Sveriges debatobstruktører
Stefan Jonsson var journalist på DN indtil han blev sparet bort. Nu er han professor i etnicitet ved Institutet för forskning om migration, etniska relationer och samhälle vid Linköpings universitet. Han gjorde sig lidt kendt i Danmark i 2006 ved at læse danske aviser i en uge fra et venstreekstremt synpunkt – liberalt, kaldes det i Sverige – og gjorde sig almindeligt til grin. Nu har han kaldt politiets film ovenfor om æresvold for ‘racistisk’. Han kan ikke lide, at æresvold er forbundet med kultur og religion. Nu er det bare sådan, at i ikke-muslimske kulturer forekommer det stort set ikke, at en hel familie på op til 10-15 medlemmer rotter sig sammen for at udrydde en ung afviger.
Det har længe været et tabu i hele main-stream Sverige, men efterhånden som flere og flere kvinder myrdes, skydes, køres over af biler, falder ned fra balkoner, er illusionen om universel patriarkalsk modbydelighed ved at smuldre. Bare tænk på Gudrun Schymans fordrukne sludder om emnet. I 2007 skønnede man tre om året med et vist mørketal. Det år foregik der samtidigt ni politiudredninger om æresdrab. Min fornemmelse er, at det er en del flere, som dør i Sverige i dag.
Nogle debattører – navnlig kvinder som Sanna Rayman og Sakine Madon – har opdaget et mønster og nogle facts, som har været ukontroversielle udenfor Sverige i mange år. Nemlig at 91 procent af alle æresdrab forkommer i muslimske familier helt fra Vestafrika til Malaysia og Indonesien. De resterende ni procent blandt sikher og hinduer. Æresdrab er altså mere intimt forbundet med islam i sig selv, end med en lokal muslimsk kultur, som f.eks. Phyllis Cheslers forskning har vist og som hun taler om i dette interview. Hun har forsket grundigt i det i modsætning til Stefan Jonsson.
Det er folk som ham, der gør at svensk debat er en pinsel, som skal indtages i meget små doser. Der er mange af dem. De ved ingenting, de vil vide endnu mindre, men de kan spænde ben politisk og tage af folks kostbare tid. På særligt irritable dage er dosis nul. Jonsson opbrugte min dags kvote, jeg vil overlade ham til det hærværk, han kan udøve på sine studenter. Man vil forstå hvad jeg mener, hvis man også læser den fhv. svenske kulturminister Bengt Göransson: Det finns ingen “svensk” kultur. Det gør der, men om et par generationer gør der rigtig nok ikke. Der er mere sabotage her. En gammel mand ringer ind til P 1 og får at vide, han mener det samme som Breivik.
Ingen har däremot invänt mot mitt väsentliga påstående: att polisens film anspelar på etniska stereotyper och riskerar att bekräfta rasisternas världsbild. Debattörerna stipulerar kort att sådan kritik inte är på sin plats. De insinuerar också att jag är medskyldig.
Vill man diskutera hedersförtryck i offentligheten räcker det enligt dem inte med att man tar ställning för de drabbade och säger att förtrycket är oacceptabelt och ska straffas. Det räcker inte heller att man stöder det arbete som olika organisationer gör för att hjälpa de drabbade. Utöver detta måste man också bekräfta en särskild förklaring, den så kallade “hederskulturen”. Dessa liberala röster kräver ett entydigt ställningstagande mot “hederskulturer” såsom “väsensskilda” (Rayman 1/8) etniskt avvikande, primitiva, förtryckande och därför legitima föremål för säråtgärder och polisiär övervakning.För att bekämpa det hedersrelaterade förtrycket måste vi, som Ullenhag uttrycker det, “bekämpa hederskulturer”.
Jag ber om en smula precision. Vilka är dessa “hederskulturer” som ska bekämpas? Talar han om den kurdiska, muslimska, hinduiska, bosniska, arabiska, afrikanska, ryska, japanska eller någon särskild del av dessa? Med vilka medel ska de bekämpas? Räcker det inte att vi bekämpar våldet, oavsett kulturella förtecken eller hudfärg på familjerna där det begås? Fadime fötjänar skickligare försvarare
UK: ‘Muhammad’ is now second most popular boys’ name
Variations on the name Muhammad have shown to be the second most popular boys’ name in England and Wales.
Three different spellings of the name are listed in the top 100 names for boys from the Office for National Statistics.
The first most common is Muhammad, which is in 19th place on the table. Mohammed comes 26th and Mohammad is in 60th place. But overall the name was given 7,139 times in 2012, just 29 behind Harry – which took the top spot. Changing face of Britain: ‘Muhammad’ is now second most popular boys’ name