af  Julia Caesar ©

Låser du alltid ytterdörren? Måste du låsa bilen för att den inte ska bli stulen?
”Ja självklart” säger du kanske. Men är det så självklart? Jag behöver aldrig låsa bilen, och jag låser sällan min ytterdörr. Där jag bor litar vi på varandra. Hit kommer inga okända. Alla vet var alla bor. Vi vet varandras namn, och vi hälsar på varandra när vi möts. Vi lever våra liv med en av livets absolut viktigaste förutsättningar: tillit. Tillit är den grund som allting vilar på. Relationer, enskilda individer, familjer, samhällen, länder. Tillit bygger världen. Den är det största kapital ett samhälle kan ha. Utan tillit rasar allting. En värld utan tillit är dömd att gå under.

Författaren Karin Boye (1900-1941) skriver i en av sina mest kända dikter, ”Ja visst gör det ont”:

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.

(För trädets skull, 1935.)

Barnet utvecklar grundläggande tillit

Redan när ett barn föds börjar byggandet av den livsviktiga tilliten. Inom psykologin talar man om ”basic trust”, den grundläggande tillit som växer i samspelet mellan det lilla barnet och omgivningen. Om föräldrarna klarar att tillgodose barnets känslomässiga och fysiska behov lägger de grunden för barnets hela kommande liv. Ett barn som inte överges, som blir sett, accepterat och älskat precis som det är utvecklar trygghet i sig själv och tillit till omvärlden. Tillitens plattform kan formuleras så här: ”Jag litar på att världen är god, att jag kan bli älskad för den jag är och att jag kommer att få det jag behöver.”

Föräldrarna är barnets första kärleksobjekt. I alla senare relationer prövas tilliten – i vänskap, på jobbet, i familjen, men allra mest i kärleksrelationer. När en annan människa berör oss på djupet sätts tilliten på prov. Den testas, om och om igen. Älskar du mig som den jag är eller måste jag vara på något annat sätt för att få din kärlek? Om jag blir arg på dig, vänder du dig från mig då? Står du ut med att jag är pedant om jag står ut med att du aldrig skruvar på locket på tandkrämstuben? Om du sviker mig, orkar jag fortsätta att älska dig?

Tilliten i Norden är högst i världen

De nordiska länderna är utpräglade högtillitssamhällen. Enligt World Values Survey är tilliten mellan människor i Sverige och Norge den högsta i världen. De flesta av oss som nu lever i Norden har vuxit upp i ett samhälle där vi har kunnat lita på varandra och känna oss trygga. Välfärdsstaten bygger på solidaritet mellan medborgarna. Den har möjliggjorts enbart på grund av att våra samhällen har varit homogena. Vi har svetsats samman av en nationell tillhörighet och en gemensam historia – faktorer som sammantagna innebär en känsla av trygghet, tillhörighet och igenkännande i varandra. Vi har alla ingått i ett starkt ”vi”. I ett samhälle som upplevs som ett gemensamt hem kan lojaliteten växa. Man hör ihop med andra och ställer upp för varandra. Tillsammans bildar de här faktorerna ett socialt kapital. Den danske författaren och kultur- och litteraturkritikern Kasper Stövring kallar det ”sammenhaengskraft” – den kraft som håller ett samhälle samman.

Samhällen som präglas av hög tillit mellan medborgarna och stort socialt kapital har mindre kriminalitet, lägre grad av korruption och mindre av etniska konflikter. De har också bättre fungerande demokratiska institutioner och högre ekonomisk tillväxt. Socialt kapital höjer alltså ett lands ekonomiska kapital. I lyckliga fall blir det sociala kapitalet självförökande och ger upphov till goda cirklar. Ju mer social tillit som präglar ett samhälle, desto mer motiverade blir vi att bidra till det allmänna välståndet.

Undersökningar visar att omkring 60 procent av invånarna i de nordiska länderna känner social tillit. Genom att ställa frågor som ”I allmänhet, anser du att man kan lita på andra människor?” har SOM-institutet i Göteborg sedan 1996 mätt graden av mellanmänsklig tillit i Sverige. Givetvis präglas vi starkt av barndomens förutsättningar för att bli tillitsfulla människor. Skillnaderna är alltså till viss del individualpsykologiska. Ett barn som har haft dåliga villkor för tillitens sköra väv bär med sig en misstro som kommer att prägla alla relationer och livsval. Men det är uppenbart att det finns stora skillnader också på samhällsnivå. Olika samhällen erbjuder olika villkor för social tillit. Variationen mellan världens länder är stor.

Bristande social tillit ger ekonomisk kollaps

Mot de nordiska ländernas höga siffror för tillit står länder i Mellan- och Sydeuropa där bara hälften så många, 30 procent, känner tillit till andra människor. I exempelvis Turkiet, Bosnien, Peru, Ghana och Filippinerna är den sociala tilliten mycket låg.

I fokus just nu står Grekland, vars ekonomiska kollaps skakar hela EU. Samma scenario med katastrofala budgetunderskott som håller på att brisera finns i en rad andra länder, bland annat Spanien, Portugal, Storbritannien, Irland och USA. Kriserna ska förstås utifrån ett perspektiv av bristande social tillit, skriver Bo Rothstein, professor i statskunskap vid Göteborgs universitet.

Krisens orsak är inte som många tror orimligt höga offentliga utgifter. Tvärtom har de OECD- länder som brottas med stora ekonomiska problem inte alls uppseendeväckande höga offentliga utgifter. Det största problemet är istället att staten inte lyckas ta in tillräckligt med skatt för att täcka de offentliga utgifterna. Det beror i sin tur på att medborgarna inte litar på att andra gör rätt för sig och bidrar till det allmänna. Misstron mot andra människors vilja till ekonomisk hederlighet gör att det inte känns meningsfullt att vara ”hederlig skattebetalare”. Bristande social tillit ger alltså direkta skador på samhällsekonomin. Istället för välstånd och solidaritet växer en skattefuskarekonomi där alla försöker komma undan med så mycket som möjligt. (Social misstro orsakar kriser, Svenska Dagbladet Brännpunkt 18 maj 2010.)

Låg social tillit kontra hård yttre kontroll

I underutvecklade länder, vilket ofta sammanfaller med muslimska länder och länder med hederskultur är den sociala tilliten låg eller obefintlig. Det gäller ända ned till samhällets minsta beståndsdel, familjen. Det är familjen som i första hand ska ge sina medlemmar skydd, trygghet och gemenskap. Men hur ska tillit kunna växa när en nedärvd och primitiv klanheder innebär att föräldrar är kapabla att döda sina egna barn? Det skapar misstro och skräck, inte tillit.

Den muslimska världen med dess låga grad av tillit präglas istället av hård yttre kontroll. Islam gör anspråk på att kontrollera varje aspekt av muslimers liv, varje minut på dygnet. Individens tänkande ska präglas av islam, ekonomin ska underordnas islam, sociala relationer ska organiseras enligt islam, mäns och kvinnors förhållande till varandra inklusive sexualiteten bestäms av islam. I likhet med alla andra totalitära läror är islam en kollektiv ideologi som inte tillåter individuella fri- och rättigheter, som förbjuder opposition och straffar oliktänkande. Det säger sig själv att islam inte kan skapa någon grund för tillit, lika lite som den totalitära kommunismen i Stalins Sovjet och Maos Kina. Den låga tillitsgraden är direkt avläsbar i ekonomiska termer. Islam har inte lyckats skapa utveckling, hållbart välstånd, frihet och jämställdhet någonstans i världen. Istället flyr miljoner muslimer från det våld, förtryck, armod och brist på utveckling som kännetecknar de muslimska länderna.

Lägst tillit i invandrartät kommun

Samhällen präglade av etnisk och religiös mångfald, hög migration, hög grad av kriminalitet och korruption innebär en usel grogrund för den ömtåliga tilliten. Sedan 1950-talet och i accelererande omfattning genomgår de nordiska länderna en omstörtande samhällsomvandling i form av hög invandring från utomeuropeiska länder. En mycket stor andel av migranterna kommer från muslimska lågtillitsländer och för med sig en ideologi och en kultur som inte i något avseende liknar den nordiska kulturen.

Hur påverkar det den sociala tilliten? Det vet vi inte. Forskning pågår, men den här typen av forskning rör sig över stora tidsspann. Så djupt liggande drag i det allmänna medvetandet som social tillit förändras inte i en handvändning. Snart kan ingen längre med hjälp av olika strategier undkomma hög kriminalitet och andra följder av det mångkulturella samhälle som politikerna har tvingat på oss. Först då kommer vi att få se förändringar i graden av social tillit hos befolkningen. De kommer sannolikt att bli mycket stora.

En tidig signal om hur vi påverkas är studien ”Tillitens geografi” från Ersta Sköndal i Stockholm. Den visar att graden av tillit varierar kraftigt också inom ett och samma land. Hela 78 procent av invånarna i lilla norrländska Lycksele instämde i påståendena ”Jag tycker att man kan lita på människor här i kommunen” och ”Jag känner gemenskap med människorna i mitt bostadsområde”. Hög grad av tillit i Lycksele, alltså. I Botkyrka (där invandrarna redan är i majoritet med 52,3 procent) och i Stockholm finns den lägsta sociala tilliten med 34 respektive 42 procent. Forskarnas förklaring till den låga tilliten i Botkyrka och Stockholm är etnisk mångfald, hög kriminalitet, ekonomisk ojämlikhet och svagare anknytning till kyrkan.

USA: The melting pot isn´t melting any more

Det är väl känt att den sociala tilliten minskar i samhällen präglade av etnisk mångfald. Människor litar inte på varandra – inte ens inom samma etniska ursprung – , de ”hukar sig”, har färre vänner och deltar i mindre utsträckning i samhällsaktiviteter. De är dessutom mindre benägna att betala skatt till allmänna utgifter, eftersom de på nära håll ser vart pengarna tar vägen. Det har den amerikanske statsvetaren Robert Putnam visat i sin forskning. På senare år har Putnam delvis frångått sin egen teori och hävdar att mångkulturella samhällen – väl att märka begränsade till ”successfull immigrant societies” – på längre sikt skapar nya former av social solidaritet och en ny, bredare känsla av samhörighet – ett nytt ”vi”. (Robert D. Putnam: Diversity and Community in the Twenty-First Century. The 2006 Johan Skytte Prize Lecture. Scandinavian Political Studies 30 (2), 137-174.)

Här hänger sig Robert Putnam åt önsketänkande, och man kan spekulera i vem som betalar honom för det.

Det finns inget stöd för att samhällen som splittras av många olika etniska och religiösa grupper och stora kulturella skillnader stabiliseras över tid. Etnisk och religiös tillhörighet och identitet är mycket starka psykologiska och sociala krafter som snarare kan förstärkas under loppet av flera generationer och återuppstå i nya skepnader. Det visar bland annat 2000-talets islamistiska terrordåd, som i stor utsträckning har begåtts av andragenerationsinvandrare som är födda och uppvuxna i Västvärlden.

Globaliseringsruset, den hänförda övertygelsen om det mångkulturella samhällets välsignelser, har övergått i en svårbotad baksmälla. Den ruvar tung över Europa när konsekvenserna av flera decenniers massimmigration blir allt tydligare. USA sågs länge som en förebild med sin så kallade ”melting pot-teori”, det vill säga tron att olika etniska grupper med tiden automatiskt smälter samman till en helhet. Teorin höll fram till 1970-talet, alltså så länge som invandringen främst utgjordes av europeiska invandrare. Den utomeuropeiska invandringen har spräckt hela teoribygget. Nu konstaterar man uppgivet:

“The melting pot isn´t melting any more!”

Lägg ned Diskrimineringsombudsmannen!

Det är framför allt fyra faktorer som gnager på det sociala kapitalet, enligt Bo Rothstein:

· Bostadssegregation i form av etniska enklaver.
· Positiv särbehandling av vissa etniska grupper.
· Ekonomisk och social ojämlikhet.
· Orättvisa och korrumperade institutioner.

För Sverige och övriga Norden är det framför allt de två första punkterna som ljuder som larmsignaler. På bara några årtionden har Sverige blivit ett land som är djupt splittrat mellan områden med vitt skilda etniska sammansättningar. Flera hundra etniska satellitsamhällen lever sina liv isolerade från den svenska befolkningen och det svenska samhället, med ett enda undantag: bidragen från Sverige som regelbundet tickar in på kontot. Utanförskapets karta växer sig allt större.

”Många muslimer är så alienerade från det svenska samhället att de knappt vet var de befinner sig. Deras politiska intresse är överhuvudtaget inte riktat mot Sverige utan mot hemländerna där släktingar och vänner bor kvar.” (Aje Carlbom, socialantropolog och forskare vid högskolan i Malmö på debattsajten Newsmill 23 oktober 2009.)

I Sverige pågår dessutom en synnerligen samhällsskadlig positiv särbehandling av etniska och religiösa minoriteter genom diskrimineringslagstiftningen. DO, Diskrimineringsombudsmannen, sysselsätter ett hundratal tjänstemän till en kostnad av lika många miljoner per år. Resultatet är kraftiga utdömda skadestånd på hårresande grunder till invandrare som vägrar anpassa sig till svenska lagar och normer. DO:s verksamhet splittrar befolkningen i olika grupper och särintressen, är stötande för det allmänna rättsmedvetandet och fräter kraftigt på det sociala kapitalet. Det finns inget försvar för en statlig verksamhet med så destruktiva effekter. DO bör läggas ned per omgående och diskrimineringslagen skrivas om. Det skulle avsevärt minska urholkningen av socialt kapital i Sverige.

Vad gäller ekonomisk och social ojämlikhet är den i Sverige avskaffad såtillvida att något samband mellan arbete och försörjning inte existerar. Enligt Socialtjänstlagen har alla som uppehåller sig lagligt på svensk mark rätt till ”skälig levnadsnivå” genom försörjningsstöd. Tolkningen görs givetvis av den enskilde handläggaren, men det är ingen grundlös gissning att socialtjänstemännen hellre är generösa än tvärtom. Rasisthotet hänger som ett permanent åskmoln över all offentlig verksamhet.

Social tillit kontra självbevarelsedrift

En stor utmaning mot det sociala kapitalet är skillnaderna i olika gruppers sätt att hantera den sociala välfärden. En massiv invandring, och i synnerhet muslimsk invandring, påverkar hela det europeiska samhället på ett genomgripande sätt. I lågtillitssamhällen är självbevarelsedriften människors starkaste drivkraft. Att säkra den egna överlevnaden är överordnat alla andra mål. Knappheten på resurser föder rovdjursinstinkter. Djungelns lag gäller. Äta eller ätas. När människor kommer från underutvecklade lågtillitsländer är många självklart inställda på att roffa åt sig mesta möjliga från det dukade bord som Västvärlden tillhandahåller. Två tredjedelar av Frankrikes imamer försörjs med socialbidrag. Så är även fallet med många imamer i Storbritannien. Det vittnar om spjutspetskompetens och kreativa förhållningssätt i utnyttjandet av den sociala välfärden.

I de nordiska länderna frodas mängder av illusioner om dem som söker sig till våra länder för att skaffa sig bättre liv. En av de populäraste är myten om ”den ädle vilden”, tron på att människor från primitiva kulturer är goda och oförstörda och har högre moralisk kvalitet än människor i civiliserade länder. Steven Pinker, känd kanadensisk-amerikansk professor i psykologi vid Harvard University, avrättar myten effektivt i boken ”Ett oskrivet blad och andra myter om människans natur”.

Verkligheten visar en helt annan bild än myterna. När enorma strömmar av invandrare från lågtillitsländer med självbevarelsedrift som viktigaste drivkraft kommer till utpräglade högtillitssamhällen i Norden frontalkolliderar två vitt skilda kulturer med en smäll. Följderna blir förödande. Generellt har svenska folket en dåligt utvecklad självbevarelsedrift, till stor del betingad av att vi inte anfölls under andra världskriget. Den långvariga freden har gjort oss till kastrerade huskatter som tror alla om gott. Vi dränks dessutom i politisk propaganda om att ”alla är lika” och ”alla har lika värde”. Vi har alltså ett dåligt utgångsläge när vi behöver få upp ögonen för kulturella och andra skillnader som utgör stora hot mot välfärden och riskerar att rasera hela samhällsbygget. Ändå vågar allt fler människor av dem som lever mitt i mångkulturen i dag ifrågasätta det rimliga i att ” invandrare sätter ett kryss i rutan för obegränsat tillträde till välfärdsstaten men samtidigt kryssar i rutan för befrielse från många av dess förpliktelser” (Journalisten John Vinocur i The New York Times 18 maj 2009).

De okända rösterna

De vanliga människornas röster har sällan blivit hörda när det gäller den samhällsomvandling som har prackats på dem med det mångkulturella samhället. Massmedia har konsekvent tystat dem som djupast berörs, och deras röster har förblivit ohörda. Internet förändrar allting. Plötsligt stiger de okända rösterna fram och gör sig hörda. Forskning kan aldrig ge annat än tillrättalagda och fragmentariska bilder av djupgående förändringsprocesser bland medborgarna. Men om vi lyssnar till de tidigare ohörda rösterna stiger ett tätnande mummel ur folkdjupet. Det är röster som politiker och media bör lyssna på innan det är för sent. De berättar om ett högtillitssamhälle i snabb förändring mot ett lågtillitssamhälle. Det de ser och upplever i sina liv visar vart Sverige är på väg. En insändare på bloggen Fria Nyheter, Stefan K, ger en bild av hur hans bostadsområde i en mellansvensk stad har förvandlats på några år:

”Jag och frugan bor i ett av 60-talets alla miljonprojekt, och som i de flesta sådana har majoriteten avinvånarna utländsk bakgrund. För tre år sedan bestämde sig det kommunala bostadsbolaget för att rusta upp området, som påminner mycket om de trista förorter man kan se i Östeuropas storstäder. Grått, trist och utslitet. Meningen var att den mest utslitna huslängan skulle genomgå en renovering, men pengarna räckte bara till en del av den. En dylik renovering har givetvis sitt pris, och hyrorna i denna länga steg med 1 000 -1 500    kronor i månaden. (Bloggen Fria Nyheter, 3 april 2010.)

Ingen svensk hade råd – då flyttade somalierna in