Av Julia Caesar

Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Adolf Fredriks kyrka i Stockholm rymmer 1 400 personer, och den här eftermiddagen är den fylld till sista plats. Det är lördagen den 30 november, dagen före första advent. Stämningen är varm och förväntansfull. De levande ljusen fladdrar, kyrkan är vackert smyckad för advent. Det ska bli adventskonsert, ett av de få tillfällen då Sveriges kyrkor lockar en stor publik. Konserterna är särskilt populära bland barnfamiljer. Trots att Sverige är ett sekulariserat land är det många som vill höra de gamla sångerna inför julens ankomst och sjunga med i “Hosianna, Davids son”. En del föräldrar vill också – trots att de betraktar sig som sekulära – ge sina barn en antydan om att vi lever i ett kristet land.

“Det strålar en stjärna förunderligt blid, i öster på himlen hon står.

Hon lyst över världenes oro och strid i nära två tusende år.

När dagen blir mörk och när snön faller vit, då skrider hon närmre, då kommer hon hit
och då ve-et man, att snart är det jul”

sjunger klara barnröster från Adolf Fredriks musikklasser, en adventstradition sedan längre tid tillbaka än någon kan minnas.

Det är nästan på dagen 239 år sedan kyrkan invigdes den 27 november 1774. Det är en populär kyrka, dels genom sitt centrala läge, dels genom de vackra konstnärliga utsmyckningarna. Statsminister Olof Palme (s) ligger begravd här efter dödsskjutningen på Sveavägen 1986, liksom Sveriges förste socialdemokratiske statsminister Hjalmar Branting (1860-1925)  och den berömde bildhuggaren Johan Tobias Sergel (1740-1814).

Då hörs flera öronbedövande explosioner

Alla är inställda på en stämningsfull konsert. Ingen är förberedd på det som ska ske. Mitt i “Det är en ros utsprungen” hörs flera öronbedövande explosioner tätt efter varandra. Sedan händer allting blixtsnabbt. Orgelns blanka pipor flyger som projektiler över publiken. Altaret sprängs i bitar, den vackra takkupolen med målningar i rokoko av Julius Kronberg rasar med hela sin tyngd ned över människorna i kyrkbänkarna. Den unika dopfunten i kristall från Orrefors splittras i tusentals kringflygande vassa skärvor. På ett par ögonblick förvandlas kyrkan till ett brinnande blodigt inferno.

Förbipasserande på Sveavägen och julshoppare på Drottninggatan hejdar sig i steget och blir chockade stående som saltstoder. De ser eldslågorna stiga högt mot den mörka vinterhimlen, de hör braket när kyrkans bärande fundament rasar samman. Brinnande byggnadsdelar haglar över Olof Palmes grav, gravstenar välts och stora kratrar bildas i marken när den genomborras av kringflygande byggnadsmassor. Hettan från elden trycker ut mängder av fönsterrutor i de omgivande husen, som står tätt intill kyrkan. Inom några minuter tjuter sirener från polisbilar, ambulanser och brandbilar över hela staden. De smala, trånga tillfartsgatorna Kammakargatan, Holländargatan och Adolf Fredriks Kyrkogata korkas igen. Stockholms innerstad är förvandlad till en krigsskådeplats.

En tredjedel av de döda är barn

I explosionsögonblicket förstår ingen vad som händer. Ingen vet att tre islamistiska självmordsbombare, med avsikt att döda så många “otrogna” som möjligt och med bomberna väl dolda under de bylsiga vinterkläderna, har sällat sig till publiken. Stora delar av kyrkobesökarna kommer för övrigt aldrig mer att kunna förstå någonting. Deras liv tar slut där och då. Etthundratjugotre personer omkommer. En tredjedel av de döda är barn, många så små som ett till två år gamla. Åttahundra personer skadas, många med svåra och invalidiserande skador.

Räddningsarbetet kommer att ta veckor. Hela natten och flera dagar framåt pågår ett intensivt arbete för att hitta överlevande i rasmassorna. Liksäckarna som radas upp utanför resterna av kyrkan blir fler och fler. När människor i folkmassan utanför avspärrningarna ser de mer än 40 små liksäckarna med döda barn gråter många stilla. Andra skriker högt av fasa eller böjer sig undan och kräks.

De har stridit med extrema Jabhat al-Nusra i Syrien

Bombningen av Adolf Fredriks kyrka innebär att självmordsbombarnas uppdrag är slutfört. I polisens utredning står det snart klart att gärningsmännen är andragenerationsinvandrare som har bott länge i Sverige och fått både permanent uppehållstillstånd och svenskt medborgarskap. De har under det senaste året i likhet med cirka 40 andra invandrade islamister stridit med den extrema jihadistgruppen Jabhat al-Nusra – en gren av al-Qaida – mot Assadregimen i Syrien och återvänt till Sverige som fullfjädrade jihadister med expertkunskap i massmord. Enligt Säpos bedömning är de extremt farliga, men Säpo har inga lagliga möjligheter att ingripa mot presumtiva jihadister.

Attacken mot Adolf Fredriks kyrka i Stockholm är ett led i utplånandet av kristna och demokratiska länder i Väst för att genomföra ett världsomspännande islamistiskt kalifat, byggt på sharia. Sprängningen av kyrkan är det första islamistiska terrordådet på svensk mark som skördar liv utöver självmordsbombarens eget. Det är också de tre jihadisternas sista terrordåd, eftersom de i enlighet med sina planer dör i attacken och tror sig komma till paradiset. Men många andra står redo att fortsätta folkmordet på “otrogna” svenskar.

Rapporteringen i media bryter samman

Rapporteringen i media bryter samman. Islam, den ideologi som journalisterna velat ge sitt blod för att kalla “fredens religion”, har skördat mer än hundra dödsoffer och ännu fler svårt skadade. I Sverige. Mitt i centrala Stockholm. Under en stämningsfull adventskonsert. Det ingen ville tro kunde hända, eller som bara händer långt bort i andra världsdelar, har hänt. Det är lördag kväll, och på SR:s Ekoredaktion är få journalister i tjänst. Jourhavande nyhetsuppläsare Lena Jormby hasplar ur sig några korta, förvirrade meningar men lyckas ändå slå fast att det inte finns några förklaringar till attentatet och att misstankarna i nuläget inte kan riktas åt något håll.

I SVT:s Rapportstudio sitter Linda Nilarve, påtagligt nervös, och flackar med blicken. Hon raskar snabbt över katastrofen med några meningar innan hon lämnar över till slalomtävlingar i direktsändning. Undermålig katastrofrapportering är hennes specialitet. Vi har inte glömt hennes insatser i Rapport den 22 juli 2011 när Anders Behring Breivik utförde sina terrordåd i Oslo och på Utöya. Då lämnade Linda Nilarve snabbt över till golftävlingar.

Efter tre dygn knuffas statsministern fram

Sverige är ett land i chock och kris. Överallt hörs människor säga: “Vi trodde inte att sånt kunde hända här” och “Det här är inte Sverige”. Kyrkor i hela landet fylls av sörjande. Människor i outsäglig sorg ropar förtvivlat efter en landsfader som kan ge några ord av tröst. Men från regeringskansliet i Rosenbad är det tyst. Fullkomlig tystnad råder i tre dygn. Sedan knuffas statsminister Fredrik Reinfeldt (m) fram i offentligheten av sina rådgivare. Hålögd och stammande håller han ett tal till nationen.

“Det som hänt är oacceptabelt” säger Fredrik Reinfeldt och fortsätter: “Sverige ska fortsatt vara ett öppet land. Vi måste värna den svenska öppenheten och ha tålamod med demokratin. Att några olyckliga förvirrade ungdomar i socialt utanförskap har hamnat lite snett får inte leda till ökad främlingsfientlighet. Vi ser i dag skrämmande exempel på hur främlingsfientliga och populistiska partier växer i hela Europa. Hela idén är att sådana partier ska vara missförstådda och kränkta. Sådana här händelser är själva livsluften, annars finns inte rörelsen. Det är så man håller ihop, det är så man får upp tempot. Det här är inget nytt, dom älskar detta… Vi kommer aldrig att göra avkall på den svenska öppenheten för alla som vill komma hit och få ett bättre liv och bli försörjda av svenska folket. Sverige har varit, är och ska fortsatt vara en humanitär stormakt.”

Statsministern nämner inte ordet “islam”

Statsministern har inga ord av medkänsla med sitt folk. Många förvånas över att han inte någonstans i sitt tal nämner ordet “islam”, och att han kategoriskt avfärdar alla samband mellan massakern och den extrema invandringspolitik som hans regering har bedrivit de senaste sju åren, med massiv invandring från världen mest konfliktfyllda och underutvecklade muslimska länder.

Andra är inte förvånade. De vet att ledande politiker i västliga demokratier har kapitulerat för islam, att de genom hemliga avtal har gått med på att sälja ut sina länder till muslimsk massinvandring och islamisering, och att de bara bryr sig om innevarande mandatperiod. I Sverige är den fyra år. Vad som händer sedan är dem fullkomligt likgiltigt.

Experter har varnat i åratal

För människor med lite insikt kommer attacken i Stockholm inte oväntat. Faktum är att varningar har hörts under flera år. Säkerhetspolisen, Säpo, har varnat för risken med återvändande jihadister. Magnus Ranstorp, professor vid Försvarshögskolan, och universitetsadjunkt Peder Hyllengren på Centrum för asymmetriska hot- och terrorismstudier (CATS) har i en rapport varnat för samma sak. Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson har på sin blogg i åratal varnat för utvecklingen mot islamistisk extremism bland invandrare i Sverige.

“Med ett 30-tal jihadister – minst – som har rest till Syrien kan vi nästan räkna med att även få dåd i Sverige” skriver han.

Varning två månader före massakern

Bara två månader före massakern i Adolf Fredriks kyrka varnade terrorforskaren Magnus Norell och journalisten och Afrikakännaren Bengt Nilsson för konsekvenserna av att den svenska regeringen har beslutat att bidra med en militär styrka till Mali i Västafrika, för bekämpandet av den islamistiska terrorgruppen AQIM. Insatsen ska bestå av ett transportflygplan och cirka 70 personer. Detta i kombination med Säpos uppgifter att ett 40-tal invandrare boende i Sverige har anslutit sig till ökända jihadgrupper i Syrien och cirka 30 tidigare till somaliska al-Shabaab innebär risker för ett ökat terrorhot mot Sverige, skriver Magnus Norell och Bengt Nilsson på Svenska Dagbladet Brännpunkt:

“En hämndaktion mot mål i Sverige kan inte uteslutas. Det är oerhört viktigt att analysera terrorattentatet i Nairobi och undersöka vad Sverige kan lära av det. Terrorhot är en mörk sida av globaliseringen som måste tas på allvar.”

Självmordsbombaren lyckades ju bara spränga sig själv

Men varningarna har inte tagits på allvar av de svenska politikerna. De blundar för riskerna och ser massinvandring från underutvecklade muslimska länder enbart som en värdefull berikning av Sverige. Inte ens när den svensk-irakiske självmordsbombaren Taimour Abdulwahab utlöste sina bomber i julhandeln i Stockholms city den 11 december 2010 drog politikerna eller den svenska allmänheten några slutsatser. Han klantade ju till det så att han bara lyckades spränga sig själv i luften. Underförstått: ingen skada skedd. Målet, att han hade för avsikt att döda mängder av julhandlande människor, är redan glömt. Jag, och säkert många med mig, kan bara inte bli kvitt bilderna på näthinnan av skrikande människor som springer i panik längs Tunnelgatan och Drottninggatan.

Hycklare och skrymtare flockas i templet

Jag är inte bekännande kristen. Jag gick tidigt ur Svenska kyrkan, och det har jag aldrig ångrat. Tvärtom blir mina skäl att inte tillhöra Svenska kyrkan starkare för varje år som går. Ju fler hycklare och skrymtare som Helle Klein och biskop Eva Brunne som flockas i templet, och ju mer kyrkan besudlar sitt kristna budskap med politisk korrekthet, genustrams, mångkulturpropaganda och extrem vänsterideologi, desto mer ökar mitt avståndstagande. Ur djupet av min själ misstror jag präster som ärkebiskopskandidaten Antje Jackelén, som säger:

“Det är självklart att muslimer och kristna ber till samma Gud. Jag tror att vi i framtiden kommer att inse att vi har mer gemensamt med troende i andra religioner än med dem i vår egen tradition.”

Ett sådant uttalande av en blivande ärkebiskop väcker hos mig djup oro för kyrkans framtid.

“Svenska kyrkan lider av kristofobi”

“Svenska kyrkan lider av kristofobi. Den som öppet bekänner Kristus som vägen till Gud (i singularis) får finna sig i att bli betraktad med viss skepsis”

skriver prästen Helena Edlund på sin blogg. Flertalet svenskar har i dag en sekulär identitet och identifierar sig inte som kristna. Men för mig blir det för varje år allt tydligare att Sverige och andra europeiska länder bygger sin kultur på kristen grund. Att kristendomen är så tätt sammanflätad med vår kultur och historia att det inte går att dra snörräta linjer mellan dem. Det handlar bland annat om värderingar; ärligheten, strävsamheten, pålitligheten, medmänskligheten, förlåtelsen, respekten och tron på det goda i (nästan) alla människor, kärleken till fosterlandet och människorna i vår närhet. Att vi ser kunskap och bildning som ett värde, och vet att “allt vad I viljen att människor skola göra eder, det skolen I och göra dem” (Matteus 7:12).

Det pågår ett folkmord på kristna

Trots min egen ogudaktighet har jag inga problem med att känna empati och solidaritet med kristna människor och förtvivlan och vrede när de förföljs och slaktas som kreatur. Kristna är den mest förföljda religiösa gruppen i världen. Överallt fördrivs och mördas de för sin tros skull.  I det tysta pågår ett etniskt och religiöst folkmord, en massutrotning av kristna, framförallt i Afrika och Mellanöstern, med minst 100 000 dödsoffer per år. De mördades brott: att de tror på Gud. Ännu fler fördrivs från sina hem och får sina kyrkor bombade och nedbrända. Varhelst kristna befinner sig i länder med muslimsk befolkning blir de offer för etnisk-religiös rensning.

Kenyas tragedi: Granne med Somalia

Det behöver inte ens vara länder med muslimsk majoritet. I Kenya, där somaliska al-Shabaabs massaker mot shoppinggallerian Westgate i Nairobi ägde rum den 21 september, är 83 procent av befolkningen kristen och elva procent muslimer. Kenyas tragedi är att landet gränsar till Somalia, där al-Shabaab bokstavligen har utrotat den kristna befolkningen och nu med hjälp av Kenyas muslimer har de kenyanska kyrkorna som nya måltavlor. Bara under fyra månader, april-augusti förra året, attackerades minst fjorton kyrkor i Kenya av jihadister knutna till al-Shabaab. Mängder av kristna dödades.

För att bli klassad som “otrogen” av muslimer behöver man inte ens vara kristen. Alla icke-muslimer är per automatik “otrogna” och ska enligt koranen tvångskonverteras eller dödas. Och varhelst islamistiskt våld utspelar sig måste det av politiker och media framställas som följden av politiskt förtryck, och islamisterna som missförstådda och oskyldiga offer.

Bördiga halvmånen – civilisationens vagga

Det är svårt att tro i dag, men civilisationens vagga stod i Mellanöstern. För cirka 5 000 år sedan växte det som kännetecknar civilisation – stadsbildningar, bofast befolkning, jordbruk, en styrande makt, skriftspråk, konsten att utvinna och smida järn – fram i Bördiga halvmånen,  det område i Mellanöstern där länderna hette Mesopotamien, Fenicien, Assyrien och Babylonien. I dag heter de Egypten, Israel, Jordanien, Libanon, Syrien, Turkiet, Iran och Irak. Landet mellan floderna Eufrat och Tigris hade världens mest högtstående kultur. I Mesopotamien utvecklades tideräkningen och det äldsta skriftspråket, kilskriften. Länderna blomstrade, och deras kultur hade stort inflytande över världen.

Det som hände var islam

Hur ser det ut i Bördiga halvmånen i dag? Länderna slits sönder av överbefolkning, våld, fattigdom och ständiga religionskrig. Egypten med 85 miljoner invånare har inte på länge kunnat föda sin egen snabbt växande befolkning (21 miljoner 1950, 130 miljoner 2050).  Vad var det som hände med den framstående kulturen i civilisationens vagga?

Det som hände var islam. När slakten på och tvångskonverteringen av kristna inleddes av Muhammed på 600-talet lade islam död mans hand över regionen. Egyptens ursprungliga invånare, de kristna kopterna, utgör i dag bara tio procent av befolkningen. I Mellanöstern går utvecklingen bakåt istället för framåt. Halva befolkningen – kvinnorna – är fängslad i hemmen. Utan oljan vore länderna chanslösa.

“Snart återstår kanske bara ruiner av den kristna civilisationen i Mellanöstern”

skriver Ivar Arpi i en ledare i Svenska Dagbladet.

Offren i Nairobi hade torterats

Massakern mot Westgate i Nairobi den 21 september har hittills krävt omkring 70 dödsoffer. Många kroppar är ännu inte framgrävda under rasmassorna. Den syn som mötte kenyansk polis när de kom in i resterna av köpcentret var fasansfull. Flera av offren bar spår av tortyr – utstuckna ögon, kroppar upphängda i krokar, avskurna könsdelar och avklippta fingrar, skriver Daily Mail. Det har dessutom rapporterats att al-Shabaab-jihadisterna skilde ut icke-muslimer från muslimer genom att bland annat ställa frågor om vad Muhammeds mor hette. De som inte kunde svara sköts eller fick halsen avskuren. Jihadisterna i Nairobi handlade helt i enlighet med koranen.

”Döden dem varhelst I påträffen dem och driven ut dem från varje plats, från vilken de driva ut eder,… och strida de mot eder så döden dem! Sådan varder de otrognas lön!” (Sura 2:187).

”Jag skall injaga skräck i deras hjärtan, som äro otrogna; halshuggen dem och huggen av dem alla fingrarna!”( Sura 8:12). Muslimer separeras från “otrogna”

“Att separera muslimer från “otrogna” och bara mörda de sistnämnda är en metod som regelbundet används vid jihadistattacker”

skriver den egyptisk-amerikanske författaren Raymond Ibrahim, född i USA och son till koptiska egyptiska invandrare.

Samma metod användes en vecka efter massakern i Nairobi, söndagen den 29 september, när jihadister klädda i nigerianska militäruniformer trängde in på en jordbruksskola i Nigeria och mördade omkring 50 studenter när de låg och sov. Dagen före slaktades femton kristna i Kaduna, Nigeria. Och dagen före det mördade jihadister en kristen präst och hans son och ytterligare 28 personer i Dorawa, Nigeria, och tände eld på deras kyrka. Metoden att selektera kristna från muslimer används dock inte vid attacker mot kyrkor. Där förväntas alla vara kristna. Följaktligen mördas de.

“Västerländsk utbildning är förbjuden”

Ungefär halva Nigerias befolkning är kristen, halva muslimsk. Befolkningen växer explosionsartat – från 30 miljoner 1950 till 175 miljoner i dag och beräknade 440 miljoner 2050. Den nigerianska islamistgruppen Boko Haram (som betyder “Västerländsk utbildning är förbjuden”) har som mål att utrota kristna och införa sharialagar. Deras specialitet är att mörda studerande kristna barn och ungdomar. Den enda bok som behövs är koranen, anser de.

“Teachers who teach western education? We will kill them! We will kill them in front of their students, and tell the students to henceforth study the Quran.”

(Citat av Abubakar Shekau, ledare för Boko Haram). Deras mordattacker är oräkneliga. Bara några exempel: i juli dödades 40 kristna i en attack mot en internatskola i Yobe, Nigeria. Elevhemmet sattes i brand, och de som försökte fly sköts. I oktober förra året stormade jihadisterna en teknisk skola, separerade de kristna studenterna från de muslimska, ropade upp varje offer med namn och sköt dem sedan eller skar halsen av dem. Omkring 30 kristna dödades. I september 2011 attackerade islamistisk milis butiker ägda av kristna och beordrade dem att recitera verser ur koranen. Om de inte kunde det sköts de.

Sedan januari förra året har Boko Haram-jihadisterna bombat, bränt eller attackerat 50 kyrkor i Nigeria och slaktat 366 personer enbart i de attackerna. Ändå vägrar den amerikanska Obamaadministrationen att klassa Boko Haram som utländsk terroristorganisation.

“Alla dessa attacker är bara toppen av det isberg som utgörs av islamistisk fiendskap och våld mot icke-muslimska “otrogna”, de flesta kristna” skriver Raymond Ibrahim.

En katalog över pågående massutrotning

I sin bok “Crucified again. Exposing Islam’s New War on Christians” dokumenterar Raymond Ibrahim med obönhörlig konsekvens det pågående massmordet på kristna och ger den historiska bakgrunden till en förföljelse som har pågått i nästan 1 400 år. Boken är en 322 sidor tjock katalog över etnisk och religiös utrotning, en tyst förintelse. I land efter land i Mellanöstern och Afrika – länder som från början varit kristna – har den kristna befolkningen utplånats eller förvandlats till en hotad folkspillra allteftersom islam med våld har brett ut sig. Kyrkor och kloster bränns eller bombas, präster, munkar och församlingsmedlemmar mördas – även kvinnor, barn och gamla.

Förföljelsen pågår i Afghanistan och Algeriet. Den pågår i Azerbajdzjan, Bahrain, Bangladesh, Egypten, Etiopien, Filippinerna, Guinea, Indien, Indonesien, Iran, Kashmir,Thailand, Kazakstan, Kenya, Kuwait, Libanon, Libyen, Malaysia, Maldiverna, Nigeria, Pakistan, Saudiarabien, Somalia, Sudan, Syrien, Tanzania, Tunisien, Turkiet, Turkmenistan, Uganda, Uzbekistan och Zanzibar. Ungefär 200 miljoner människor riskerar förföljelse, våld och mord.

Jihadisterna slår ofta till i samband med gudstjänster och andra kristna högtider när kyrkorna är fullsatta, i synnerhet vid jul och nyår. Den fiktiva attack mot en kyrka i Stockholm som jag beskriver i början av krönikan följer ett jihadistiskt mönster. Advent och julotta är ungefär det närmaste det sekulära Sverige kommer kristen religionsutövning och därmed ett givet attackmål.

Attackerna i Nairobi och Peshawar tog 200 liv

Dagen efter massakern i Nairobi utlöste självmordsbombare i Peshawar, Pakistan, sina bomber och mördade 78 kristna direkt efter en gudstjänst i All Saints Church; 37 män, 34 kvinnor och sju barn. Minst 120 skadades.

Gruppen TTP Jundullah, med kopplingar till talibanerna, har tagit på sig skulden.

“Vi kommer att fortsätta våra attacker mot ickemuslimer på pakistansk mark” säger gruppens talesman Ahmed Marwat. “De är islams fiender, därför attackerar vi dem.”

Graphic Images of Christian Persecution Under Islam

Knappt två procent av Pakistans befolkning på drygt 181 miljoner är kristna, och även denna ynka folkspillra hotas av utrotning. Under samma veckoslut, den 21-22 september, tog attackerna i Nairobi och Peshawar sammanlagt omkring 200 liv och hundratals skadades. I mars attackerade 3 000 muslimer Christian Joseph Colony i Lahore och brände två kyrkor och 160 kristna hem, sedan en kristen anklagats för blasfemi (att ha förolämpat islam eller dess profet, förknippat med dödsstraff enligt sharia). Polisen ingrep inte. Det gör den sällan när kristna slaktas.

Kristna kvinnor rövas bort och tvångsgifts med muslimer

Ett ständigt ökande antal unga kristna flickor under 18 år, bland annat i Nigeria, blir bortrövade, hålls inspärrade i imamers, emirers och andra muslimska ledares hem och tvingas konvertera till islam. De tvingas gifta sig med sina kidnappare och föda hans muslimska barn. Polisen gör ingenting. Ibland ingår de i konspirationen. Boko Haram har sagt att detta är ett medvetet sätt att ingjuta rädsla i kristna för islams makt.

Den islamistiska terrorn trappas hela tiden upp. Under 1980- och 90-talen inträffade en eller två självmordsbombarattacker per år, totalt i världen. Sedan början av 2000-talet är det 300-400 självmordsattacker per år. Bara under 2006 var det fler självmordsattacker i världen än totalt under de 20 föregående åren. Jihadisternas mål är att döda så många “otrogna” som möjligt för att bereda vägen för ett islamistiskt kalifat.  I inbördeskriget i Syrien är det de kristna (tio procent av befolkningen) som drabbas hårdast. Mängder av kristna biskopar har kidnappats och mördats och kyrkor satts i brand.

Startsignalen för en månads slakt

När den egyptiska armén den 4 juli tog makten från Muslimska brödraskapet och Muhammed Mursi  blev de kristna kopterna omedelbart syndabockar och måltavlor, för att de stödde militären. Alla islamistiska ledare, från Muslimska brödraskapets ledare Muhammad Badi till den egyptiskfödde al-Qaidaledaren Ayman Zawahiri och den sunnimuslimske ledaren Sheikh Yusuf al-Qaradawi (i juni 2003 inbjuden till Sverige av Islamiska förbundet), pekade ut kopterna som speciellt skyldiga till avsättningen av Mursi.

Det blev startsignalen för en månads slakt på Egyptens kristna minoritet. På bara två dagar attackerades 82 kyrkor, av vilka många var från 500-talet, plundrades och brändes ned. På några kyrkor hissades al-Qaidas flagga och klottrades islamistisk grafitti. Mängder av koptiska hem och företag plundrades och brändes. Präster sköts och halshöggs, hela städer och byar tömdes på flyende kopter, inklusive avhysningen av mer än hundra kristna familjer från El Arish i Sinai.

“I Egypten gäller att när “dialog” inte går islamisternas väg går de tillbaka till terrorism”

skriver Raymond Ibrahim.

Hundra års “Golden Age” är undantaget

Den muslimska förföljelsen av kristna har pågått sedan 600-talet, med undantag för den period som Raymond Ibrahim kallar “The Christian Golden Age”, mellan ungefär 1850 och 1950. En orsak till denna mer avspända hållning var att många muslimer tog intryck av världen i Väst och släppte delar av sin muslimska identitet och mentalitet, där föraktet för “otrogna” är en integrerad del. Acceptansen för kristna ökade. I mitten av 1900-talet började muslimerna förakta och vända sig från den västerländska livsstilen igen, tillbaka till sitt eget arv och sin muslimska identitet.

Denna hundraåriga paus i förföljelsen tros bland senare generationers västerlänningar vara normen. De ser den förföljelse som pågår i dag som ett historiskt undantag och försöker förgäves bortförklara våldet utan att dra in islam.

“Men det är “The Golden Age” som är det historiska undantaget. Den var undantaget från regeln. Inte regeln”

skriver Raymond Ibrahim i sin bok.

Förbud mot kyrkor, kors, bön och sorg

I Saudiarabien är inga kyrkor tillåtna över huvud taget. I muslimska länder gäller regler för kristna som grundar sig i “The Conditions of Omar”, en skrift som trots osäkert ursprung dikterar villkoren för kristna när deras länder erövrats av muslimer. De kristna förbinder sig bland annat att:

Inte bygga några kyrkor eller kloster. Inte reparera dem om de förfaller.
Inte låta cymbaler höras annat än mycket tyst från de innersta delarna av kyrkan.
Inte ha kors på kyrkorna och inte höja våra röster i bön någonstans där muslimer är i närheten.
Inte samlas utomhus under påsk eller Palmsöndagen, inte höja våra röster i sorg över våra döda.
Inte ha alkohol eller grisar i närheten av muslimer.
Urskilja oss från muslimer varhelst vi befinner oss och inte vara klädda som muslimer, vare sig i huvudbonad eller sandaler.
Inte äga eller bära vapen.
Hedra muslimer, visa dem väg och lämna våra sittplatser om muslimer vill sitta ned.
Ingen av oss får göra affärer med muslimer om inte muslimen beordrar det.
Vi är skyldiga att erbjuda varje förbiresande muslim logi i tre dygn och ge honom lämplig föda.

Reglerna skrevs när kristna fortfarande utgjorde en överväldigande majoritet i territorier som erövrats av muslimer. Efter hand som muslimer har blivit i majoritet har reglerna skärpts till sin slutliga konsekvens: folkmord. Mot regeln “Inte låta cymbaler höras annat än mycket tyst från de innersta delarna av kyrkan” kan ställas att det i Sverige är sanktionerat av politikerna att böneutrop får ylas ut från moskén i Fittja.

Förföljelsen och massutrotningen av kristna sker under största möjliga tystnad. Hur är det möjligt? Journalisterna ligger lågt. Det är flimrande kortfattad punktrapportering, dagsländor som aldrig följs upp. Ingen analys, ingen historik. Massakern i Nairobi följs i SR Studio Ett upp av den nye Afrikakorrespondenten Richard Myrenberg. Han väljer att belysa hur synd det är om somalierna i Nairobi efter somaliska al-Shabaabs attentat mot kristna. Det är de som är de verkliga offren, ska vi förstå. De är fattiga, har det svårt och fruktar hämnd. “Islam är en fredlig religion” säger en somalisk muslim i inslaget. Myrenberg har inga invändningar mot påståendet.

När prästen Helena Edlund talar med andra människor om förföljelsen av kristna tror de först att hon hittar på, berättar hon på sin blogg.

“Informationen om att kristna i själva verket är den religiösa grupp i världen som är utsatt för störst förföljelse av alla, brukar chockera.”

I Svenska kyrkan råder kristofobi light. I den muslimska världen har kristofobin dödliga följder.

Julia Caesar

Andre kronikker af samme forfatter

Referenser:

Raymond Ibrahim: Crucified again. Exposing Islam’s New War on Christians. 2013.
Intervju med Raymond Ibrahim: