Copyright Julia Caesar och Snaphanen. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Av Julia Caesar

En diktators eftermäle är sällan upplyftande läsning. De sanna orden är inte tillåtna förrän potentaten är garanterat död, vilket vi har sett exempel på nyligen i samband med Fidel Castros död.  Och, i Castros fall, knappt ens då. Så har det sett ut i fallna diktaturer och även i dem som i likhet med Kuba fortfarande består. Det finns alltid en grupp människor som gråter över en fallen tyrann.

En åtgärd utöver döden som underlättar ärliga eftermälen är om diktatorn emigrerar så långt bort som möjligt från det land han har ägnat sig åt att förtrycka, helst till andra sidan jordklotet. Då kan de tysta få röst och sanningen i bästa fall börja sippra fram som golvdrag ur vrårna.

Despot med samhällsomstörtande agenda

Förre statsminister Fredrik Reinfeldt (m) var förvisso inte diktator i en totalitär regim. Formellt räknas han som statsminister i en demokrati. Men som vanligt finns det gradskillnader i helvetet, och falluckorna i en demokrati är många.

Reinfeldts maktutövning under åren 2006-2014 kommer att gå till historien som exempel på maktmisssbruk och målmedveten förstörelse av ett land, och demokratins misslyckande i att hantera en despot med en samhällsomstörtande agenda.

“Vad teorin förbiser är att de val politikerna gör kan omforma människors tillvaro på sätt som gör den svår att återställa” skriver statsvetaren Katarina Barrling i en artikel i Svenska Dagbladet där hon ifrågasätter Fredrik Reinfeldts lättvindiga avgång på valnatten 2014, innan rösterna ens var färdigräknade.

“Politiker går, deras efterverkningar består”

“Politiker går, deras efterverkningar består, och för dessa efterverkningar bär politikerna också ett ansvar, där formerna för ansvarsutkrävande är betydligt svårare att finna. Folket hade enligt Reinfeldt fattat sitt beslut. Ansvar togs genom att avgå, ett beslut fullt i linje med nämnda demokratiteori” skriver Barrling.

Det synsättet har brister, påpekar hon.

“Det gäller inte minst då politikern haft som syfte att förändra både parti och land, med allt vad det kräver av långsiktighet. Ansvaret för efterverkningarna blir då särskilt tydligt. Reinfeldt genomdrev djupgående förändringar i statens grundläggande funktioner, rörande bland annat skatter, försvar och migration – samtidigt som han på till exempel arbetsmarknadsområdet avstod från att driva på förändringar hans parti tidigare förordat.”

I klartext: En omdömeslös politiker med en destruktiv agenda kan långsiktigt eller för alltid förstöra ett land – och sedan bara lugnt spatsera ut genom dörren utan att avkrävas något som helst ansvar för de skador han har orsakat sitt land och sitt folk.

Det är exakt vad Fredrik Reinfeldt har gjort. Bakom sig lämnade han ett land i sönderfall och ett handlingsförlamat parti som inte förmår driva reell opposition.

Största tjänsten vore att lämna landet för gott

Den största tjänst Reinfeldt skulle kunna göra Sverige och svenskarna – jag menar det verkligen – vore att lämna landet för gott. Först då skulle många, i synnerhet moderater som fortfarande håller tyst av ren skrämsel, våga öppna munnen. Partiet skulle i bästa fall komma ut ur sin koma och börja bedriva oppositionspolitik utöver demagogiskt bjäbbande.

Så länge som Reinfeldt finns kvar i Sverige lägger hans närvaro död mans hand inte bara över moderaterna utan över stora delar av den politiska debatten. Men någon emigration ska vi av allt att döma inte ha för stora förhoppningar om när det gäller Fredrik Reinfeldt. Som den store statsman han anser sig vara har han givetvis haft sina tentakler ute i världen, men det verkar nappa dåligt.

Efter sin avgång som statsminister och kränkt narcissist valnatten 2014 har han ägnat sig åt att sitta hemma på kammaren och skriva och däremellan göra en och annan flygtur över landet med åtföljande hårresande uttalanden.

Landsförräderi syns inte uppifrån luften

“Jag flyger ofta över den svenska landsbygden, och det skulle jag vilja råda fler att göra. Där finns oändliga fält och skogar. Där finns mer plats än man kan föreställa sig. De som hävdar att landet är fullt, de bör visa var det är fullt” sa han i en intervju i danska Politiken i december 2014.

Reinfeldt menade, och verkar fortfarande på fullt allvar mena att de oändliga fälten och skogarna är ett argument för att Sverige kan ta emot ett obegränsat antal migranter från utomeuropeiska klansamhällen. Om de ska bo i tält ute i de oändliga skogarna eller vad de ska leva av har han aldrig berättat.

Landsförräderi syns inte uppifrån luften, och vi ska inte vänta oss att Fredrik Reinfeldt någonsin kommer att erkänna vad han har förbrutit mot Sverige och svenska folket.

“Hur var det att fira jul i kollaps?”

Att det svenska samhället i väsentliga delar har kollapsat under trycket av många års ansvarslös invandringspolitik som flera statsministrar, men framför allt han själv bär ansvar för, vill han naturligtvis inte erkänna.

“Hur var det att fira jul i kollaps? Brann granen? Tog maten slut? Ramlade huset ihop?” var hans arroganta kommentar i ett tal vid Postkodlotteriets årliga tillställning i mars.

Han vill se människor “blandas”

Under sin tid vid makten kunde Fredrik Reinfeldt inte få nog av att fylla upp landet med så många utomeuropeiska invandrare som möjligt. Det var en högst medveten agenda: han vill se människor “blandas”. Att det inom några decennier innebär att svenskarna inte längre är i majoritet i sitt eget land bekymrar honom inte. Tvärtom – det är det som är målet.

Under sina åtta år som statsminister, 2006 – 2014, lyckades han berika vårt land med 800 000 invandrare som fick permanent uppehållstillstånd eller uppehållsrätt samt ett okänt antal utlänningar som belönas med fri tand- och sjukvård för att kunna hålla sig kvar illegalt, i strid med utvisningsbeslut.

Han har fortfarande inte fått nog. Så fort han har en chans talar han om den “öppenhet” han har upphöjt till helig status. Han suger på ordet som en karamell.

Det “öppna samhället” – som tvingas till slutenhet

Reinfeldt skydde inga medel att genomdriva det han kallar “det öppna samhället”. Det är ett samhälle där människor lever i rädsla. Det är ett samhälle som tvingas till slutenhet, eftersom så många våldsamma och farliga människor har släppts in i landet – därav en majoritet med okänd eller falsk identitet. Förra året saknade 80 procent av de asylsökande pass eller andra ID-handlingar.

Ingenting tyder på att det är något fel på Fredrik Reinfeldts intellekt. Alltså måste det vara något annat än de rena förståndsgåvorna som ligger bakom hans många vansinniga beslut och hårresande uttalanden.

Hämndbegär bakom avtalet med mp

Den huvudlösa migrationsöverenskommelsen  med det extremistiska miljöpartiet 2011 är det tydligaste beviset för att Reinfeldt drivs av en besatthet där förnuftet inte har någon plats.

Ett oresonligt hämndbegär var drivkraften bakom avtalet. För att straffa Sverigedemokraterna och deras väljare – det vill säga cirka 6 procent av Sveriges befolkning – med ännu mer öppna gränser och ännu mer invandring efter att väljarna röstat in SD i riksdagen 2010 kastade han sig handlöst i miljöpartiets invandringsextremistiska famn. Fredrik Reinfeldt hatar nämligen Sverigedemokraterna, blint och passionerat.

Svenska fattigpensionärer får gå tandlösa

Den oheliga alliansen med miljöpartiet 2011 gav påtagligt utslag i antalet asylsökande som fick PUT året därpå: en ökning med cirka 20 procent till 111 090 personer 2012.

Illegala invandrare har rätt till sjuk- och tandvård på samma villkor som asylsökande, det vill säga för en kostnad av 50 kronor – medan svenska fattigpensionärer får gå tandlösa eller med trasiga tänder för att de inte har råd att gå till tandläkaren. Det är ett av Reinfeldts verk.

“Jag är beredd att göra det igen”

Han var beredd att fortsätta förstörelsen av Sverige om han inte hade fått sparken av väljarna 2014. I Sydsvenskan säger Fredrik Reinfeldt (juni 2014):

“SD vill ge sig på invandrare, det vet alla. Därför var det viktigt att göra upp med miljöpartiet om att öppna upp migrationspolitiken. Med asylinvandring och arbetskraftsinvandring har Sverige den utvecklade världens mest liberala regelsystem. Det bidrar till befolkningsökning och att fler får sysselsättning. Jag är beredd att göra det den kommande mandatperioden också.”

Skadorna är för stora och för djupgående

Någon mer mandatperiod blev det inte för Fredrik Reinfeldt, tack och lov. Efter sig har han lämnat ett splittrat och svårt sargat land, vars befolkning lider och under åtskilliga decennier framåt kommer att lida av skadeverkningarna av hans förstörelselusta och hämndbegär.

Om Sverige någonsin kommer att kunna hämta sig och återställas till åtminstone en blek skugga av vad landet en gång var vet ingen. För min del tvivlar jag på att det är möjligt. Skadorna är för stora och för djupgående. De genomsyrar varje nivå i samhället ner till minsta beståndsdel. De svåraste, mest irreparabla skadorna har drabbat tilliten mellan människor – som var unikt hög så länge som Sverige var ett etniskt homogent land.

De flesta har sett, men få har vågat tala

De flesta har kunnat se vad förstörelsemaskinen Reinfeldt har gjort med vårt land. Ändå har vi bara sett början av det moras på alla nivåer som Reinfeldt och hans alliansregering har åstadkommit.

Men få har vågat tala. Skuldbördan vilar tung på alla hans medlöpare och jasägare runtom i landet och utgör en effektiv munkavle för dem som delar ansvaret med honom. Åtminstone någon enda journalist borde ha sett vartåt det barkade. Säkert gjorde någon det. Men alla teg och jamsade med, av rädsla för tyrannens piska och för vad kollegerna skulle tycka.

“Får de lite mat och värme så betalar de tillbaka”

Senast i fredagens SVT Skavlan drar Fredrik Reinfeldt sina utnötta fraser om öppna hjärtan och invandring som en välsignelse för Sverige.  (Tidskod cirka 40 min).

“Sett över min tid har min erfarenhet varit att får de lite mat och värme, blir väl mottagna, startar de om sitt liv, gör nya ansträngningar, lär sig nya språk, och betalar tillbaka till det nya samhälle som har tagit emot dem.”

Det har han grundat på “forskning om hur Sverige har blivit Sverige”, säger han. Han tror fortfarande att människor som kommer från muslimska dysfunktionella våldskulturer som Irak och Afghanistan är de som ska rädda våra pensioner. Tyvärr visar all tillgänglig statistik att påfallande många istället blir ytterligare stora minusposter i välfärden, utövar grov våldskriminalitet och inte har för avsikt att anpassa sig i Sverige.

Har vigt sitt liv åt att människor ska blandas

Fredrik Reinfeldt har vigt sitt liv åt att människor ska blandas. Han säger det rent ut. Skavlans publik applåderar entusiastiskt åt att han på sikt vill utplåna dem och alla andra svenskar.

I en riksdagsdebatt med Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson 2010 avslöjade Fredrik Reinfeldt att han inte ans anser att det finns människor som kan definieras som svenskar:

”Att det finns en grupp som skulle kunna definieras som svenskar, och jag förstår att det är ett stort intresse för Sverigedemokraterna att ständigt återkomma till den formuleringen, visar sig väldigt ofta vara svårt att definiera. Det blir så väldigt många som känner sig svenska som helt plötsligt får höra att de inte är det. Det blir märkligt om man försöker definiera det.”

Att avskaffa en grupp människor går naturligtvis mycket lättare om man inte ens anser att de existerar.

Intervjuar känd massinvandringsförespråkare

Nu ska Reinfeldt inleda en ny karriär och resa jorden runt och intervjua internationella politiker. Ett sätt att åtminstone få träffa de stora grabbarna och tjejerna när han inte längre är en av dem. Storbritanniens förre premiärminister Tony Blair (Labour) är det första intervjuobjektet.

Ett passande val. Tony Blair är nämligen känd som premiärministern som målmedvetet och utan att deklarera sina avsikter fyllde Storbritannien till brädden med invandrare under sina år vid makten, 1997-2007. Syftet med migrantinvasionen var att radikalt förändra landet och “gnugga högerns näsor i mångfald”, enligt Andrew Neather, tidigare rådgivare hos Tony Blair, Jack Straw och David Blunkett.

Han skapade en mobbingkultur i partiet

Tystnaden kring Fredrik Reinfeldts maktmissbruk har naturligtvis inte varit heltäckande. 2011 kom den sedermera avhoppade moderata riksdagskvinnan Anne-Marie Pålsson ut med boken “Knapptryckarkompaniet”,  en svidande uppgörelse både med riksdagens politiska svaghet, moderaterna, partiledaren Fredrik Reinfeldt och den makt- och mobbingkultur han skapat i partiet.

När boken kom ut skrev jag i krönikan “Reinfeldtlabyrinten”

“Partiledaren Fredrik Reinfeldt antar alltmer skepnaden av diktator, en enväldig tyrann. Det hov han omger sig med har en enda uppgift: att backa upp och hylla honom och aldrig ha en avvikande mening. Den som håller med honom belönas, den som dristar sig till att ställa en enkel fråga öppet inför partigruppen eller har en avvikande åsikt bestraffas.”

Partipiskan viner över riksdagsgruppen

Anne-Marie Pålsson återger i boken hur partiledaren svingar partipiskan när förslaget till den kontroversiella FRA-lagen i juni 2008 behandlas i den moderata riksdagsgruppen.

Trots att många moderater var emot lagförslaget hade Fredrik Reinfeldt gjort klart att han tänkte driva igenom lagen oavsett partigruppens åsikter. Medlen heter hot, tvång och utpressning. Han gör saken till en kabinettsfråga.

Budskapet är:

”Går ni emot mig så lämnar jag mitt uppdrag, och då får ni förklara för väljarna varför ni störtar en borgerlig regering.”

”Vad tror ni att ni är? Ett remissorgan?”

Fredrik Reinfeldt läxar upp den hundrahövdade riksdagsgruppen som om den vore en skock olydiga barn:

”Vad tror ni att ni är? Ett remissorgan? Som får tycka vad ni vill? Ni är här för att genomföra regeringens politik och inget annat.”

Till sist återstår en enda ledamot som utmanar självaste partiledaren. Karl Sigfrid heter han, en ung moderat från Solna. Han gör klart att han tänker stå fast vid sin uppfattning och rösta nej till FRA-lagen.

Fredrik Reinfeldt går till full attack

Det är en dödssynd enligt den moderata partikulturen. Man opponerar inte ostraffat mot partiledningens allsmäktiga vilja. Om Karl Sigfrid framhärdar kan han stjälpa hela lagen. Rebellen ska med alla medel tvingas till reträtt. Fredrik Reinfeldt går till full attack, aggressivt och hotfullt:

”Alla har nu godtagit regeringens förslag. Det är du – bara du – som är ensam kvar. Det är på dina axlar som regeringsmakten vilar. Det är du – bara du – som förstör för miljoner människor. Du är den svaga länken! Ska skottet mot regeringen komma inifrån? Från en av de egna? Tänk efter vad du gör!”

Efter några ytterligare repliker tar den utpekade till orda med svag stämma. Han säger att han accepterar att bli utkvittad – en mycket ovanlig åtgärd. Sedan reser han sig och lämnar salen. Det är en tisdagseftermiddag i juni 2008. Den 23 juni 2008 röstar riksdagen igenom FRA-lagen sedan de sista protesterna har kvävts.

Flertalet kommer aldrig att erkänna vad de gjort

Offentlig självkritik är inte moderaternas starkaste gren. När en av dem stiger fram och bekänner sina synder är det därför sensationellt. Frågan är hur trovärdigt det är.

Han kommer inte att vara den siste; han är bara en i de kadrar av politiker, journalister och tjänstemän som har beslutat om och verkställt Sveriges migrationshaveri och nu motvilligt börjar erkänna vad många andra har sett och varnat för i åratal.

De som anar nya vindar inser att de bör se om sitt hus snarast. Kappvänderiet pågår för fullt. Men flertalet av dem som bär ansvar för destruktionen av Sverige kommer aldrig att erkänna vad de gjort, än mindre be om ursäkt.

“Ansvaret för den allvarliga situationen är vårt eget”

Mikael Sandström var statssekreterare i Fredrik Reinfeldts alliansregering under hela hans statsministerperiod. I en artikel i tidskriften Kvartal skriver han att humaniteten i den svenska migrationspolitiken har brutit samman.

“Den kris vi just nu ser är en följd av händelser bortom vår kontroll – krig, terrorism och sönderfallande stater. Men ansvaret för att situationen blev så allvarlig i Sverige är vårt eget. Flera regeringar, inte minst den som jag arbetade för under åtta år, har begått stora misstag i migrationsfrågorna.”

“Det går inte att återvända till den politik som skapat krisen”

Det är naturligtvis klädsamt att erkänna sina misstag och visa prov på nyvaknade insikter, som Sandström gör här:

“Vi måste acceptera att det inte går att återvända till den politik som skapat krisen. Vi har bortsett från att det är omöjligt att ha fri eller mycket liberal invandringspolitik i ett land med en välfärdsstat och hög ekonomisk levnadsstandard, i en värld med stora ekonomiska skillnader. Om vi inte vill acceptera att det skuggsamhälle som redan finns ytterligare växer, måste vi vidta åtgärder för att hindra människor från fattiga länder att komma hit. Varje förändring av politiken i mindre stram riktning kommer att leda till ökade migrationsströmmar till Sverige, även av personer som saknar skyddsskäl.”

“Det är svårt att erkänna att man gjort fel”

Mikael Sandströms artikel är definitivt läsvärd, och jag tvivlar inte på att han åtminstone bitvis är ärlig, till exempel när han skriver:

“Vi har ännu bara sett början av de problem vi kommer att få inom de offentligfinansierade välfärdssektorerna. Sanningen är att den akuta migrationskrisen inte är över, att vi inte kan återgå till den tidigare ordningen och att de problem vi står inför kommer att ta decennier att hantera.”

Eller:

“Det är svårt att erkänna att man gjort fel, särskilt om konsekvenserna blivit allvarliga. För att kunna hantera dessa konsekvenser är det dock nödvändigt att jag och alla andra som haft ansvarspositioner i dåvarande regering, i nuvarande regering, i tidigare regeringar och i nuvarande och tidigare opposition, liksom opinionsbildare i media och intresseorganisationer, inser att det är vår skuld och vårt ansvar att migrationspolitiken havererat.”

Den stora frågan är: vad gjorde Mikael Sandström under de åtta år som misstagen pågick? Svar: han medverkade med liv och lust till haveriet medan han uppbar en fet lön och övriga privilegier för besväret.

Jag tror inte att det är lätt att ångra sig officiellt. Men det är gratis.

“Vi avfärdade de modiga debattörerna”

Det här stycket i Sandströms artikel är intressant:

“Det fanns ett fåtal insiktsfulla och modiga debattörer som vågade gå mot strömmen och som varnade för de konsekvenser vi nu ser. Vi avfärdade dem. Många av dem som på ett högst rimligt vis kritiserade migrationspolitiken buntades ihop med rasister, populister och mörkermän. Jag skäms för att jag medverkat i riksmobbning av dessa debattörer.”

För ett ögonblick gör jag misstaget att tro att han syftar på skribenter och debattörer i alternativmedia som i många år har lyft fram och kritiserat både alliansregeringens och andra politikers ansvarslösa migrationspolitik och sannerligen har blivit riksmobbade för det.

Massiv kritik mot den ansvarslösa migrationspolitiken

Kritiken från alternativmedia mot den extrema och ansvarslösa migrationspolitiken har varit massiv både före, under och efter alliansregeringens år vid makten. Nestorn bland invandringskritiker är Jan Milld, som efter mer än 20 år oförtrutet bloggar vidare.

Det som fick mig att vakna upp och se vad journalisterna och politikerna gör med Sverige var journalisten och socionomen Gunnar Sandelins artikel på DN Debatt i april 2008: “Journalisterna mörklägger sanningen om invandrarna”. 

Han hade nyligen slutat som presschef på Bris och skickade först sin artikel till Axess, som krävde ändringar. Gunnar Sandelin vägrade ändra i texten.

Artikeln skrevs långt innan Facebook slog igenom men är ändå en av de artiklar som har fått störst spridning. Senast i september publicerade DN antalet delningar som gjorts på Facebook: 66 447.

DN:s dåvarande debattredaktör Mats Bergstrand skrev att redaktionen aldrig blivit så översållad med tackbrev som efter Gunnar Sandelins artikel.

“Mörkerman”, “nazist” – och förlorade vänner

Sandelin har som de flesta invandringskritiker fått betala ett högt pris, extra högt för att han var pionjär med en bakgrund i mainstreammedia. Han har bland annat arbetat på SVT. I två hånfulla krönikor i Aftonbladet kallade Jan Guillou honom “xenofob”.

“Jag fick höra alla epitet från mörkerman till nazianstruken. Rasist med brunt skinn som ska piskas och fascistoid kommer sedan. Men trots allt var angreppen i det offentliga rummet ganska få – det vanligaste sättet att bemöta de fakta som jag presenterade var att tiga ihjäl vad jag skrev” säger Gunnar Sandelin.”Samtidigt tvärdog mina tidigare frilansuppdrag, där jag hade en bakgrund i den ideella sektorn. Jag förvägrades också jobb på SCB, trots att vi kommit överens om lön, detta efter att chefen läst mina artiklar.”

“De mer jobbiga konsekvenserna var alla de människor som vänt mig ryggen eller mätt ut ett avstånd. Flera vänner som jag har haft i 30-40 år har tackat för sig, eller gömt sig för att deras karriärer inte skulle befläckas av vårt tidigare samröre. Andra har bara loggat ut ur min kontaktsfär. Men samtidigt har jag fått nya vänner som inte har behov av att godhetscertifiera sig hela tiden och som istället vågar göra konsekvensanalyser om vad den pågående massinvandringskatastrofen innebär för Sverige.”

DN gör ett försök till damage control

Men det är inte Gunnar Sandelin, Jan Milld, Ingrid Carlqvist, Mats Dagerlind, Tobias Svensson eller Lars Bern som Mikael Sandström menar när han skäms för att ha medverkat i riksmobbing av debattörer. Det framgår av den brandkårsutryckning som DN:s Mats J Larsson gör samma dag som Sandströms artikel publiceras, den 2 december.

Ett försök till damage control för att absolut ingen som har belyst Sverigedemokraternas infallsvinklar på migrationsproblemen och är satt i evig bann ska inbilla sig att de har en chans att bli insläppta i MSM-värmen. Vi måste erinra oss att det är förknippat med höggradig risk för dödlig radioaktiv smitta om alternativmedia över huvud taget berörs.

Godkända och på rätt sida taggtrådsstängslet

Nej, de som Mikael Sandström syftar på är borgerliga debattörer på betryggande avstånd från det osynliga taggtrådsstängsel som skiljer etablerade media från alternativmedia. Sådana som Thomas Gür, krönikör i Svenska Dagbladet, och Alice Teodorescu, politisk redaktör på Göteborgs-Posten. Samt den stackars SVT-journalisten Mats Knutson som fick hård kritik efter att han i en partiledardebatt 2012 ställt frågan: ”Hur mycket invandring tål Sverige?”

“Vi deltog i en samhällsdebatt där personer som vågade peka på problemen med en väldigt liberal invandringspolitik fick sina motiv ifrågasatta, blev ihopbuntade med, och ibland kallade, rasister och fascister”

säger Mikael Sandström i DN-intervjun – och fortsätter att inte för ett ögonblick låtsas om att det är ideellt arbetande skribenter och debattörer i alternativmedia som har dragit och fortfarande drar det tunga lasset när det gäller att belysa invandringspolitikens skadeeffekter på det svenska samhället.
Vi är fortfarande rasister, fascister, nazister och populister.

Hans identitetsproblematik avgjorde migrationspolitiken

Hur Fredrik Reinfeldt kan leva med sig själv efter att ha tillfogat Sverige irreversibla skador är en gåta. Hur han fortfarande kan plädera för “öppenhet” och “att blanda människor” är inte bara ett mysterium. Det är inte friskt. Det är patologiskt.

Reinfeldt har vid flera tillfällen visat att hans brokiga mångetniska bakgrund väger tungt i hans självuppfattning och identitet. Farfars farfar var en svart loppcirkusdirektör som hade ett romantiskt möte med ett lettiskt hembiträde. Resultatet blev Fredrik Reinfeldts farfars far.

Reinfeldts personliga identitetsproblematik avgjorde migrationspolitiken och dess konsekvenser för överskådlig tid för ett helt land.

I krönikan “Vad driver Fredrik Reinfeldt?” skrev jag i februari 2012:

“Fredrik Reinfeldt framstår alltmer som besatt av sin egen tankevärld. Han iscensätter en situation där han för sin politik som i ett slutet rum, ett politiskt laboratorium där vacuum råder och det bara finns väggar, golv och tak, inga fönster och dörrar. Därinne sitter han och bedriver ett socialt högriskexperiment med Sverige och Sveriges befolkning.

Han är fångad i sin egen besatthet och destruktivitet och har inga tankar på att den politik han experimenterar med får konsekvenser för nio och en halv miljon människor utanför laboratoriets väggar. När de som är föremål för hans experiment reagerar och protesterar slås han av häpnad. Men inte för en sekund besinnar han sig och reflekterar över vad han håller på med. Ingen glimt av insikt snuddar vid hans höga panna. Han kommer att hålla på tills han blir handgripligen bortlyft och avsatt.”

Ett litet urval krönikor om Reinfeldt

I en rad andra krönikor ifrågasatte jag hans omdöme. Detta är bara ett litet urval.

Brev till Fredrik Reinfeldt. 

Den tigande ministern.

Reinfeldtlabyrinten. 

Vad driver Fredrik Reinfeldt? 

Skapelselaboratoriet. 

En dåres försvarstal. 

Det är tungt att konstatera att ingen ville lyssna. Och nu sitter vi här med arvet efter Reinfeldt. Ett sönderslaget land. Ett arv som åtminstone jag helst hade avstått ifrån. Självklart ska han ställas till ansvar för vad han gjort mot Sverige och svenska folket. Allt annat är stötande för moral och rättskänsla. Förslag på brottsrubricering: landsförräderi eller trolöshet mot huvudman.

Litteratur:

Anne-Marie Pålsson: Knapptryckarkompaniet. Rapport från Sveriges riksdag. (E-bok). 2011.

Jon Ronson: The Psychopath Test.

Tidligere kronikker af samme forfatter

Systemkollapsen

åbenbarer sig først i årene fra nu og frem til valgåret 2018. Johan Westerholm forklarer her, hvad den kommer til at bestå i. I 2018 vil store velfærdsforringelser have ramt middelklassen, og så er der serveret for et veritabelt jordskredsvalg i Sverige, en tsunami af uforudsete og ustyrlige begivenheder: Kaos. Alt sammen fordi politikerne var fejge og ignorante, og fordi de fleste i Sverige var mere bange for hvad naboen tænkte om dem, end hvad der skete med deres land.

DONERA TILL JULIA

Swish 073 594 52 69

Bankgiro 111-9072

Betalning från utlandet:
IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290

Swift-BIC- kod ELLFFESS

Varmt tack för din gåva!