Löfven  i skandalen kring Omar Mustafa och de känsliga frågorna om islamistisk infiltration i partiet? Han finns inte alls. Stefan Löfven står – precis som alla andra partiledare i sjuklövern – på en grund av gedigen okunnighet och genuint ointresse vad gäller partiets relation till islam. Allt som har med islam att göra överlåter han med varm hand till Peter Weiderud och Tro och solidaritet. Och så går det som det går. Åt pipan.

Jag har hört människor säga att de ska rösta på Stefan Löfven för att han verkar snäll. Jag skulle gärna vilja skriva något snällt om Stefan Löfven, men det är inte min uppgift. Jag får kramp i magen av Stefan Löfven. Varje gång han öppnar munnen ber jag böner om att svenska folket ska skyddas från att få honom som statsminister. Och inte bara det, jag ber att Stefan Löfvén ska skyddas från att bli statsminister. För sitt eget bästa.

Stefan Löfven – en livsfarlig statsminister

Stefan Löfven skulle bli en livsfarlig statsminister. Hans kapacitet räcker helt enkelt inte till. Sex år som ordförande i Metall skapar inte per automatik en duglig statsminister. I brist på egen förmåga skulle han bli utlämnad till rådgivare och andra krafter inom partiet som inte skulle dra sig för att driva sina olika agendor med fullständig splittring som resultat. Omar Mustafa-skandalen är ett litet smakprov på hur det skulle se ut med Löfven som ledare för Sverige. Det räcker inte att se snäll ut, eller ens att vara snäll. Det behövs talang, en bärande ideologi, visioner och power.

Det snällaste jag kan säga om Stefan Löfven är att han, antagligen av ren snällhet och ridderlighet, ville rädda sitt parti genom att med kort varsel ställa upp som partiledare efter att katastrofen Håkan Juholt  hade briserat i januari 2012.

“Den mest formbare partiledaren”

Johan Westerholm skriver på sin blogg om “en vilsen socialdemokrati med ett antal företrädare som gick in i partiet i unga år för att matchas fram till makt.” En av dem är Mikael Damberg, som enligt Westerholm inte bärs i sin karriär av vision, utan av politisk taktik.

“Då blir Stefan Löfven, svetsaren, en apart figur att ha i ledningen och idag så börjar det gå rykten om att han är den mest formbare ordförande vi haft som partiledare. Formad av vem? Taktikern Damberg? Presschefen Odd Guteland? Ekonomen och statistikern Magdalena Andersson? När jag fick informationen om den formbare Löfven, som jag fortfarande har ett hopp till då han sticker av från alla livstidsskolade politruker, första gången så ställde jag motfrågan vem som formade honom. Jag fick inga namn, det blev tyst i luren, utan bara svaret:
”Det är det som är problemet”.

“Ni behöver all tur ni kan skaffa er nu”

Johan Westerholm skriver  att det enda han kan göra nu är att

“inte utan ett cyniskt leende önska alla de som nu skall företräda oss lycka till i kampen mot det allt extremare politiska klimatet. Som ord på vägen till dessa köttgrytekonsumenter som kallas förtroendevalda.”

“Det kommer inte att räcka med att stå med knuten näve och skrika ”Aldrig”. Det ser bra ut i TV och på bild, men det räcker inte, det kommer att krävas mer. Och jag är personligen inte alls övertygad om att ni kommer stå pall eller lyckas med att ens förstå orsakssambanden, än mindre adressera dessa eftersom det i grunden skulle förändra mycket, till och med det mesta, av våra politiska och ekonomiska prioriteringar. På alla plan. Inte bara i politiken i allmänhet utan för socialdemokratin i synnerhet.

Lycka till. Jag tror mig veta rätt säkert, från mitt perspektiv, att ni behöver all tur ni kan skaffa er nu.”
“Den politiska kallfronten rullar in. Och vi bäddade för den själva.” Mitt i steget.

Av Julia Caesar

Dokumentation: “Rapport 4/99″ Delaktighet, identitet & interaktion

Tidligere kronikker af samme forfatter