SĂ„ fick jag Ă€ntligen lĂ€st Björn HĂ€gers bok âProblempartiet – mediernas villrĂ„dighet kring SD valet 2010â. I boken, som utkom för nĂ„gra mĂ„nader sedan fĂ„r 26 namngivna journalister komma till tals och beskriva sitt uppdrag i intervjuer som gjordes före valet 2010. Det Ă€r tvĂ„ saker som genomgĂ„ende förvĂ„nar mig nĂ€r jag lĂ€ser boken. Den första Ă€r journalisternas uppriktighet nĂ€r det gĂ€ller den partiskhet som prĂ€glar deras rapportering, och den andra Ă€r deras villrĂ„dighet, som ju ocksĂ„ framgĂ„r av bokens undertitel.
MÄnga journalister sÀger sig sakna en policy pÄ sin arbetsplats för hur SD skall bevakas, samtidigt som de flesta vet vad som gÀller pÄ deras arbetsplats eftersom frÄgan diskuterats pÄ redaktionerna. HÀr blir jag sjÀlv lite förvirrad, men det kanske bottnar i att olika journalister gett olika svar i den hÀr frÄgan. Endast 25% av de tillfrÄgade sÀger att de hade en policy, medan 41% sÀger att de saknade en. Public service företagen Sveriges Radio och Sveriges Television, dÀr man faktiskt hade en dokumenterad policy att ta avstÄnd frÄn sverigedemokraternas politik var de som paradoxalt nog var minst partiska i sin rapportering enligt Sverigedemokraternas partiledare Jimmie à kesson.
Flera av de svenska nyhetsmediernas företrÀdare tycker att en sÀrbehandling Àr motiverad eftersom de anser att sverigedemokraterna Àr ett odemokratiskt parti som inte respekterar alla mÀnniskors lika vÀrde. Ett undantag utgör TV4Nyheterna Malmö dÀr Annika Anjou bjöd in statsvetaren Anders Sanderstedt, som efter att ha lÀst partiprogrammet ansÄg att SD var ett demokratiskt parti. PÄ redaktionen bestÀmde man dÄ att partiet inte lÀngre skulle sÀrbehandlas utan bevakas som andra partier. FrÄgan som man i det hÀr sammanhanget mÄste stÀlla Àr om journalisternas bedömning av vad som Àr demokratiskt och odemokratiskt sammanfaller med gÀngse normer. Publicistklubben hade Ären 2000-2004 en fd KGB informatör (Jan Guillou) som ordförande och i dagarna tilldelade publicistklubben sitt yttrande- och tryckfrihetspris till en tidigare redaktör för tidskriften Rebell (Martin Schibbye), som vill införa proletariatets diktatur och avskaffa vÄra demokratiska fri- och rÀttigheter.
Mediernas rapportering
FÄ journalister anstrÀnger sig för att hitta ett vÀrdeneutralt sÀtt att beskriva SD enligt Björn HÀger, och ett genomgÄende tema Àr om man skall tiga ihjÀl partiet eller smutskasta det. Medierna stÄr hÀr inför ett dilemma: man vill inte sprida sverigedemokraternas Äsikter vidare, men vill Ä andra sidan visa lÀsarna att sverigedemokraternas företrÀdare har just dessa Äsikter. Risken för att detta resulterar i en felprognos Àr uppenbar; journalisternas Äsikter och vÀrderingar har ju visats sig avvika markant frÄn folkflertalet och det som journalisterna anser skulle gynna eller missgynna ett bestÀmt politiskt parti eller rörelse kan i mÄnga fall ha motsatt effekt.
Inför valet 2006 valde medierna att försöka tiga ihjÀl partiet, men tvingades se hur partiets andel av rösterna i riksdagsvalet steg till 2.9%, och kvalificerade till statligt partistöd. Inför valet 2010 satsade man istÀllet pÄ en negativt vinklad rapportering, dÀr representanter för partiet sÀllan sjÀlva fick komma till tals och den hÀr gÄngen fick partiet 5.7% av rösterna i riksdagsvalet. En av förklaringarna enligt boken Àr att SD inte Àr sÄ beroende av tidningar och TV, utan har andra kanaler att nÄ ut till vÀljarna med, sÄsom flygbladsutdelning (valet 2006) och internet (valet 2010). SD kan i sjÀlva verket ha vunnit röster pÄ sitt martyrskap menar flera av journalisterna. Frustrationen över att ingen av strategierna biter pÄ sverigedemokraternas framgÄngar Àr pÄtaglig hos de intervjuade personerna.
Det handlar alltsĂ„ om tvĂ„ övervĂ€ganden; 1) om man skall skriva om partiet, och 2) hur (i praktiken hur negativt vinklat) man skriver. BeröringsskrĂ€cken pĂ„verkar ocksĂ„ sjĂ€lva arbetsmetoderna: enligt Tobias Brandel, reporter pĂ„ Svenska Dagbladet lĂ€ses varje text som handlar om sverigedemokrater av 10 personer istĂ€llet för en. Dessa avvĂ€ganden Ă€r heller inte begrĂ€nsade till sjĂ€lva debatten eller till hur företrĂ€dare för partiet agerar, utan berör ocksĂ„ rapporteringen om fysiska angrepp pĂ„ sverigedemokrater (vilket i Malmö sker pĂ„ i stort sett vartenda torgmöte partiet hĂ„ller). Flera journalister uppger för Björn HĂ€ger att man mĂ„ste berĂ€tta om nĂ€r sverigedemokrater blir misshandlade â Ă€ven om det tar emot. âDet Ă€r ovanligt att se snyftreportage om sverigedemokrater som blivit utsatta för politiskt vĂ„ld medan du kan se det direkt med andra företrĂ€dareâ uppger tex Jan A Johansson pĂ„ SkĂ„nska Dagbladet (sid 114 i boken). Han medger samtidigt att man ibland vĂ€ljer att inte skriva om denna typ av hĂ€ndelser: âVi har haft exempel pĂ„ torgmöten eller manifestationer som vi avstĂ„tt frĂ„n att bevakaâ (sid 137).
Debattartikeln i Aftonbladet
Ett kapitel i boken Ă€gnas Ă„t en debattartikel som Jimmie Ă kesson 2009 inbjöds att skriva i Aftonbladet efter att tidningen â i likhet med mĂ„nga andra tidningar – vĂ€grat ta emot annonser frĂ„n sverigedemokraterna. Artikeln hade titeln âSveriges makthavare blundar för farorna för islamâ, vilket Aftonbladets redaktion Ă€ndrade till âMuslimer Ă€r vĂ„rt största utlĂ€ndska hotâ i syfte att fĂ„ Jimmie Ă kesson att framstĂ„ som extra militant och kompromisslös. Dessutom la tidningen ner en hel del möda pĂ„ att kritisera och bemöta artikeln, samt rĂ€kna upp âfelâ i den, fast man i efterhand erkĂ€nner att âfelenâ inte var sĂ„ fel Ă€ndĂ„. Artikeln fick motsatt effekt och resulterade i en uppgĂ„ng för SD i opinionsmĂ€tningarna. De flesta av de journalister som Björn HĂ€ger intervjuat tyckte att det var fel att publicera artikeln med motiveringen att den gynnade Sverigedemokraterna. Flera ledande chefredaktörer uppger att deras tidningar aldrig skull ha publicerat artikeln, och Jan Helin (Aftonbladets chefredaktör) skulle sjĂ€lv inte ha publicerat artikeln en mĂ„nad före valet, i rĂ€dsla för att gynna SD.
Konsekvensneutralitet skiljer nyhetsrapportering frÄn propaganda
Ett annat av bokens kapitel handlar om konsekvensneutralitet. Ordet propaganda lyser hĂ€r i sin frĂ„nvaro, men Ă€r det i sjĂ€lva verket inte det som det handlar om? I det ögonblick man överger principen om konsekvensneutralitet och lĂ„ter övervĂ€ganden som hur rapporteringen kommer att pĂ„verka lĂ€sarna styra vad som skrivs och hur det framstĂ€lls Ă€r det â enligt min mening – inte lĂ€ngre nyhetsrapportering utan propaganda. I boken beskrivs tex hur en artikel i Landskrona Posten (âVi har vĂ„ldet i blodetâ) vĂ€ckte stort rabalder eftersom man lĂ€t invandrarbrottslingar komma till tals och berĂ€tta om sig sjĂ€lva, vilket av mĂ„nga uppfattades som rasistiskt. Jan A Johansson pĂ„ SkĂ„nska Dagbladet sĂ€ger att han inte utan vidare vill skriva om invandrarbrottslighet eftersom âdet stĂ€ller till sĂ„dan helvetes skada för samhĂ€llsutvecklingenâ (sid 204). Flera â men inte alla – journalister uttalar sitt stöd för principen om konsekvensneutralitet, men det framgĂ„r samtidigt av deras egna uttalanden att de Ă€ndĂ„ inte lever som de lĂ€r i det hĂ€nseendet. Hur kan man förresten förutse konsekvenserna av en rapportering? Den offerroll som medierna via sin vinklade rapportering gett sverigedemokraterna anses av mĂ„nga ha gynnat partiet.
Björn HĂ€ger försöker heller inte dölja den ideologiska partiskhet som prĂ€glar journalistkĂ„ren: âJournalisterna gillar varken SD eller de frĂ„gor partiet har pĂ„ sin agenda. Och det gör att det behandlas annorlunda och mera kritiskt Ă€n andra partier.â I boken beskrivs sverigedemokraterna genomgĂ„ende som avvikande och aparta. HĂ€r Ă€r det tydligt att Björn HĂ€ger har Sverige som referensram. Sett ur ett internationellt perspektiv Ă€r kanske sverigedemokraternas raison d’ĂȘtre, dvs Sveriges invandrar- och flyktingpolitik, lika avvikande och apart.
Björn HÀgers Problempartiet ges ut av förlaget Mediestudier, sÀljs av bland andra Adlibris och finns pÄ Malmö Stadsbibliotek.
Bogen er ogsÄ omtalt i Söndagskrönika: Rösterna omkring oss, Söndagskrönika: BlÄsningen, Söndagskrönika: I demokratins tjÀnst.