Det var den glædelige rubrik Laveste antal drab – 25 – i Danmark i 34 år, der fik mig til at ville krydstjekke med svenske manddrab, selvom jeg vidste, jeg ville løbe ind i problemer. Når man går ind på Danmarks Statistik er det så dejligt enkelt, man vælger ‘manddrab’ og så tidsrum. Manddrab betyder “at dræbe et andet menneske med vilje eller ved uagtsomhed.”

Går man ind på svensk statistiks Databas över anmälda brott (grafik nedenfor), ser det også lige til ud. I første halvår 2012 blev der anmeldt 117 døde i katergorien “fullbördad mord och dråp samt misshandel med dödlig utgång.” I helåret juli 2011 til juli 2012 anmeldtes 239 døde af samme grunde. Så langt, så skidt for de døde.(klik grafik for helstørrelse)

Ser man så videre på Brott och statistik, Mord och dråp står der:

Varje år dör omkring 90 personer på grund av dödligt våld i form av mord, dråp och misshandel med dödlig utgång. Ungefär så har det sett ut under de senaste trettio åren. Under 2011 konstaterades 81 fall av dödligt våld i Sverige, vilket är en minskning jämfört med år 2010, då 91 fall konstaterades. Statistiken visar även fall som inte har konstaterats som mord.

– Studier av dödligt våld i Sverige har visat att mer än hälften av de anmälda brotten egentligen inte handlar om mord, dråp eller så kallat misshandel med dödlig utgång. Statistiken över anmälda brott visar nämligen samtliga anmälda händelser med dödlig utgång där det finns anledning att utreda om dödligt våld kan ha förekommit.

Många av dessa händelser visar sig efter utredning avse annat än dödligt våld, till exempel självmord, olycka eller naturlig död. Det händer även att flera polisanmälningar upprättas för ett och samma fall av misstänkt dödligt våld, vilket innebär att statistiken innehåller dubbletter. Vidare händer det att försök, förberedelse eller stämpling till mord eller dråp felaktigt registreras som fullbordade mord eller dråp.

Der er altså i virkeligheden kun cirka halvfems mord i Sverige om året og ikke 239. Af de 239 er hele 149 ikke døde for en andens hånd, men af selvmord, ulykker og naturlige årsager, og nogle står der også, fordi de er blevet fejlagtigt anmeldt dræbt to gange, eller bare har været forsøgt dræbt, men ikke er døde, sikken et held for dem!

Forleden var der et dobbeltmord på Øland, måske de lever endnu, eller i det mindste deres hund, der også blev dræbt “med använding av skjutvapen,” som det hedder på BRÅ sprog?

Men hvorfor skal alle de mennesker overhovedet ind i statistikken, og hvordan kan de bære sig ad med at have en så enorm fejlprocent? Hvorfor ikke vente med at publicere den, indtil fejlene var rettet? Hvor svært kan det være?

Jeg siger ikke, at de snyder på vægten, men jeg har haft en forhåndskepsis over for BRÅ siden jeg læste denne artikel for ti år siden. Der er nok mange, som ikke kender den: “Det är katastrof överallt på BRÅ”. Brottsförebyggande rådet har förlorat sin trovärdighet anser flera forskare och professorer. BRÅ tillhandahåller istället önskad information på beställning av justitieministern och departementet.”

Hvis der ikke stikker noget under, er det i al fald ualmindelig sløset omgang med lig i et land, hvor tingene plejede at fungere og blive taget meget bogstaveligt. I et land, hvor 18.000 poliser, hvoraf en del sidder på kontor, skal tage sig af 1.5 mio. anmeldte forbrydelser, kan det selvfølgelig knibe med tid og omhu for den enkelte, til at klare ‘omsætningen i virksomheden’.

Kriminologen Leif G W Persson sagde for nogle uger siden i SVT’s Veckans Brott efter en weekend med fire mord: “Det er det dobbelte af det normale”, hvilket altså skulle være cirka et mord i døgnet = cirka 360 om året, så han har også misforstået BRÅ’s statistik. Og så er der opklaringsprocenten, endnu en tur i BRÅ’s labyrint hvor man skal til at slås med begreber som ‘personuppklaring’ och ‘uppklaring,’ som ikke er det samme.

I Malmø erklærer de det lørdag for en succes, at “knapt halvdelen af mordene på ni måneder er opklaret,” om de så er opklaret eller bare personopklaret. Det er mord, der ikke har noget at gøre med Lasermand 2, der lokkede verdenspressen til Malmø. Det er hverdagsmordene’, rutinekødhakkeren, der ikke kan ophidse nogen journalist eller politiker. “Det er svært at dø i Dieppe”, skrev Stangerup i 1985. Lige så svært som at være død i Sverige?