af Julia Caesar

Dödsmisshandeln av en 78-årig kvinna på en parkeringsplats i Landskrona den 29 mars har fått svenska journalister att spränga gränserna för den pressetik som ska styra arbetet på landets redaktioner. Det vi bevittnar är svenska massmedias moraliska sammanbrott, en pressetisk härdsmälta som borde föranleda allvarlig självrannsakan i hela medievärlden. Förtroendekrisen mellan allmänheten och media djupnar i takt med att den ohederliga och oetiska journalistiken breder ut sig i traditionella media.

Det är valår i Sverige, och som alltid har media valfeber. Febertopparna kommer ovanligt tidigt i år, valet är inte förrän i september. För första gången i svensk politisk historia ställer ett invandringskritiskt parti, Sverigedemokraterna, upp i valet och ser enligt en mängd opinionsundersökningar ut att ta plats i riksdagen.

Det föranleder utbredd panikångest i de sju riksdagspartierna. De sju har kommit överens (med varandra, inte med väljarna) om att inte diskutera den fråga som engagerar en stor del av deras väljare, nämligen invandrings- och integrationspolitiken och den snabbt ökande islamiseringen av Sverige. Det är en icke-fråga. Tystnad råder.

I 40 år har sittande regering, oavsett politisk färg, drivit en massinvandringspolitik som saknar motstycke i världen. Journalistkåren har gjort den möjlig genom att ställa sig till politikernas förfogande som propagandaorgan och medvetet och konsekvent mörklägga invandringspolitikens negativa följder.

Lojala med politikerna

Svenska journalister är i ovanligt hög grad lojala med den politiska makten. När det gäller invandringspolitiken har journalisterna så till den grad lierat sig med politikerna att det är befogat att tala om en internalisering av den statliga ideologin om det mångkulturella samhället. Det vill säga, journalisterna har så till den grad införlivat ideologin i det egna psyket att de inte längre är medvetna om det. Fenomenet är väl känt från totalitära diktaturer där journalister som skrämts till lojalitet är en förutsättning för att makthavarna ska kunna hålla folket nere.

I Sverige behöver man inte ens skrämma eller tvinga journalisterna för att göra dem till maktens lydiga redskap. De har alldeles frivilligt gett upp sin självständighet och sitt oberoende. Ett uttryck för lojaliteten mot staten är den princip som uttalat eller outtalat styr arbetet på alla landets redaktioner; att ”inte publicera någonting som kan öka främlingsfientligheten”.

Journalisterna har helt enkelt bestämt sig för att ta ansvar för en politisk ideologi och utelämna fakta som inte passar in i den verklighetsbild man vill ge.

Och man slår sig för bröstet och tycker i allmänhet att man gör något bra och föredömligt.

Svenska media har en lång och föga ärorik tradition av censur, självcensur, feghet och kryperi för den politiska makten. Politiker har i alla tider kunnat räkna med journalisternas lojalitet, och de har sällan blivit besvikna.

På grund av den här policyn får brottslingars etniska ursprung aldrig nämnas – utom när det gäller svenskar. Svenska brottslingar hängs ut med namn och bild långt innan de är dömda. Men bilder av invandrade förbrytare vitpixlas i media, och deras etnicitet skyddas.

Det är viktigt att ha den bakgrunden klar för sig när man betraktar det som nu utspelar sig i svenska media och som rimligt att döma kommer att trappas upp för varje dag som valet närmar sig.

När en händelse som Landskronamordet inträffar utbryter kaos på redaktionerna. Det som inte får hända har hänt. Den här gången är den svenska allmänheten så upprörd att det inte kommer att lyckas att mörklägga saken. Det framgår att den misstänkte gärningsmannen är palestinier, muslimsk invandrare – hur ska man hantera det? Istället för att utföra sitt journalistiska uppdrag – att berätta sanningen – styrs journalisternas energi med kraften hos en jetstråle över till att med alla medel förhindra ”främlingsfientliga stämningar”, det vill säga medverka i den politiska lögnen.

Möte mellan människor

Strategin följer två huvudspår:

1. Man skickar fram de yngsta och mest orutinerade journalisterna.De gör lydigt det de förväntas göra, för att få fortsatt jobb.

2. Man skickar fram de mest skrupelfria, mest samvetslösa journalisterna och krönikörerna, det hårdföra gänget som inte vet vad sanning är och som är beredda att sälja sin mor om det skulle ge dem egna fördelar. Till den senare kategorin hör Expressens krönikör Britta Svensson, som genom sina insatser i samband med Landskronamordet har sänkt svensk journalistik till nya bottennivåer.

Hon kallar mordet ”ett möte mellan två människor”.

3 april: ”Jag befinner mig just nu på ett ställe där Sverigedemokraterna fick 6,8 procent röster i valet förra året, och ja, det är jobbigt.För hur skulle den misstänkte 23-åringen kunna vara en representant för de så kallade invandrarna, nästan två miljoner i det här landet?”

4 april: Den mordmisstänkte 23-åringens familj kallar till presskonferens i en moské. Expressen går dit. I ett skriftligt uttalande säger den mordmisstänktes familj: ”Olyckshändelsen orsakade en enorm sorg i vårt liv. Vi är väldigt tagna och mår inte alls bra, våra barn är hårt drabbade och skrämda.”

En mordmisstänkt persons familj som kallar till presskonferens och gör sig själva till offer!

I svenska massmedia är allting möjligt.

5 april: Expressen fokuserar än en gång på den stackars mordmisstänkte 23-åringen. Fyra islamiska och arabiska föreningar i Landskrona har kallat till möte med syfte att mana till lugn i de oroligheter som råder i Landskrona efter dödsmisshandeln.

7 april: Britta Svensson skriver från häktningsförhandlingen mot 23-åringen:

”Till slut vänder sig 23-åringen om och hans blick är svart av förtvivlan. Hans unga hustru försöker tränga sig fram, men polisen går emellan. Mannen som precis häktats på sannolika skäl misstänkt för grovt vållande till 78-åriga Ingers död får inte hålla i sitt nyfödda barn.

Han är en liten kille, spenslig. Det som hände vid Hemköp i Landskrona blev bara frågetecken när man såg honom. -Han mår inte bra. Han saknar ju sin familj, sa hans advokat efteråt.”

Detta är ett stycke svensk presshistoria som spränger alla skamgränser. Att så entydigt och oförblommerat fokusera på gärningsmannens känslor och helt lämna den ihjälslagna 78-åringen därhän kan bara inträffa i svenska media. Glömt är mordet. Det är gärningsmannen som ska ha vår medkänsla och omtanke.

Ensidigheten i övriga media är massiv. Än en gång: det handlar inte om att skildra verkligheten. Målet är att med alla medel skydda en politisk ideologi och dess förödande konsekvenser för Sverige och svenskarna.

1 april: Eva Franchell, krönikör i Aftonbladet, skriver:

”Alla demokratiska krafter måste visa att de kan skapa ett tryggare samhälle. Det är egentligen enkelt, ingen ska behöva känna rädsla för att köra till Hemköp en vanlig måndagseftermiddag. Inte i Landskrona, inte någonstans i Sverige.”

Hon kommer så småningom fram till att vad Landskrona behöver är nya arbetstillfällen (då upphör säkert våldet av sig själv).

”Men först måste tryggheten återinfinna sig och rädslan försvinna. Ett ansvar för alla demokratiska krafter.”

Hur det ska gå till berättar inte Eva Franchell. Nu när ”alla demokratiska krafter” med gemensamma ansträngningar på några årtionden har förvandlat Landskrona från en vacker liten stad vid Öresund till en förlorad stad som invånarna flyr.

7 april: Katarina Wennstam, känd för att ha skrivit böcker och artiklar om våldtäkt skriver, stort uppslaget i Aftonbladet:

”Dådet i Landskrona får inte bli en trampolin för främlingsfientliga. Det finns stor risk att den tragiska dödsmisshandeln blir något av en trampolin för nationalistiska partier i höstens kommun- och riksdagsval.”

7 april: Sydsvenska Dagbladets politiska chefredaktör Heidi Avellan samtalar i SVT:s morgonsoffa med Landskronas kommunalråd Torkild Strandberg (fp). Om man nu kan kalla det samtal. Heidi Avellan håller snarare en aggressiv monolog som får både Strandberg och programledaren Lotta Bovin att tystna.

Med stor frenesi hävdar Avellan att mordet i Landskrona bara är en enstaka händelse som kunde inträffa precis var som helst. Det har ABSOLUT ingenting med invandringspolitik eller integrationsproblem att göra eller att den misstänkte gärningsmannen är invandrare.

”Landskrona är lite speciellt”, det är så långt Heidi Avellan kan sträcka sig.

Hon förtydligar:

”Sinnet rann för en människa, VI VET INTE HUR HAN MÅDDE.”

Heidi Avellan är en av svenska medias främsta banérförare i kampanjen mot Sverigedemokraterna och har vid flera tillfällen dokumenterat ett glödande hat mot dem. Hon gör allt som står i hennes makt för att de inte ska komma in i riksdagen, och då ska man betänka att hon förutom sin maktposition på Sydsvenskan har närmast klippkort till den politiska panelen i SR:s ”God morgon världen” och är flitigt anlitad även av andra media.

Med sin sjungande finlandssvenska låter hon som ett Mumintroll, men ur munnen strömmar svart lava.

Det är inte förvånande att ett av de senaste dagarnas absoluta bottennapp kommer just från Sydsvenskan:

8 april:

”MALMÖ. Trettio minuter och en halv dansk falafel från Köpenhamns hovedbanegård ligger Jeanette Land Schous hem på Östra Förstadsgatan i Malmö. Från köksfönstret ser hon Öresundstågen svischa förbi.

– Det finns tre typer av danskar som invandrat till Malmö: kärleksflyktingar, bekvämlighetsflyktingar och politiska flyktingar. Jag tillhör på sätt och vis de sistnämnda. Dansk Folkeparti – så äckligt! utbrister Jeanette Land Schou och stoppar demonstrativt fingret i halsen.”

Det här är bara några exempel på medias moraliska bankrutt. Det skulle gå att räkna upp hur många som helst, och det värsta har vi ännu inte sett. Grovheten och vulgariteten kommer att öka för varje dag. Och Danmark används och kommer att användas som slagträ i den svenska mediaregisserade debatten.

Syftet är att skandalisera dansk invandringspolitik i allmänhet och Dansk Folkeparti i synnerhet. Därmed hoppas journalisterna brännmärka Sverigedemokraterna. Alla medel är tillåtna när massmedia fullföljer sin egen politiska agenda.

Internet hotar konformismen

Hoppet står till bloggar och annan Internetbaserad information. Internet är den största revolution som har inträffat sedan boktryckarkonsten uppfanns. I Sverige är traditionella media stängda för vanliga människor. ”Nisse i Hökarängen”, som är journalisternas namn på den vanlige svensken, har inte en chans att få ett debattinlägg publicerat i en svensk tidning.

Debatten sköts av ett litet antal proffsdebattörer som anses ”pålitliga”, det vill säga levererar önskvärda åsikter som passar in i det allmänna konsensustänkandet.

Någon har sagt att om hela svenska folket försvann ned i en avgrund skulle proffsdebattörerna inte märka någon skillnad. De skulle fortsätta debattera med varandra som om ingenting hänt.

Internet är ett hot mot den svenska konformismen och tyckarelitens långvariga begränsande av yttrandefriheten. I dag svämmar nätet över av bloggar och läsarkommentarer där människor kan skriva vad de vill. Det är inte överraskande att åsiktsetablissemanget upplever yttrandefriheten på Internet som ett hot och försöker begränsa den.

Det före detta liberala flaggskeppet, numera sjunkande Dagens Nyheter aviserar den 9 april att kommentarfunktionen nu kommer att stängas helt på ”artiklar som vi erfarenhetsmässigt vet lockar fram rasistiska kommentarer. Till exempel artiklar om eller relaterade till invandring.”

Detta för att ”vi på DN gillar debatt – kärlek till det fria ordet är en förutsättning för att jobba på en plats där just det fria ordet är kärnan i verksamheten.”

Är det någon som hör klangen av George Orwells Newspeak från ”1984” här? Nyspråket som är maktens medel att tömma orden på innebörd för att ha full kontroll över människorna.

Pissrännor

DN:s nyligen avgångna kulturchef Maria Schottenius använde den 7 mars ordet ”pissrännor” om läsarnas medverkan på nätet. Det var dagen efter att denna blogg hade skrivit om Interaktiv Säkerhet AB, det företag som anlitas av allt fler mediaföretag för så kallad moderering – i klartext censur – av läsarkommentarer.

Intressant nog är Maria Schottenius bror Vilhelm Schottenius en av ledarna för Interaktiv Säkerhet. Dagens Nyheter är en av de största kunderna, liksom Aftonbladet där Maria Schottenius man Olle Svenning är ledarskribent. Censuren sköts så att säga inom familjen.

Fokus i Dagens Nyheters motivering av censur har nu förskjutits från främlingsfientlighet, rasism och pissrännor. De nya reglerna motiveras med att Internet har blivit ett uppsving för ”ultrahögern”. Men givetvis återanvänds de populära argumenten om främlingsfientlighet och rasism.Till intäkt för påståendena tas en intervju med journalisten Christoph Andersson. Han säger:

”Jag har aldrig tidigare sett den här omfattningen av främlingsfientliga kampanjer på nätet. Jag tror att händelsen i Landskrona har varit en vändpunkt. Det kommer bara att bli värre nu, säger Christoph Andersson, som undervisar på Södertörns högskola och är aktuell med boken ”Från gatan in i parlamenten”.

Begrepp som ultrahöger och rasism beror givetvis på från vilket håll man betraktar världen. Christoph Anderssons position på vänsterkanten har framgått i decennier i alla medier där han har medverkat. Ser man världen tillräckligt mycket från vänster är allt annat höger.

En vändpunkt

Jag delar hans bedömning att mordet i Landskrona var en vändpunkt och att det bara kommer att bli värre nu.

Där upphör likheterna.

Där Christoph Andersson och stora delar av journalistkåren ser vanliga människors uttryck på Internet som pissrännor och rasistiska hot ser jag ett efterlängtat andningshål för ett folk som i decennier har tryckts ned och blivit fört bakom ljuset av en politiskt korrekt journalistkår som lydigt går maktens ärenden.

Mordet i Landskrona var en vändpunkt för alla svenskar som inte längre finner sig i lögner och manipulation.

Från en vändpunkt finns ingen väg tillbaka.