© Snaphanen. Klik f. helskærm.
Læs mere »

Now a famous French director, Alexandre Arcady, a friend of Interior Minister Manuel Valls, has made a film on Halimi. The film’s title, ” 24 Jours (24 Days)”, comes from the book written by Ruth Halimi, Ilan’s mother. “I wanted to make this film because in France the emphasis has been put on the killers, not the victims,” Arcady said to the French press.

France discovered Ilan’s contagious smile only after his brutal death. A smile that says nothing of the hatred and the ferocity which marked his last three weeks of life. Ruth, his mother, repeats that the killing of her son is “unprecedented since the Shoah”. The murder of Halimi was a ritual murder executed in the name of the Islamic crescent in the French Republique. But France still denies that crescent.

We discovered it during the trial of Youssouf Fofana, the head of the “barbarians” who kidnapped and killed Halimi. Fofana entered the courtroom with a smile and shouted: “Allah will win”. When asked about his date of birth, the terrorist replied: “February 13, 2006 in Sainte -Geneviève -des -Bois”.That’s the day that the body of Ilan was found, naked and tortured to death.

“Today, after Toulouse, we understand that what happened to Halimi was not an isolated act but part of something much more serious, and we saw just how serious in Toulouse,” Ariel Kandel, head of the Jewish Agency’s operations in France, told JTA. Op-Ed: Murder of a Jew, France, 2006, . Three French films to be made on the 2006 murder of Jewish man in Paris, Halimi movie portrays turning point in French anti-Semitism

Ligesom Europa ikke vidste, at en ny tid begyndte den 14 februar 1989, da Salman Rushdies fatwa blev udstedt, vidste Frankrig ikke i 2006, da det bestialske mord på Ilan Halimi fandt sted, at det indvarslede en ny epoke af alvorlig forfølgelse for franske jøder. Siden da har titusinder forladt Frankrig, mange til Canda og USA men også til Israel: Israel Planning ‘Rescue’ Operation for French Jews. Om det er et lignende varsel for andre europæiske jøder, er tidligt at sige, men jeg frygter det. I Sverige er hver anden jøde bange for at vise sin tro. Willy Silberstein skriver om det i Aftonbladet, men han er ikke meget for at spytte ud med grunden, for der er kun én betydende årsag til ‘den nye antisemitisme’ i Europa: Islam, og det afhjælper den ikke at stikke det under stolen som f.eks. den Radikale løgnhals, borgmester Anna Mee Allerslev.

Det er selvfølgelig nemt nok at sige for en udenforstående, og jeg ved at der internt blandt danske jøder er en lige så intens debat, som der er blandt homoseksuelle, om man skal sige sandheden om plageånderne, eller sukre den ind. Jeg kan dog stadig ikke se hvad det skulle hjælpe, at holde hånden over terrorister og racister. Det er en skamplet på dem, og en skamplet på de politikere, der har faciliteret det. Forbrydelse eller dumhed – vælg selv.

Har de mennesker slet ikke forstået problemerne?

Af Mogens Camre

Nu har vi så en ny debat hvor de skinhellige kritiserer, at en række fremtrædende DF’ere har sagt, at de ønsker at begrænse og helst standse den muslimske indvandring. Har de mennesker slet ikke forstået problemerne?

Befolkningen i den muslimske verden vokser eksplosivt. Der er mange lande i Mellemøsten og Afrika, hvor befolkningstilvæksten er sådan, at der for hver 100 mænd i aldersklassen 40 til 44 år er 300 til 400 drenge i aldersklassen 0 til 4 år. Enhver, der kan lidt matematik, kan se, hvad det betyder for befolkningstallet i fremtiden. FN har netop måttet hæve prognosen for verdens befolkningstal i 2050. Hele denne tilvækst sker i udviklingslande, som ikke kan give befolkningstilvæksten rimelige levevilkår. Derfor er der fra hele verden et voldsomt pres på Europa, som nok er ramt af ledighed og nulvækst, men alligevel er så tiltrækkende, at folk vover livet for at komme hertil.

Hvis man ikke kan se, hvor det ender, har man ikke mange brikker at flytte med. Man kan så vælge at sige: ok, vi åbner for dem, som vil ind, viger pladsen, afgiver vores velfærd og finder os i at få muslimske tilstande. Der er så dejlig farverigt i Syrien og Egypten, det vil der også blive her – men dog lidt bedre socialt, hvis vi hænger i med arbejdet og betaler højere skatter. De som mener det, stemmer så rødt. De som ikke har lyst til at leve under muslimsk, middelalderlig indflydelse, nedbrydning af velfærdsstaterne og opløsning af de demokratiske retssamfund, stemmer på DF, som reelt er det eneste parti her i landet, som siger nej.

Jeg spørger: Er danskerne ikke klar over, hvorfor der nu skæres i velfærdsstatens ydelser? Efterløn, dagpenge, bistandshjælp, SU? Kan man ikke se, hvad forskellen i uddannelsesniveau for danske skoleelever hhv. elever af anden etnisk oprindelse betyder? Er man ikke klar over, hvorfor der er ventetid på hospitalerne og ikke læger nok til hurtig og effektiv behandling? Det skyldes, at modvillige og ikke-betalende klienter udefra vælter ind i landet. De som ikke har fattet det – og de som synes, at det er helt i orden – fortjener at miste landet. Vi andre kæmper imod.

Jeg (Steen) skrev om samme befolkningsudvikling i oktober 2013: »Vi forbløder i humanisternes opslidningskrig«:

Da jeg blev født, var der 3.5 mio danskere, der var også 3.5 mio syrere. I dag er der 22 millioner syrere. Der var 21 mio egyptere, i dag er der 85 mio og som enhver ved, alt for mange til at landet kan føde på et landbrugsareal på Danmarks størrelse. I 2050 er der 137 mio. egyptere. Der var 40 mio. pakistanere, i dag er der 196 mio, i år 2050 er der 290 mio. Det er altså alene for Pakistans vedkommende en næsten ottedobling af befolkningen på kun 100 år…..Vi ænser ikke, at en milliard afrikanere i dag er blevet til 2.4 milliarder om kun 37 år.

Tvångsäktenskap för syriska kvinnor: Oversat fra Zwangsheirat für Syrerinnen: Schmarotzer des Elends af Stefan Borg

En ny form av sexturism har uppstått till följd av inbördeskriget i Syrien: rika pensionärer från golfstaterna skaffar sig unga kvinnor bland flyktingarna. Männen lovar dem äktenskap och trohet — och lämnar ofta flickorna åt sitt öde efter några veckor.

I staden Ramtha på gränsen mellan Jordanien och Syrien säljer Abu Mohammed smuggelcigaretter, tonfisk på burk, olja och bensin bl.a. Men på senare tid är det framför allt en sak kunder frågar efter: “Syriska kvinnor under 20, helst 14 år, blonda och ljushyade”, citerar Abu Mohammed kundernas önskemål. Han är djupt indignerad.

Frågor av det slaget är för honom, en jordansk man med trimmad mustasch och urblekt kavaj, oförskämda. “De utnyttjar syriernas elände, det är vidrigt. Flickorna kunde vara deras barnbarn!”

“De” avser främst män från det rika grannlandet Saudiarabien. “60 år, och så feta att de inte kan få tag på någon kvinna därhemma”, säger Mohammed hånfullt. “Så gör man inte. En 14-åring är bara barnet”, säger den jordanske köpmannen.

På tredje året av våld i Syrien är nöden stor på många håll. Många människor har förlorat allt de äger. Hundratusentals har dött eller tagits till fånga. Ett stort antal familjer har berövats sina fäder, hustrur står där utan make — dvs. “oskyddade”. För bland traditionellt präglade familjer betraktas männen som kvinnornas försörjare och beskyddare, och flyktingar från Syriens landsbygd har ofta en sådan bakgrund.

Den 60-årige mannen ser inget problem med att hustrun är 14.

Abu Ahmed, 60, hör till dem som utnyttjar kvinnornas nödläge. Han är saudier och har rest till Irbid i norra Jordanien för tre veckor. Han har hunnit se sig omkring lite i omgivningarna. Efter ett par dagar gifte han sig med en syrisk flykting, en flicka på 14 år. “Det är sutra, ett skyddsäktenskap”, hävdar han. Alltså ett äktenskap som skall rädda den påstått skyddslösa flickan eller kvinnan, i och med att en välsituerad man tar henne till sig.

Mer än så vill inte Abu Ahmed säga. Tydligen är han medveten om att hans bröllop bara till det yttre liknar en osjälvisk kärlek till nästan.

Det är ingen lätt situation för åtskilliga syriska kvinnor och flickor på flykt. Vad gör man, när man har förlorat allt? När man inte kan få arbete? När männen har dött? Hur kommer man vidare?

En del yngre syriskor säljer sina kroppar. Men prostitutionen förblir ett mariginellt problem. I den traditionella familjen hör det till familjens heder att kvinnans sexualitet kontrolleras. Det går så långt att somliga familjer i flyktinglägren gömmer undan sina fotoalbum, av rädsla för att en främmande man kunde se någon av familjens kvinnor utan huvudduk.

“Skyddsäktenskapen” har däremot blivit en vanlig företeelse i norra Jordanien. Mycket unga kvinnor gifter sig med betydligt äldre män, som lovar att “beskydda” dem. Även sådana äktenskap kan gå vägen. Men lika gärna kan de utmynna i prostitution eller i sexuellt tvång.

Äktenskapsbevis som täckmantel för prostitution

Læs mere »

Man ser hvor privilligerede yngre danskere er sammenlignet med alle andre lande i EU. Amazing Maps

»Ibland är det långt från Danmark till Sverige«

I Sverige tycks politiker och det intellektuella etablissemanget oavbrutet tala om feminism – och nästan ingenting om invandringen och dess glädjeämnen och problem. Det har resulterat i Annie Lööf och Sverigedemokraterna. Här i Danmark är det tvärtom. Här vi fått fyra kvinnliga partiledare inklusive statsministern samt en nyanserad invandrings- och integrationsdebatt. [..]

Och där är vi framme vid kärnfrågan – invandringen och integrationen. I Danmark diskuteras oavbrutet – öppet och faktiskt mycket fördomsfritt – de här frågorna. Mycket är faktiskt Dansk Folkepartis (DF) förtjänst. Efter en ganska vildsint start 1995 då övertonerna var många och smaklösheten påtaglig är DF etablerat som Danmarks tredje största parti; national- och socialkonservativt. “Landsbytosserne” (byfånarna) har sparkats ut ur partiet och DF kan i dag inte riktigt placeras på höger-vänsterskalan (men stödde under tio år en borgerlig regering). I dag säger DF öppet att partiet mycket väl i en framtid kan komma att samarbeta med socialdemokraterna. Partiet har blivit rumsrent. Men det är alltså tack vare DF – eller snarare de andra partierna – som det idag kan föras en öppen, saklig och nyanserad invandringspolitik. Jöran Svahnström leder i Hela Gotland

En lille oase af sund fornuft i snestormen af virkelighedsfornægtende absurditeter, der flyder særlig intenst fra lige i denne tid, måske er det noget med drikkevandet eller månens stilling. Men inden danskerne bliver for tilfredse med sig selv, bør man læse Britta Mogensens Så galt gik det, fordi kritikken af udlændingepolitikken blev holdt nede fra i dag.

Folk under 40 tror antagelig at masseindvandringen er resultatet af et demokratisk flertals beslutning. Der har aldrig været målt noget folkeligt flertal for indvandringpolitikken, lige siden Udlændingelovens vedtagelse i 1983. Selv ikke den i dag, men når det faktum ikke kan diskuteres offentligt overhovedet, er det fordi de der har ansvaret for stadig mere alvorlige følgevirkninger, sikrer sig i tide mod at få det. Det gør man, ved ikke at gå ind i en diskussion om det.

“Ansvarlige politikere?” Flæk ikke min røv med latter, fornærm ikke dens intelligens. Når der bliver borgerkrig, vil det være Dansk Folkeparti og Snaphanen og Uriaspostens skyld. Familierne Auken og Helweg sidder med Gammeltoft Hansen i Connecticut med et glas Pinot Noir og tager ikke telefonen. Hid med mere islam, siger alle de andre inkl. V, LA og K, som ikke er i nærheden af at repræsentere et flertals mening om den sag.

Anerkendelse på de internationale parketgulve og en forældet konvention er vigtigere for dem, et det folk der betaler deres løn. De vil antagelig ikke på forhånd afskære sig at kunne gøre en ‘Kinnock’: Være en mislykket nullitet og EU-modstander, for siden at blive mangemillionær af samme EU’s bestikkelseslønninger. Enhver der kender sin John le Carré, ved at det meste forrædderi handler om kortsigtet mammon snarere end om overbevisning. Se også Altinget: DF skovler vælgere ind fra Løkke og Thorning.

Breivik’s Confession and the Media’s Silence
By Fjordman

From his prison cell, the confessed mass murderer Anders Behring Breivik in January 2014 circulated a letter in which he repudiated all association with the Counterjihad and anti-Islamists. He gloated over how easy it was to fool the Western mainstream media (MSM) into supporting his intended witch-hunt on peaceful anti-Islamists:

The idea was to manipulate the MSM and others so that they would launch a witch-hunt and send their <> against our opponents. It worked quite well. (…) I tried to hint about this double-psychology, by quoting <> x number of times, but I couldnt make it more obvious, as it had to be credible to the aggressive army of 2000 media psychopaths (the MSM-rape-squad). The <<hug-your-opponents, kick-the-ones-you-love>>-tactic is one of the oldest in the book.

The forensic psychiatrists Synne Sørheim and Torgeir Husby declared Breivik insane. Their conclusion was controversially overturned by the Oslo District Court in August 2012 after political and media pressure. Sørheim and Husby noted his frequent use of neologisms (made-up words or phrases) as one of many indications that he suffers from paranoid schizophrenia.

They were mocked for this claim. Yet if one examines the way Breivik uses the term “double-psychology” in the above quote, this is the kind of neologism that one would expect from somebody suffering from schizophrenia. “Reverse psychology” might be a real term, but I’ve never seen the term “double-psychology” being used in this manner or context by any sane person, regardless of their political views. læs videre på Frontpage Magazine

Av Julia Caesar:

Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Två stora justitiemord dominerar modern svensk rättshistoria: Quickskandalen och da Costamålet. Thomas Quick erkände 39 mord och dömdes för åtta men hade inte begått ett enda. I boken “Mannen som slutade ljuga” avslöjar journalisten Dan Josefsson  att “seriemördaren” Thomas Quick i själva verket var en skapelse av en sektliknande grupp i personalen på Säters rättspsykiatriska klinik, med benäget bistånd av Quick själv.

Rättegångarna efter att den prostituerade Catrine da Costas kropp hittats styckad sommaren 1984 var 1980- och 90-talens stora svenska häxprocess. De två läkarna Thomas Allgén och Teet Härm (“allmänläkaren och obducenten”) dömdes av mediernas självutnämnda domstol som skyldiga innan de ens satt sin fot i rättssalen. De fråntogs sina läkarlegitimationer och sitt människovärde. Det är i år 30 år sedan da Costafallet inleddes. Lika länge har de två läkarna demoniserats och brunnit på samhällets häxbål. I motsats till Thomas Quick (Sture Bergwall) har de fortfarande inte fått upprättelse. Hela rättsväsendet har lagt locket på det största svenska justitiemordet i modern tid.

Rättsskandalerna är kopplade till varandra

De två största svenska rättsskandalerna har kopplingar till varandra. Dan Josefsson (nominerad till Dagens Nyheters kulturpris 2014) lägger i sin bok fram en avgörande pusselbit. Den gemensamma nämnaren är psykoanalytikern Margit Norell (1914-2005).

Osynlig i kulisserna drev hon i båda rättsfallen de åtalades påstådda skuld och eldade på demoniseringsprocesser som inte står 1600-talets häxprocesser efter. Hon var kvinnan bakom sekten på Säters rättspsykiatriska klinik och demonregissören som tillsammans med läkare och psykoterapeuter skapade “seriemördaren” Thomas Quick. Jag har tidigare skrivit om Margit Norell och Sätersekten i den här krönikan.

Sekten lät sig förföras och styras av en blind tro på Norells teori om “bortträngda minnen”, en föreställning om att man kan begå upprepade bestialiska mord utan att vara medveten om det. I da Costamålet agerade Margit Norell genom att pressa en av sina lärjungar, feministen Hanna Olsson, att driva en kampanj som pekade ut de två läkarna som skyldiga.

Margit Norell skapade en seriemördare

För allmänheten är Margit Norell okänd, men bland sina lärjungar hade hon kultstatus ända till sin död 2005. I fallet Thomas Quick var hennes roll helt avgörande. Hon skapade en seriemördare utifrån sin egen gravt ovetenskapliga teori om “bortträngda minnen”. Hennes hemsnickrade teoribygge går ut på vi lite till mans går omkring med traumatiska minnen av incest och andra sexuella övergrepp som vi utsatts för i späd ålder – minnen som är så hemska att vi har trängt bort dem ur medvetandet. Teorin har förkastats av internationella minnesexperter, som har visat att terapiformer som syftar till att framkalla bortträngda minnen istället kan skapa falska minnen.

Sex olika tingsrätter lät sig luras av Thomas Quick och sekten kring honom, och han dömdes för åtta påhittade mord. I dag är Sture Bergwall (som är hans riktiga namn) frikänd från alla morddomar. Det sista frikännandet kom i en dom i Luleå Tingsrätt den 4 november förra året.

Margit Norell pressade Hanna Olsson

Margit Norell var en nyckelperson också i da Costamålet mot de två läkarna. Hon hade stort inflytande över sin lärjunge Hanna Olsson, som gick både i psykoterapi och handledning hos Norell – ett inflytande som Norell kunde utnyttja genom att pressa Hanna Olsson dit hon ville. Flera av de tidigare lärjungar som Margit Norell samlade omkring sig vittnar i Dan Josefssons bok om att hon knöt dem lika hårt till sig som om de vore hennes egna barn. De beskriver en karismatisk kvinna med järnvilja, obegränsad tilltro till sin egen förträfflighet och en förbluffande förmåga att dra in andra människor i sitt kraftfält och göra dem beroende av henne. En av Norells före detta lärjungar, psykoterapeuter som nu är i 70-80-årsåldern, säger i boken:

“Vi var vuxna människor, duktiga yrkesmänniskor. Men vi blev så små.” (Tulla Brattbakk-Göthberg).

“Som om jag hade fått en skärva i ögat”

Hanna Olsson hade börjat arbeta som psykoterapeut efter att tidigare ha arbetat på socialstyrelsen och som sekreterare i 1977 års havererade statliga prostitutionsutredning. Hon hade goda kontakter både med polisen och med prostituerade kvinnor, som hon var starkt engagerad i och hade en tydlig identifikation med. I hennes ögon var de symboler för mäns hat, förakt och våld mot kvinnor. Utifrån Olssons marxistiska klassanalys och radikalfeministiska övertygelse var prostitutionen “en gigantisk könsindustri som en del av den kapitalistiska ekonomin”, och kvinnorna var offer som var dubbelt förtryckta, både av klassamhället och patriarkatet. Hennes tänkande kretsar kring kön och makt och är tydligt svart-vitt: män har makt. Kvinnor är maktlösa. I sin bok “Catrine och rättvisan” (1990) skriver hon:

“Arbetet i prostitutionsutredningen blev omvälvande för mig. (…) Prostitutionen är en spegel som uppförstorat visar förljugenhet, dubbelhet, rädsla och hat mellan könen. Det var som om jag hade fått en skärva i ögat.”

Använde Hanna Olsson som sitt redskap

Hanna Olssons skärva i ögat fick förödande effekter för de två anklagade läkarna och deras anhöriga. Hennes brytningsfel gjorde dem till sexualsadistiska monster vilkas skuld är höjd över alla tvivel. Pressad av sin handledare och terapeut Margit Norell har Hanna Olsson snart investerat så mycket tro och prestige i läkarnas skuld att det inte finns någon väg tillbaka. Hennes aggressiva radikalfeministiska agitation är vad alla vill höra, och hon får fri access till alla stora media. Hela mediedrevet utgår från att de båda läkarna är bestialiska odjur som har mördat och styckat Catrine da Costa.

Två psykoterapeuter som båda gick i Margit Norells ledband har alltså starkt bidragit till var sitt justitiemord. I fallet Thomas Quick heter hon Birgitta Ståhle och var Quicks terapeut. I rättegångarna efter Catrine da Costas död blev Hanna Olsson Margit Norells personliga redskap.

Rättssystemets största skamfläck i modern tid

Efter att rätts- och vårdskandalen kring den falske “seriemördaren” Thomas Quick avslöjats lovade justitieminister Beatrice Ask (m) att tillsätta en granskningskommission för att se över rättssystemet. Kommissionens första uppgift är självskriven: att granska da Costamålet, det svenska rättssystemets största skamfläck i modern tid.

Vetenskapsjournalisten Per Lindeberg  har grundligt undersökt da Costafallet. Resultatet blev boken “Döden är en man”, som kom 1999 och gavs ut som pocketbok (640 sidor) 2008. Lindeberg har belönats med Grävande Journalisters Guldspade för sin granskning av da Costafallet. Han skriver på SVT Debatt:

“Att enbart utreda Quickfallet blir bara ett spel för gallerierna. Quickfallet är fullt av bisarra omständigheter, men i grunden är det – precis som da Costafallet och flera andra rättsövergrepp under senare år – ett resultat av systemfel och allvarliga brister i det svenska rättsväsendet.”

Första gången Thomas Allgén och Teet Härm själva går ut i media, den 15 februari 2011, skriver de i en debattartikel i Svenska Dagbladet:

“Vi har utsatts för ett justitiemord. Vi kommer aldrig att ge upp kampen för att återfå den mänskliga värdighet som tagits ifrån oss. Vi måste få upprättelse. Vi är oskyldiga!”

Säckar med kroppsdelar hittas

Sommaren 1984. En fastighetsskötare är ute och rastar sin hund vid Talludden på Solnasidan av Karlbergskanalen. Området är ett vanligt tillhåll för prostituerade och deras bilburna kunder. Hunden får korn på några plastsäckar i ett snår, och mannen tipsar några poliser i en piketbuss. Han tycker att någon borde ta hand om säckarna. Det är den 18 juli 1984, och säckarna stinker av förruttnelse. De visar sig innehålla delar av en kvinnokropp.

Tre veckor senare hittas ytterligare två säckar med kroppsdelar i närheten av Karolinska institutet i Solna, några kilometer från den första fyndplatsen. Kroppsdelarna visar sig komma från samma person som de första likfynden, en kvinna som nu går att identifiera med hjälp av fingeravtryck. Hennes huvud, genitalier, inre organ och det ena bröstet återfinns aldrig. Antagligen råkade de åka med ett lass till en soptipp. Det har heller aldrig gått att fastställa kvinnans dödsorsak, om hon blev mördad eller dog en naturlig död.

Identifierad som Catrine da Costa

Den döda kvinnan identifieras som Catrine da Costa, 27 år och känd av polisen som prostituerad narkoman. Hon hade periodvis bott i Portugal och var sedan två år gift med en portugis som utvisats ur Sverige efter grovt narkotikabrott. Hon hade två söner, födda 1975 och 1981, som båda hade tvångsomhändertagits av de sociala myndigheterna. I början av 1984 hade hon återvänt till Stockholm efter ett halvår i Portugal och gått ned sig allt djupare i missbruk. I sin jakt på pengar till narkotika tog hon stora risker och sålde sig till män som andra prostituerade undvek. Hon saknade bostad och flyttade runt hos olika män.

Ung rättsläkare grips på sin arbetsplats

Læs mere »

Jeg omtalte Cordua og Stenos forbløffelse over Sverige forleden. Nu har radipoprogrammet oprettet en lille afdeling med rubrikken “Ugens politiske korrekte svenske påfund”. til den ende fandt jeg dette Tweet. Lars von Trier, der som bekendt i “protest mod nationalismen, intolerancen og egoismen” har opfundet Dannebrogsinitiativet, indrykket en annonce med teksten “Kære Anders Fogh, dit parlamentariske grundlag (DF) er stadig svinsk”, får nu en Jes Stein Petersensk skæbne af en svensk “kulturpersonlighed”, ja værre. Denne kulturmadamme ønsker ham en langsom død.

Det er både fascinerende og skræmmende når anstændigheden bliver militant med indslag af voldsfantasier, og nu kan jeg ikke se andre der mangler at blive kaldt racister i Sverige end Jakob Holdt og Jesus. Thuvesson er ikke en hvilken som helst ‘nethader’. hun beskriver sig som Kulturpolitisk projektledare Svensk Författarförbund. Samtalsledare och seminarieproducent. Undervisar akademiskt i opinionsbildning. Svensk godhed er trandenceret til sadistisk perversitet. Dø en langsom akademisk død, kvindehader! Hvor mange gør ikke allerede det på svenske universiteter?

Centerpartiet anno 1933

sverige socialliberale og økohumanistiske parti. Det er godt nok noget andet end Maud Olofsson og Annie Lööf med deres ‘nybyggere. Man mærker også nogle sært sydlandske formuleringer. Tempora mutantur, nos et mutamur in illis. Hele Bondeförbundets grundprogram 1933.