Malmström udspørges af sverigedemokraten Kristina Winberg via Winberg (SD) ställer Malmström (FP) mot väggen. Bemærk at Malmström svarer sin landsmand på engelsk. Hvis man vil studere hendes forestillinger lidt nærmere, er denne god at forstand af: EU needs to recognise value of immigrants

Equally important is international co-operation on migration. Last year, during the Arab revolutions, the EU missed a historic opportunity to begin weaving together the two sides of the Mediterranean. It failed to open its doors to young students, entrepreneurs, and other North Africans. Today, the EU is making a more serious effort to engage its southern neighbourhood.

Løgn og hykleri

De oklippta intervjuerna som avslöjar Sacrédeus Kristdemokraten Birgitta Sacrédeus kom til at sige i en skjult optagelse, at hendes parti burde samarbejde med Sverigedemokraterna. Hun lyder ærlig og fornuftig, men hun har måtte trække sine ord tilbage da blandt andre minister Ullenhag beskylder hende for ¨främlingsfientlighet.”, Sveriges universelle primalskrig i disse år.

Sverige har ikke flyttet sig en meter siden Janne Josephssons valgstuereportager fra 2002. Svensk politik skal være et teatershow for hyklere og løgnere. Svensk journlistik er forudsigelig og gennemsigtig som vand. Expressen begynder  i dag sin anti-SD kampagne med historier fra deres “agendajournalistik”, de har haft på lager. SD manden Christoffer Dulny’s ‘sag’ er fem år  gammel – 5 år! Expressen afslører.…..men Expressen afslører kun sig selv som en parodi på en avis. Hans Hauge skriver bla. morsomt i Svenske stormagtsdrømme om dette mærkelige land

Det kræver skarpe etnografiske evner for at forstå den meget fremmede kultur, som vi kalder den svenske, skønt de ikke selv bruger den slags etnisk-racistiske ord. Vi tænker altså på den stat, hvis territorium findes på den anden side Øresund. Det er en stat, hvis befolkning øges med tusinder og atter tusinder hver måned. Den bliver derfor folkerig. De mange folk skal bruges, fordi landet producerer mange våben og bruger mange penge på forsvar, for de er helt neutrale. Befolkningen i den svenske stat ønsker at betale mere i skat, end de gør, for staten er for dem en guddom, som de gerne ofrer til. De har en særlig form for demokrati, der har til formål at forhindre befolkningen i at udskifte styret og i at stemme på dem, der vil gøre Sverige svensk. Stemmesedlerne har partifarve og ligger frit fremme.

Christoffer Dulnys canossagang på SR

Parlamentary debate.  Se også Video: Geert Wilders’ speech in Malmoe og Stills, Wilders in Malmoe. Geert Wilders er i København på Christiansborg: Theo van Gogh – 10 år efter mordet. Skulle man rekapitulere hvad Wilders sagde om Erik Ullenhag og Ceciia Malmström i Malmø? Eyvind og jeg filmede det.

Jeg har ikke set den siden dengang, men den kan marchere lige ind i den svenske valgkamp i dag. Det er en uhyre interessant tale, som jeg ikke hørte ordentligt, da jeg filmede den. Wilders kommer ind på Orwells distinktion mellem nationalisme og patriotisme fra essayet Notes on Nationalism, som svenskere har så stort besvær med at skelne imellem. Jeg vidste egentlig ikke, hvad jeg filmede for to år siden, og mens det foregår og man fotograferer, hører man det ikke  hundrede procent. Det er godt, man kan vende tilbage til sine….ahøm, forbrydelser.

Der er meget Sverige i danske medier i dag. JP leder Sveriges valg, Danske politikere bekymrede for flygtningestrøm til Sverige, Day Poulsen: Sverige har udmeldt sig fra Norden, En dag med… Det svenske kunstpoliti og Nu er Astrid Lindgren blevet for racistisk til svenskerne.

‘Revolutionær’ vil provokere dem, men måske er de kun revolutionære på grund af de beslutninger, de ikke tør tage. Måske er de revolutionære ved et uheld, af lutter angst, uvidenhed og ubeslutsomhed. Thomas Gür blev for tolv år siden spurgt af Weekendavisen i artiklen Velfærdsstatens fallit.: “Hvad tror du svenske politikere har tænkt sig med multikulturalismen?” Han svarede: “Jeg tror ikke, de har tænkt sig nogen ting.” Sveriges situation var allerede i 2002 temmelig prekær, som man kan se af Ulf Nilsons anmeldelse af bogen Exit Folkhemssverige, der måtte ud i en provinsavisen Sundsvalls Tidning for at blive trykt.

“Personligen tror jag att vi redan gått över stupet. Sverige är kört. Vi kommer att få det sämre, inte bättre. Det gäller inte minst den stora grupp som ibland kallas “40-talister”, ibland “68:or” och (av Per Nuder) “köttberget”. Eftersom medelåldern för pension i Sverige ligger just under 59 år har många i denna stora och dominanta generation redan lämnat arbetsmarknaden. Fler följer – i ett läge där arbetslösheten envist stiger och försöken att sopa den under mattan blir alltmer patetiska.”

I Radio 24-7 siger i dag Hanne Sander fra Lunds Universitet, at svenskerne er ligeglade med, hvad deres naboer siger, de orienterer sig imod store lande og organisationer som FN, med en majoritet af ikke-demokratier. Det har hun helt ret i, men hun glemmer at nævne, at den svenske elite skider lige så højt og flot på deres egen befolkning. Hvis Sander nævnte det, ville hun ikke mere være ansat på Lunds Universitet, men hun er jo dansker, så hun kan jo have en exit-strategy for sit eget karriereforløb.

Jeg har en gymnasiekammerat, der er professor i Lund, men da han googlede mig, var vi ikke gamle venner længere. Han er fra den svenske ambassade på Skt Annæ Plads, hvor vi drak svensk letøl i kælderen og hørte The Animals og Otis Redding og kurtiserede meget unge kvinder. Min hed Gitte, og den skønnes far hed Larsen og var bokser og boede på Vesterbro Torv på hjørnet af Gasværksvej. Jeg var vild med hende, men lad det hvile, det var i 1966. Jeg har fotograferet hende, men det er til en anden gang alle dem, man har elsket.

Professor Jerneck fik kors og bånd og stjerner på. Det spiller ingen rolle, men jeg iagttager den herskende klasses bevægelser. Hvilke hensyn har de revolutionære at tage? Åh, jo, de skal skaffe sig af med de karriereødelæggende og kompromitterende, det går universiteterne ud på. Det skal gå galt for et land, når universiteterne er befolket af bangebukse, og Riksdagen er befolket af knaptrykkere, der ikke tør tænke selv. Det er en parodi på demokrati, og det er opskiften på et nationalt selvmord. Det svenske selvmord, vi ser, skyldes alle de personer, der ikke tør sige, hvad de tænker.

Herovre hvor vi er ligegyldige for Riksdagen, kan vi jo bare rive Øresundsbroen ned eller mere realistisk, sætte militæret til at bevogte den. Der kommer alvorlig kriminalitet over den allerede, og det er ikke ‘långsökt’ at forestille sig terror også. Det har været et forkølet forsøg på svensk, muslimsk terror, der har kostet os mange millioner af kroner i rettergang og fængsling.

Sverige gør sig til et land, Europa må beskytte sig imod. I 1970’erne gav de ly for palæstinensiske terrorister hærgen, nu har de kurs mod at blive en egentlig “failed terrorstate” ved Danmarks østgrænse. Vi kan, som Søren Espersen skriver, ikke have nordiske særregler med et land, der ikke længere vil være nordisk og tilhøre den kristne, protestantiske kulturkreds.. Bekymringen strækker sig over hele det politiske spektrum, selvom svenske medier fremstiller det som en ren DF-bekymring. Det frie svenske åndsliv, som vittelig findes, har for længe siden evakueret sig til alternative medier.

I Sverige har de kulørte aviser indledt deres valgspurt, som de partisoldater, de er. Deres ‘journalistik’ fører mine tanker tilbage til mine forældres værnemagere og kollaboratører.

Erfaringen fra besættelsen af Norge og Danmark er, at små 5 % er aktive forræddere, endnu færre er modstandsfolk, men over 90 % skal ikke have noget klinket og ligger lavt. De kan yde en passiv modstand, ved at beskytte de modige få. Svensk presse er de 5 % forræddere, de er det nazistiske Dagbladet Fædrelandet, der end ikke overvejer at tage divergerende meninger ind i spalterne. De ser, på hvilken side af deres brød, smørret befinder sig og klapper hælene sammen. Kommer der nye  herrer, adlyder de dem.

Det er tyve år siden, svenskere skrev til mig, at Sveriges naboer burde være bekymrede. At danske politikere er bekymrede i en uges tid, viser bare at det politiske liv lever betragtligt parallelforskudt set i forhold til epokens brændende spørgsmål, og enhver historisk alvor forbigår deres opmærksomhed. Et andet eksempel på deres uopmærksomhed, er introduktionen af den revolutionære, politiske religion islam, vor tids stalinisme.

Det svenske højtillidssamfund, som forsvinder nu, kan ikke genskabes. Dets DNA er enestående og udviklet gennem århundreder. Det er som de svenske kantatreller og Karl Johanner, det kan ikke dyrkes kunstig, jeg mener, det vil forsvinde. Dette ene, sene valg, hvor dets forsvinden for første gang kommer ind på demokratiets dagsorden, kan ikke ændre noget ved det. Hvis SD får 15 % og det eventuelt udløser parlamentarisk krise og nyvalg, er det kun et lille bump på vej i skabelsen af Ny-Sverige.

Det er da glædeligt, at flere danskerne nu opdager, at der foregår en revolution i Sverige. 25 % af befolkningen er radikalt ændret, svenskere kommer til at udgøre et mindretal i Sverige, og det vil fortsætte indtil svenske politikeres ubehag ved at møde vælgerne, bliver større end ubehaget ved at fravige en oprindelig idé og 40 års retorik. Den dag er ikke lige om hjørnet, og når den er, er det for sent. Den politiske magt i Sverige, vil være overgået til nogle, der er alt andet end genus-aktivister og demokrater.

Derfor kalder jeg svenske politikere for revolutionære. Ligesom Adolf Hitler aldrig senere fraveg den oprindelige ideologi i Mein Kampf i 1925, selvom hans stædighed og dogmatisme skulle ende med at koste ham den militære sejr, fraviger svenske politikere ikke en én gang indgået plan, der i deres øjne vil skabe et bedre samfund. Der bliver ikke tale om improvisationer, efterhånden som slaget går frem. Vil det svenske folk ikke frelses af dem, er det fordi de endnu ikke har haft de samme gudommelige samfundsvisioner som dem. Hitler mente også, at Tyskand havde fortjent at gå under med ham, når det nu ikke var hans visioner værdigt.

Derfor kalder jeg Reinfeldt, Löfvén, Lööf, Björklund, Hägglund og Sjöstedt for revolutionære. Måske er de endda historiens første revolutionære, som ikke selv ved af det, og kalder sig noget andet. SD er Sveriges eneste konservative parti, konservativ i den mening, at man  tager virkeligheden til efterretning og ikke mener sig at have profetiske evner. Jeg er heller ikke profet, men jeg har kvalificerede skøn, hvilket er mere end de fleste danske politikere har.

Professor Arnstbergs kort over værdier i verden i blogindlægget Visst är vi olika! er en af måderne at illustrere på, at Sverige styrer imod en katastrofe. Andre er selvfølgelig kriminalstatistikken, PISA undersøgelserne, islams vækst i Sverige og de økonomiske statistikker.

Kortet viser også, at det protestantiske Europa, hvor alle fattigdomsflygtningene fra Middelhavet nu søger sig hen, er en undtagelse i verden hvad angår demokrati og social kapital.. Det er en diminutiv lomme, der har alt at miste og meget lidt at vinde ved at  lade resten af verden influere det. I Sverige er dette en racistisk påstand.

Forleden kaldt redaktør Ivar Arpi mig racist for det, og for påpegningen af gennemsnitsintelligens i verden. Jeg beklager meget, redaktør Arpi, men racismekortet bærer ingen vægt i Danmark, og du er en ond parodi på en borgerlig, men et meget godt selvportræt af den revolutionære, herskende, svenske klasse. Sveriges helte er sådanne som kommunisten Björn Afzelius og kommmunisten Stieg Larsson, som Christopher Hitchens skrev en dræbende karakteristik af. Hitchens kunne sagtens have skrevet om Arpi, hvis han ikke var død i mellemtiden.

Riksdagen er advaret igen og igen, men den vil ikke høre, og den svenske befolkning er i demokratisk koma, og jeg forventer ikke længere, de stopper deres revolutionære ledere. På søndag den 14, er bare endnu en dag i kalenderen over Sveriges forsvinden som nation.

Hvis jeg skal være ganske ærlig, overvejede jeg allerede ved forrige svenske valg at vende ryggen til Sverige sådan som Danmark gjorde siden 1658. Jeg tog 2010 valget med, og det havde visse varsler om en svensk fremtid, der dog er i en meget langsom fødsel. Mon ikke dette valg skal blive det sidste?

Et svensk Sverige kan efter mit bedste skøn ikke længere reddes, og jeg har efter mange år fortjent en ferie fra Sverige. Sverige er nu blot en advarsel til alle andre europæere. Velfærden er under afvikling, men demokratiet som styreform vil også forsvinde. Man kan vise, at demokratiet allerede lider svært i Sverige. Når Arnstberg og Sandelin ikke længere kan skrive i aviserne, eller holde et møde på et folkebibliotek i Gøteborg, når Dan Park fængsles, er Sverige på vej ned ad slisken mod totalitarisme. Sverige er ikke bare totalitært, det er et let offer for sharia, som er den personificerede totalitarisme.

Når jeg er i landet i dag, mere end 50 år efter jeg først kom der, er det som at møde en ungdomskærlighed, der trækker på gaden som narkoman. Jeg er ikke fristet til at følge hendes deroute i alle stadier. Jeg kan lige så lidt redde hendes liv, som jeg kan redde  en determineret alkoholikers. Hun fordi människa er hunkøn på svensk, og fordi jeg kalder Sverige et matriarkat. Svensk jämtstäldhet handler om kvindernes magt, og det er ikke nogen videre succes, efter hvad jeg kan vurdere. Også set fra svenske kvinders synspunkt. De er nu bange for at færdes ude alene i Ny- Sverige i det land, hvor Birger Jarl opfandt kvinnofrid i 1280.

Personer dør ligesom nationer og civillisationer, mere eller mindre frivilligt, og livet er heldigvis endnu andet end stupide politikere og suicidale europæere, men hvor længe endnu? Det nuværende og kommende Sverige vil være et højkonfliktsamfund.

Mange mord, voldtægter og politiske mord, og med al sandsynlighed vil de 2.8 mio. legale håndvåben i privat eje komme  i anvendelse. Sveriges mange  mord bliver hidtil overvejende begået med illegale våben. Sverige vil efter min bedste overbevisning være et land i borgerkrig i dette århundrede. Den svenske borgerkig er højst tænkeligt allerede uundgåelig, som en svensk officer skrev i 2008.

Sker det, som han skriver, gør det svenske politikere til historiske landsforræddere. De må håbe, at være døde til den tid, men ellers har Sverige jo en vis tradition for at ekspedere dem derhen. Hvad straffen er, får vi at se. Palmemordet var efter alt at dømme en intern, politisk affære, som var for smertelig for Sverige at erkende, og Lindh mordet var en serbisk nationalist, selvom Mijailo Mijailović blev arkiveret i al diskretion efter en ultrakort retssag, der erklærede  ham mere sindssyg, end han var.

Norge foretrak en rask Breivik, Sverige foretrak en utilregnelig Mijailovic, der er et politisk mønster at observere. Hvorfor Anna Lindh skulle dø, ved svenskerne stadig ikke, og hun skal også helst være et skelet i skabet. Sverige handler om morgenrøden og morgendagen, som for alle revolutionære. Sandheden om historien er ikke vigtig.

I Radio 24-7 havde Trier Mogensen inviteret Jalving og flere svenskere. Trier Mogensen har ligesom sin fhv. chefredaktør et falu-rødt hus i Sverige. Han hepper på Sverige når der er landskamp mellem Sverige og Danmark, fordi Zlatan spiller. Det er det kroniske niveau på Politiken. Tøger Seidenfaden havde ikke behøvet dø, for at bevare avisens idioti, Lars Trier Mogensen er der som stedfortræder.

Hvis der, Gud forbyde det, kommer et voldeligt opgør i Danmark, vil Politiken være Dagbladet Fædrelandet. De har ikke tænkt den tanke. At jeg tænker den, er i sig selv forargeligt og nærmest  strafbart. Man kan ikke skrive det i en pæn avis, så derfor skriver jeg det  her.

De personer, der i dag er dødstruede i Damark, vil sikkert iagttagte en udvidelse af målgruppen med glæde, og det er vel kun fair, at socialdemokrater, Radikale, folkesocialister og enhedlistemedlemmer heller ikke kan færdes på gaden uden PET-bevogtning.

Læs mere »

Af HANS RUSTAD 

På fotos © Snaphanen.dk:  Frederik Stjernfelt, Hans Hauge, Simen Sætre, Mehmet Ümit Necef, Mehdi Mozaffari, Göran Adamson, Lars Vilks, Hans Rustad og Lone Nørgaard.

Temaet var inciterende: Kan medienes filtrering bidra til radikalisering? Et ubehagelig spørsmål for en presse som i de fleste europeiske land er politisk korrekt. Eksemplet man brukte i invitasjonen var endog Anders Behring Breivik.

Kanskje det var for dristig og sterkt. Der var ingen som tok fatt i om norske mediers filtrering kan ha påvirket Breivik. I stedet kom debatten til å dreie seg om han hadde rett til ytringsfrihet.

Hans Hauge påviste klare forskjeller mellom Norge og Danmark, forskjeller som for alvor kom til uttrykk under karikaturkrisen. Der man i Danmark sier “ytringsfrihet ubetinget”, sier man i Norge “ytringsfrihet, men”. Det er der også noen der gjør i Danmark, men de dominerer ikke som i Norge.

Bak dette “men” ligger en helt anden forståelse av hva ord kan føre til. Man er i Norge slått inn på en vei som setter likhetstegn mellom ord og handling. Det blir en form for taledeterminisme. Av ord følger handling. Men hvem kan ha kontroll over hva ord kan føre til? Det legger et overmåte stort ansvar på den som ytrer seg. Tenk om “man” kan påvise at ens ord har utløst en handling, og ikke en hvilken som helst handling, men massemord.

Det er den rollen det offisielle Norge har plassert Fjordman i. Psykologisk kan man forstå behovet for å forklare hvor Breiviks storhetsgalskap kom fra. Han hentet sine ideer fra en annen nordmann. Det at Fjordman var norsk var av stor betydning.

Men med tiden skulle man tro at tankene ville klarne. At likhetstegnet mellom ord og handling ville bli problematisert. For hvis det er slik på høyrefløyen må vel det samme gjelde på venstrefløyen? Eller for islamister?

Det sitter hundrevis av gamle maoister i Norge som kunne sagt mye om forholdet mellom voldsutopier og handlinger. Men de gjør det ikke. I stedet sier de at Norge ikke fikk noen rød terror av typen RAF eller Røde Brigader fordi det hadde Arbeidernes Kommunistiske Parti (m-l)! AKP (m-l) var mot terror og hadde kontroll.

Men kontroll over hva? Grensene var mer flytende enn som så. Man støttet terror politisk og hadde samme syn på staten, klassesamfunnet og revolusjonen. Det var midlene og fremgangsmåten man var uenig i.

Det norske synet er utslag av en narssisisme og navlebeskuelse, som ser på seg selv som annerledes enn andre. Da Peter Øvig Knudsen var i Norge for å presentere boken om Blekinggadebanden, fikk han høre av to norske venstreintellektuelle at det samme ikke kunne skjedd her.

Denne naivitet minner om naiviteten til Arbeiderpartiets Hadia Tajik som onsdag anbefalte at norsk muslimsk ungdom skulle “få en koran før ekstremistene tar dem”.

Man har en overbevisning om at Norge er annerledes. Da Ahmed Akkari var her sa Jonas Gahr Støre at danskene hadde henvendt seg til den norske regjering under karikaturkrisen og spurt om de ikke kunne kopiere den norske samarbeids- og dialogmodellen. – Men det er ikke noe man kan kopiere sånn uten videre. Det tar tid, forklarte Gahr Støre overbærende.

Norge svever i en forestilling om at man har lykkes i å lage en samarbeidsmodell som forhindrer ekstremisme og vold. At man er forskånet for det som truer ellers i Europa.

De norske Syria-krigerne ryster den selvtilliten. De er våre dagers RAF og Røde Brigader. Men det er ingen gamle maoister som ser parallellene. Ei heller til Fjordman.

I stedet for å forstå bekymringen hos en ung mann som ser samfunnet forandre seg i rasende fart, konstruerer meningseliten en teori om at ord=handling. Siden Breivik lånte Fjordmans tekster må det være disse som inspirerte ham.

Med en slik selvreferende fasit kan man bli enig om at “ytringsansvar” må bety sensur.

Den norske forståelse av ytringsansvar ligger mye nærmere den svenske enn den danske.

Den norske minner om fortidens maoisme: man leder seg selv etter nesen og kommer til at det MÅ være en kausalitet mellom ord og handling. Meninger får preg av uavvendelighet. Hvem kan fortolke ordene og bestemme hvem som er farlige? Det kan bare de som er utrustet med spesielle evner. Slik utvikler man et politisk presteskap. Historisk er det intet nytt i dette, men det er en vei som fører vekk fra demokratiet.

Men også danskene sliter. Ytringsfrihet i voldens tidsalder er tungt.

Læs mere »

Av Julia Caesar:

Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Valtider är högsäsong för sanningsfobikerna. De sista skälvande veckorna före ett val är inga lögner för grova, inga misstänkliggöranden av meningsmotståndare för skamliga, inga smutskastningskampanjer för ruttna. Ändamålet, att värna de egna platserna vid köttgrytorna, helgar medlen.

Även oönskade fakta måste stoppas

Livsbetingelserna för människor som lider av sanningsfobi blir generellt allt tuffare, och deras maktbas smälter som inlandsis i takt med att oönskade sanningar briserar på Internet. De kämpar visserligen på så gott de kan med att sprida lögner och desinformation, men om det inte vore val vart fjärde år skulle sanningsfobikernas tillvaro vara betydligt syrefattigare. Det är nu de blommar upp, det är nu de har julafton varje dag, det är nu de spikar upp troféerna av människor de lyckats knäcka med hjälp av lögner som ingen orkar genomskåda.

Sanningsfobikernas agenda är enkel. Det gäller att med alla medel hindra oönskade sanningar från att läcka ut till allmänheten. Sanningsfobikerna vet att kunskap är makt. Ju närmare valet vi kommer, desto mer trappas deras ansträngningar upp. Det handlar inte längre om att bara stoppa åsikter som inte överensstämmer med sanningsfobikernas egna. Även objektiva fakta måste stoppas om de innebär ett hot mot den offentliga lögn som sanningsfobikerna driver.

Minst 90 000 asylsökande i år

Den faktiska situationen strax före det svenska riksdagsvalet ser ut så här – läs noga, för den här informationen vill inte sanningsfobikerna att allmänheten ska få ta del av.Mellan 2 000 och 2 500 asylsökande i veckan väller in i Sverige. På årsbasis blir det 104 000 – 130 000. Enligt migrationsverkets senaste prognos beräknas minst 90 000 utlänningar söka asyl i Sverige i år plus mer än 60 000 anhöriga. Nästa år beräknas 94 000 söka asyl. Under de kommande fyra åren beräknas 340 000 asylsökande till landet, och enbart asylmottagandet kommer att kosta 48 miljarder kronor extra – UTÖVER migrationsverkets redan budgeterade kostnader. Här är det lämpligt med en brasklapp: migrationsverkets prognoser är inte tillförlitliga, de måste regelbundet justeras upp. Nittiotusen asylsökande i år och 94 000 nästa år kan snarare ses som minimisiffror.

Sverige är under ockupation

Sverige tar emot mellan tre och fyra gånger fler asylsökande än de övriga nordiska länderna TILLSAMMANS, påpekar socionomen och journalisten Gunnar Sandelin i Dagens Samhälle. Sverige är under ockupation. På annat sätt går det inte att beskriva situationen.

Mottagningssystemet har havererat, bostäderna är slut, statsministern har efter åtta års lögner om invandringens lönsamhet erkänt att pengarna är slut och att det inte blir något över till svenska folket.  Migrationsverket dammsuger desperat landet på sängplatser som inte finns. Varenda ledig byggnad som är utrustad med golv, tak och väggar proppas full med asylsökande. På många håll tvingas sex personer bo på en yta av tolv kvadratmeter under miserabla förhållanden. Det kallas “förtätning”. Läs Merit Wagers serie rapporter från asylförläggningen i skånska Blinkarp! Fundera sedan lite till på vad svensk “humanitet” egentligen innebär.

Bara ett fåtal är flyktingar

Allmänheten itutas att både vi och de asylsökande ska finna oss i situationen, eftersom det handlar om “flyktingar som flyr från krig och våld”. Det är sant bara i ett fåtal fall. Av de cirka 1,8 miljoner utlänningar som efter 1980 har beviljats uppehållsrätt eller uppehållstillstånd i Sverige är bara 2,55 procent flyktingar enligt FN:s Genèvekonvention. Det är alltså bara en mycket liten del som har asylskäl enligt FN-konventionens definition. Trots det kallas alla i media genomgående för “flyktingar”. Syftet är att vilseleda allmänheten och få oss att öppna våra hjärtan och framför allt våra plånböcker – ännu mer.

Majoriteten vill ha mer utplåningspolitik

Svenskarna står lamslagna och ser på medan deras land tas ifrån dem. I valet 2010 röstade en överväldigande majoritet – 94,3 procent – på sjuklöverns massinvandringspartier . Denna majoritet applåderar entusiastiskt utplåningen av sitt eget land och kan inte få nog av den. De känner ohejdad entusiasm över att det land som de ska lämna vidare till sina barn och barnbarn kommer att vara spillror av det land de själva har haft förmånen att växa upp och leva i.

Antalet utrikes födda bosatta i Sverige ökar 12,5 gånger mer än den svenskfödda befolkningen. Om invandringen fortsätter i samma takt som nu kommer svenskarna att vara i minoritet i de största svenska städerna omkring år 2050. Det ser sanningsfobikerna inte som något problem. Alla människor är ju lika och har samma värde, och alla har lika stor rätt till Sverige som svenskarna, ja större.

Trygghetsknarkare utan självständigt tänkande

Den yttre ockupationen av Sverige skulle vara absolut omöjlig att genomföra om den inte motsvarades av en inre, mental ockupation. Svenska folkets omdöme är satt ur spel på ett sätt som, om inte ett mirakel inträffar, kommer att leda till landets undergång. Svensken gör vad som helst för att få sjunga med änglakören, inklusive säljer ut sina barns framtid i utbyte mot egna fördelar i nuet.

I synnerhet två faktorer har gjort svenskarna till trygghetsknarkare och berövat dem deras förmåga till självständigt tänkande. Mer än 40 års oavbrutet socialdemokratiskt styre 1932-1976 ledde som biprodukt till en sektliknande tro på Den Goda Staten och flykt från personligt ansvar. Lägg till detta en skola med den östtyska diktaturen DDR som förebild och som i decennier har hjärntvättat eleverna med kulturmarxismens idéer. I dag har den svenska skolan fullkomligt havererat, och elevresultaten i de internationella PISA-undersökningarna är ren katastrof. 

Dessutom har vi till skillnad från våra nordiska grannländer inte utsatts för krig eller ockupation på 200 år. Vi har låtit oss invaggas i en falsk känsla av trygghet och osårbarhet. Det är mot den här bakgrunden alliansregeringen utan att besväras av minsta självkritik kan utropa Sverige till “humanitär stormakt”.

Faktaförbud i svenska tidningar

Med en vecka kvar till riksdagsvalet griper sanningsfobin omkring sig. Ungefär 50 dagstidningar har nyligen erbjudits en annons från Sverigedemokraterna med grafik som visar Sveriges extrema asylmottagande under årets första sju månader jämfört med våra nordiska grannländer. Alltså rena fakta och officiell statistik. Alla tidningar utom ett litet fåtal har tackat nej, rapporterar Samtiden.

De här tidningarna vägrade ta in annonsen: Eskilstuna-Kuriren, Strengnäs Tidning, Dagens Nyheter, Sydsvenska Dagbladet, Göteborgs-Posten, Gävletidningarna, Sundsvalls Tidning, Uppsala Nya Tidning, Norrköpings Tidningar, Folkbladet, Hallandsposten, Norrländska Socialdemokraten, Helsingborgs Dagblad, Landskronaposten, Nordvästra Skånes Tidningar, Västerbottens-Kuriren, Norrbottens-Kuriren och Alingsås Tidning.

“Politisk dynamit i slutskedet av valrörelsen”

Det står givetvis varje tidning fritt att välja vilka annonser man vill publicera. Men när närmare 50 tidningar säger nej till en annons med rena fakta är det uppsåtlig politisk mörkläggning av sanningar som man inte vill att allmänheten ska få kännedom om. Särskilt anmärkningsvärt är det att tre av landets största dagstidningar – Dagens Nyheter, Göteborgs-Posten och Sydsvenska Dagbladet – utgivna i landets tre största städer, inte vill låta sina läsare ta del av den här informationen.

“Uppenbarligen anser dessa tidningar att annonsen är politisk dynamit i slutskedet av valrörelsen. Någon annan slutsats går knappast att dra, eftersom svaren från tidningarna uppenbarligen varit mycket fåordiga. Om de över huvud taget innehållit någon förklaring” skriver diagrammets upphovsman, den Sverigedemokratiske riksdagsmannen Thoralf Alfsson på sin blogg. 

Följderna blir rena övergrepp

Tillgång till saklig och allsidig information är avgörande för att människor ska kunna fatta adekvata politiska beslut. När media mörklägger fakta om Sveriges extrema invandringspolitik och migrationsverket opererar tillsammans med privata asylentreprenörer bakom ryggen på både kommuner och medborgare blir följderna rena övergrepp på befolkningen. Små samhällen fylls över en natt med flera hundra asylsökande, och tillvaron vänds fullständigt upp och ner för invånarna. Ockupation pågår i hela landet. Som i Målilla i Småland, där mängder av asylsökande har packats in på vandrarhemmet.

“Fruktansvärt dålig respekt”

Två av invånarna, Gert Schuld och Micke Lindqvist, har fått sitt staket förstört för femte gången och är trötta på migrationsverkets nonchalans.

“Vi har de asylsökande springandes i våra trädgårdar, de stjäl av våra grönsaker och blommor, förstör och tar lyktor och konstverk, vägrar stå i kö i affären, går mitt i gatan och vägrar flytta på sig även om det kommer en bil. Bland annat. Och när det var absolut eldningsförbud i hela länet – ja, då träffade vi på två killar med tändare som skulle elda i skogen.”

“För att inte tala om hur skräpigt det blivit här. Cigarettpaket, blöjor, porslinsmuggar, bestick, ja, allt möjligt kastas, tillägger Micke och visar ett fotografi på hur matrester slängts ut genom Moliljans fönster och i naturen bredvid. De samlar uppenbarligen på sig mer mat från matsalen än de orkar äta upp. Det är fruktansvärt dålig respekt mot de landsmän som sitter hungriga kvar i ett flyktingläger.”

Belägringen ingår i en större bild

Allt Gert Schuld och Micke Lindqvist begär är ordning och den respekt de anser att de förtjänar. Migrationsverket säger att de informerar. Dags för migrationsverket att inse att ett mycket stort antal asylsökande söker sig till Sverige i första hand för att få PUT (permanent uppehållstillstånd) och därmed rätt till livstids försörjning och andra sociala förmåner. De har i allmänhet mycket ringa intresse av att integreras och lära sig svenska språket eller sociala koder. Varför skulle de göra det? De får ju allt de behöver ändå.

När invånarna runtom i landet drabbas på samma sätt som i Målilla reagerar de självklart med chock och vrede. Många vet inte att belägringen av just deras samhälle ingår i en större bild där hela Sverige är under ockupation, och utan information hindras de från att dra politiska slutsatser. Sanningsfobikerna – som har tillgång till resurserna, megafonerna och tolkningsföreträdet i media – har som mål att de inte ska få veta något. Att allmänheten får tillgång till korrekt information ligger inte i deras intresse.

Föreläsning ställdes in efter vänsterextremt upprop

Læs mere »

deadline min. 6:49. Politikens kronikredaktør får lejlighed til at demonstrere, at han temmelig er blank på Sverige. Inden jeg bliver alt for gammel, tænker jeg på Harald Mogensen, som jeg engang var til ansættelsessamtale hos. Også Ove Martin. Føj  for Helvede, jeg har glemt hvilke jobs det drejede sig om.

Det gik ikke, men det gør avisers og kronikredaktørers status jo heller ikke. I dag var Vilks og Göran Adamsson i København og lykkelige for at kunne tale frit. Vilks havde selvfølgelig gjort det alligevel, men Göran Adamsson klynger sig til en karriere, der truer med at gå Arnstberg og Sandelins vej med mindre han stikker piben ind.

Adamsson mener, at højrefløjens indvandringskritik kun tager kulturperspektivet og udelukker klasseperspektivet. Muligvis i Sverige, men i Danmark og England har det længe været kendt, at indvandringen rammer bunden først: Gamle, børn, kvinder, pensionister, enhver der ikke kan forsvare sig eller flytte. Konservative skribenter har bemærket det i mange år. Det er med andre ord noget sludder, men derfor kunne de godt have anmeldt hans bog. Adamsson irioniserede over, at han måtte til Danmark for at blive anmeldt og tale (i Radio 24-7).

Der er en selvfornøjelse i Sverige, der ser det som naturligt, at Danmark og Norge interesserer sig for Sverige, og naturligt at Sverige ikke interesserer sig for Danmark og Norge. I vil komme til at beklage den.

Når det drejer sig om et skæbnesspørgsmål, er ti minutter ikke ret meget. Muligvis er det den markedsplads, vi nu har, men det er TV og ikke markedet i Padova, Verona og Vizenca med de smukke kvinder og de dyrebare Karl Johanner (som er meget billigere i Sverige). Jeg er ikke på TV’s markedsplads. Lars Vilks, Mehmet Ümit Necef og Göran Adamsson Ytringsfrihed og radikalisme København 6 september.