Copyright Julia Caesar och Snaphanen. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Man svänger in på en liten skogsväg och kör cirka 100 meter. Det ligger ett hus där, omfamnat av skog med höga tallar och granar. Huset är litet med en liten trädgårdstäppa på framsidan där träden redan fäller sina löv och blommorna dör i den ihållande torkan. I det lilla huset bor jag. Stugan långt ute i glesbygden är mitt fritidshus. Min oas. Hit kommer nästan ingen. Det är långt till vänner och familj. Här kan jag arbeta i lugn och ro. Det vill säga: här trodde jag att jag skulle kunna sitta och arbeta i lugn och ro.

Lugnet har förvandlats till en mardröm

Men det lugn jag behöver har förvandlats till en mardröm. Det finns människor som tar sig rätten att slå sönder min trygghet och göra mitt liv till ett helvete. Jag är förföljd av människor utsända av en stor mediekoncern som vill tysta mig. De vill få mig att sluta skriva genom att trakassera och ofreda mig, skrämma mig, göra mitt liv så outhärdligt som möjligt.

Förföljelsen har pågått i ett år. Jag har nått en gräns, jag tänker inte finna mig längre. Det här är min berättelse om vad media och mina kolleger är kapabla till för att få tyst på en obekväm skribent. Dagens Stasi finns där man minst anar det. Sök och du skall finna. Eller bli uppsökt och se sanningen om den “fria och oberoende” pressen.

Jag skriver under pseudonym för att skydda barn och barnbarn

När jag våren 2010 börjar skriva krönikor på Snaphanen gör jag efter noggrant övervägande ett val som går på tvärs med den journalistiska regel som har varit självklar för mig i hela mitt yrkesverksamma liv – den regel som säger att man ska stå för det man skriver med sitt namn.

Jag väljer att skriva under pseudonym. Jag våndas över valet, men jag vet vilka krafter som är i rörelse därute. Jag måste skydda mina barn och barnbarn. Mina allra käraste.

Vi har ett mycket ovanligt namn. Vi är ensamma om vårt namn i hela landet. I en värld där alla personuppgifter ligger öppna på nätet gör det oss fruktansvärt sårbara. Mina barnbarn är ännu små. Om någonting skulle hända dem eller mina barn skulle jag aldrig förlåta mig själv.

För mig är yttrandefriheten helig

Mitt andra skäl att skriva under pseudonym är min vetskap om vad islamistiska extremister och våldsgrupperingar som AFA och Revolutionära Fronten är kapabla till. Jag är visserligen gammal men vill gärna få behålla huvudet några år till.

Skulle jag ha gjort samma val 2010 om jag vetat vad jag vet fem år senare? Skulle jag ha skrivit “Världsmästarna”, “Fler ministrar borde gråta”, “Landet som försvann”? Skulle jag ha skrivit 200 politiska krönikor? (Detta är den 201:a).

Svaret är ja. För mig är yttrandefriheten helig. Den är inskriven i Sveriges grundlag, och jag är beredd att dö för den. Demokratin står och faller med yttrandefriheten. Ett tystat folk är ett folk som har kapitulerat. Ju mer frustrerad jag blir över hur mina kolleger utelämnar, mörklägger och ljuger för sina läsare/lyssnare/tittare, desto mer besluten blir jag att berätta det de utelämnar.

“De är som förprogrammerade zombies”

Marcus Birro beskriver journalistkåren lysande i en text på Det Goda Samhället:

“De ser på sig själva och tidningarna de jobbar på som helt och hållet oersättliga demokratiska stöttepelare och som sina alldeles egna sandlådor där ingen jävel med avvikande ingångar till livet ska få ta allt för stor plats.”

“De gör allt i grupp. De är som förprogrammerade zombies som går dit alla andra går. De hatar och älskar i grupp. De tycker som alla andra. De föraktar som kollegorna föraktar. De som borde vara demokratins garanter och förkämpar har blivit en helt egen liten elit som är livrädd för det de svor att avslöja och beskriva; nämligen sanningen.”

Marcus Birro är inte journalist, han är en utanförstående som just därför ser med klara ögon på journalistkollektivet. Med flera decenniers erfarenhet av media kan jag bara instämma.

När började journalisterna bekriga sitt eget folk?

Hur blev det så här? När började journalisterna svika sitt uppdrag att granska makten och istället smälta ihop med den politiska makten? När kröp de upp och gosade in sig som knähundar i maktens knä? När började journalisterna svika, vilseleda, bedra och bekriga sitt eget folk?

När jag började arbeta som journalist i slutet av 1960-talet var det annorlunda. När började det gå snett? När blev journalisterna maktspelare på politikernas planhalva? När började de granska folket åt makten? Frågan gnager oupphörligt i mig, men jag har svårt att hitta ett svar. Var det på 1980- eller 90-talet? Jag känner många pensionerade journalister som precis som jag känner sig helt främmande inför dagens journalistik. Vi förstår inte vad som pågår, vi avskyr det, vi är ständigt förbannade. Ibland säger vi till varandra att vi är glada för att vi är så gamla att vi ska dö snart. Det land vi föddes, levde och arbetade i finns inte längre.

Annika Hamrud vill ha mina kontaktuppgifter

Det första som händer är att en av mina vänner – låt mig kalla henne B – blir uppringd av frilansjournalisten Annika Hamrud. Hamrud har via efterforskningar på B:s gamla arbetsplats tagit reda på att B och jag är goda vänner. Hon vill ha ut mina kontaktuppgifter. B vägrar naturligtvis att lämna ut dem. Det är den 27 augusti 2014, och B blir mycket förvånad över samtalet.

Annika Hamrud berättar för B att hon tillsammans med en annan person (“vi”) har åkt ut till den förort där jag bor och ringt på min lägenhetsdörr. Jag är inte hemma. Hon har då frågat runt bland mina grannar var jag kan befinna mig.

Jag känner inte Annika Hamrud

Den 30 augusti skickar Annika Hamrud ett SMS till min vän B:

“Jag fick aldrig något svar från XX. Det komplicerar saker tyvärr.”

Jag känner inte Annika Hamrud. Jag har aldrig haft någon kontakt med henne. Jag förstår inte vad hon vill mig. Av uppgifter på nätet framgår att hon tidigare har arbetat på Dagens Nyheter men nu är frilansjournalist. Hon är också HBTQ-aktivist och har tillsammans med sin fru Elisabet Qvarford gett ut en bok om Sverigedemokraterna på queerförlaget Normal.

Det ska dröja ett halvår innan Annika Hamrud hör av sig igen.

Besök av Niklas Orrenius dagen före riksdagsvalet

Lördagen den 13 september 2014. Det är dagen före riksdagsvalet. Vädret är strålande. Luften är så där glasklar som den bara är i september. Jag har badat i havet varje dag hittills, men i dag måste jag arbeta. Klockan är 15.55. Jag har nyss druckit eftermiddagskaffe ute i solskenet och sitter i stugan och skriver på en krönika  som jag ska lämna manus till några timmar senare.

Då knackar det på dörren. Jag tror att det är en väninna och öppnar dörren. Därutanför i min trädgård står DN-journalisten Niklas Orrenius och en fotograf. Båda ler breda inställsamma leenden.

– Är det XX? frågar Orrenius.

– Ja.

– Jag heter Niklas Orrenius.

– Ja, jag känner igen dig, säger jag.

Jag har sett bild på honom i tidningen.

Gränsen för hemfridsbrott är tröskeln

Han frågar om jag har tid att prata en stund. Jag säger nej och smäller igen dörren. Jag är så chockad att jag glömmer att ta ur nyckeln. De kan hur lätt som helst vrida om den och tränga sig in i huset. Det gör de inte. De är antagligen väl medvetna om att gränsen för hemfridsbrott går just vid tröskeln till en annan persons privata bostad.
Istället står de kvar på trappan och bankar på dörren och skriker mitt namn högt. Gång på gång. I en evighet. Jag gömmer mig inne i huset och försöker andas. Jag är alldeles darrig i kroppen.

“Jag har inte fattat något beslut om att skriva”

Till slut blir det tyst. Jag förstår att de har gett sig av. Men jag vågar inte gå ut. Jag sitter orörlig, är chockad och skakar i hela kroppen. Kroppen försätts i automatisk larmberedskap, jag får en kraftig adrenalinreaktion från hjärta och binjurar och springer på toaletten och kissar var femte minut i flera timmar.

Först framåt natten, när det är mörkt, vågar jag mig ut på tomten. Då ser jag att Niklas Orrenius har lämnat en lapp på vindrutan till min bil. Meddelandet lyder:

” Hej!

Jag behöver prata med dig. Ring mig 0703-78 10 73.
niklas.orrenius@dn.se
MVH Niklas
PS Jag har inte fattat något beslut om att skriva ngt – behöver höra med dig först.”

Varför skulle jag ta kontakt med Niklas Orrenius? Jag vill bara vara i fred.

Hamrud och Orrenius har röjt min identitet

Niklas Orrenius och Annika Hamrud har alltså, på var sitt håll eller tillsammans, lyckats röja min identitet. Annars skulle de inte ha fått fram min bostadsadress och fastighetsbeteckningen till mitt fritidshus.

Har de liksom Niklas Orrenius’ förra arbetsgivare Expressen samarbetat med den kriminellt belastade Researchgruppen  som är specialiserad på att bygga upp åsiktsregister och “outa” privatpersoners identitet?

Bild: Martin Fredriksson och Mathias Wåg, Researchgruppens grundare, med bakgrund i den våldsbejakande vänstern.

Varför förföljer DN mig? Vilka är motiven?

Tydligen tänker den “seriösa” morgontidningen Dagens Nyheter sälla sig till slasktidningarna Expressens och Aftonbladets avskyvärda, politiskt betingade uthängningar av privatpersoner.

När Jim Olsson bad Expressen dra åt h-e

Genom samarbete med Researchgruppen kunde Expressen samvetslöst hänga ut och skandalisera privatpersoner som “näthatare” i november-december 2013, bland annat den pensionerade docenten i fysikalisk kemi, Jim Olsson, i Västra Frölunda. Han bad dem dra åt helvete. 

Expressens misslyckade hembesök blev en viral succé som finns på youtube. Kampanjen blev ett fiasko. Folkets vrede sköljde över Expressens gangstermetoder i mäktiga vågor.
Raketkarriär som agendajournalist

Vem är Niklas Orrenius?

Han är 41 år gammal och har gjort raketkarriär som agendajournalist. Från Östgöta-Correspondenten och Värnpliktsnytt via Sydsvenskan 1997 till ett år på Expressen 2012-2013.

Under året på Expressen meriterade han sig med den så kallade järnrörsskandalen, historien om hur Sverigedemokraterna Erik Almqvist, Kent Ekeroth och Christian Westling efter en våt utekväll i Stockholm i juni 2010 betett sig som de omogna berusade valpar de var. Historien skulle komma att leva länge i den svenska journalistmytologin och otaliga gånger utnyttjas som slagträ mot Sverigedemokraterna.

Storvilt för Peter Wolodarski

Ett sådant kap var storvilt för Dagens Nyheters nye chefredaktör Peter Wolodarski. Han agerade blixtsnabbt sedan han utsetts till chefredaktör och köpte över Niklas Orrenius från Expressen i mars 2013. Wolodarski deklarerade att han avsåg att driva agendajournalistik i Dagens Nyheter. Niklas Orrenius skulle bli hans redskap. I en chatt med läsarna den 11 mars 2013 skriver Wolodarski: 

“Det inte bra om du upplever att kvaliteten minskar. Jag vill att du ska kunna känna motsatsen. Rekryteringen av Niklas Orrenius – Sveriges kanske bästa reportageskribent – är ett led i den ambitionen.”

Jag har skrivit om Niklas Orrenius i två krönikor: “Agendajournalisterna” och “Niklas Orrenius’ vånda”.

Dubbelmord ingenting att haka upp sig på

Peter Wolodarskis agendajournalistik har den senaste tiden bland annat manifesterat sig i att omedelbart efter knivmorden på Carola Herlin, 55, och hennes son Emil Herlin, 28, på Ikea i Västerås den 10 augusti trumpeta ut de här rubrikerna på DN:s nätsajt:

“Rädsla på boendet efter knivattacken”

“Trots allt – dödliga våldet har minskat. Sverige har blivit tryggare”

“Misstänkt Ikea-mördare livsfarligt skadad”

Dubbelmordet var alltså inte så farligt. Ingenting att haka upp sig på. Sverige har ju blivit tryggare. Ett typexempel på tendentiös och ohederlig journalistik.

Frysboxen kostade 30 miljoner

Johannes Nesser på tidningen Journalisten har publicerat skakande reportage om de tolv DN-journalister som under vidriga former placerades i den så kallade frysboxen på tidningen. De tas bort från alla redaktionsmejlgrupper, deras inloggningar till de journalistiska arbetsprogrammen försvinner, de fråntas tillgång till det redaktionella systemet och de får inga arbetsuppgifter på två veckor. Syftet är att pressa dem att säga upp sig själva.

Frysboxen anses ha kostat DN 30 miljoner. Under Almedalsveckan i Visby i juli ses Peter Wolodarski fly, som i panik, från Johannes Nessers frågor om DN-journalisterna i frysboxen.

Det får kosta vad det vill

Som anställd på Dagens Nyheter har Niklas Orrenius privilegier långt utöver vad som tillkommer andra DN-journalister. Han får bo kvar i sin hemstad Malmö och behöver bara flyga upp till Stockholm för redaktionsmöte en gång i veckan. Men han har knappast sådana privilegier att han själv kan attestera reseräkningar för tiotusentals kronor för att jaga mig ute i ödemarken.

Ordern att förfölja mig kommer givetvis från Peter Wolodarski själv. För honom är jag ett byte som ska halas in för offentlig avrättning. Det får kosta vad det vill. Det är ju ändå bara småpengar jämfört med de 30 miljonerna för frysboxen. Niklas Orrenius och Annika Hamrud är Wolodarskis utsända hantlangare med uppdrag att leverera bytet.

Ansökan om skyddade personuppgifter avslås

Efter Orrenius’ hembesök är jag orolig. Min trygghet har trasats sönder. Jag vågar knappt gå ut. Oron för barnen och min egen säkerhet lämnar mig ingen ro. Jag ansöker om skyddade personuppgifter hos Skatteverket. Ansökan avslås, eftersom jag inte har blivit fysiskt misshandlad. Polisen och handläggaren på Skatteverket förklarar att 22 kap. 1 par Offentlighets- och sekretesslagen i huvudsak gäller kvinnor som misshandlas av sin partner eller före detta partner och behöver skyddade personuppgifter och skyddat boende.

Lagstiftningen släpar efter. Den gäller inte mig eller någon annan av Sveriges dissidenter som jagas, förtalas, förföljs, hängs ut, trakasseras, ofredas och misshandlas. Lagstiftarna har inte förutsett ett samhällsklimat där en gammal kvinna som bor ensam i ett litet hus ute i skogen blir jagad i sitt eget hem av journalister och fotografer från landets största morgontidning. Man måste ha en sönderslagen kropp för att få hjälp.

Utomlands behöver jag inte vara rädd

Den 8 oktober 2014 får jag till min häpnad ett mail från Niklas Orrenius. Han har alltså lyckats gräva fram min e-postadress. Jag befinner mig utomlands och märker att jag för första gången på länge känner mig fri. Jag kan andas. Jag kan slappna av och behöver inte vara rädd. Det är en fantastisk känsla.
Orrenius skriver:

“Hej!
Du hade inte tid när jag knackade på hemma hos dig. Men jag är nyfiken på dig och vill gärna ses och prata. Har läst din bok.Hör av dig!
Bästa hälsningar
Niklas Orrenius
http://www.dn.se​
Mobil: 070-3781073”

Jag svarar inte. Jag har ingenting att säga honom. Jag väljer själv vem eller vilka jag vill ha kontakt med.

Grannarna skriver upp bilnumret

Jag befinner mig utomlands igen och försöker läka och arbeta när jag nås av rapporter om det tredje hembesöket. Annika Hamrud och Niklas Orrenius verkar ha gjort upp en turlista sinsemellan. Rapporterna kommer från mina grannar.

Det är lördagen den 21 februari, och mina grannar i huset där jag har min lägenhet lägger märke till en stor skåpbil, en mörkblå VW Multivan, som står parkerad utanför huset i flera timmar. Grannarna tycker att händelsen är underlig och skriver upp bilnumret.

I bilen sitter en mörkhårig man med skägg och kamera och en ljushårig kvinna i 50-årsåldern. Kvinnan ser enligt grannarna “slubbig” ut med halvlångt ovårdat hår, säckiga jeans och ljus jacka.
De bevakar porten i tre timmar

När en 80-årig granne kommer ut ur porten hoppar kvinnan snabbt ur bilen, går fram till henne och frågar:

– Heter du XX?

Grannen heter inte XX, så hon svarar nej.

Kvinnan gör då en svepande gest mot huset och frågar “om det bor någon som heter XX där”. Nytt nej från grannen. Hon tycker att kvinnans beteende är anmärkningsvärt.

I tre timmar med avbrott för en kort fikapaus sitter Annika Hamrud och fotografen och bevakar min port från skåpbilen. Sedan går de in i porten och ringer länge och ihärdigt på min dörr. Fotografen har kameran skjutklar. Med tanke på att jag befinner mig utomlands flera hundra mil därifrån är det synnerligen bortkastad tid. Men det vet inte Annika Hamrud.

Grannarna misstänker att jag langar narkotika

Efter tre timmars bevakning av min port kör bilen iväg. Besöket väcker stor uppmärksamhet bland mina grannar i kvarteret. Det är gamla människor som bor där, och de blir störda och oroliga av besöket. Deras misstro har väckts.

De börjar misstänka att det är något skumt med den stillsamma kvinna de har haft som granne i ett par decennier och pratat med ibland. Kanske är jag i själva verket en brottsling som langar narkotika eller något ditåt? De börjar vända bort blicken när jag möter dem.

Jag köper blommor till dem, jag försöker förklara att jag är utsatt för förföljelse utan att jag vet varför. Men hur ska de kunna förstå? Om man blir förföljd måste man väl ha begått något brott?

“Det är då man känner sig som journalist”

Ingen av mina grannar har dator. Internet är en okänd värld för dem.

Jo, en har dator. Hon känner igen Annika Hamrud från bilder på nätet och från det förra besöket. Tack vare att mina grannar har antecknat bilnumret kan jag med Polisens hjälp få fram namnet på ägaren till bilen. Han är fotograf och bor på Kungsholmen i Stockholm.

På twitter skriver Annika Hamrud samma dag:

“Ut på reportage andra dagen i rad. Det är då man känner sig som journalist.”

Det fjärde besöket – det värsta hittills

Några månader går. Jag börjar känna mig lite lugnare. Men det ska bli värre. Det fjärde oannonserade hembesöket sker måndagen den 24 augusti och blir det värsta hittills. Jag befinner mig i stugan i skogen. Dagen innan har jag publicerat en krönika som innehåller skarp kritik både mot regeringen Löfven och den tandlösa oppositionen.

Klockan är kvart över tre på eftermiddagen. Jag sitter och pratar med en väninna på Skype när det knackar på dörren. Nu har jag lärt mig att alltid ha dörren låst och nyckeln på insidan. Jag måste alltid vara på min vakt. Bilen är också alltid låst.

Genom en springa i köksfönstret ser jag en okänd man på trappan utrustad med kamera med ett långt objektiv. Jag förstår direkt vad det är frågan om. Går tillbaka till min fåtölj och fortsätter prata med min väninna. Jag har inte för avsikt att öppna dörren och släppa in de objudna besökarna.

Han står där och vrålstirrar på mig

Det lilla huset är i ett plan och har fönster åt alla håll. Rummet där jag sitter har inga gardiner. Det finns ingenstans jag kan gömma mig. Jag är helt oskyddad för insyn.

Mannen med kameran ställer sig tätt intill ett stort fönster som vetter rakt in mot den plats där jag sitter. Han står på 2-3 meters avstånd och vrålstirrar in på mig. Han stirrar länge. Senare ska jag ge hans signalement till Polisen: Han är blond, något över medellängd, har markerade, modebetonade mörka glasögonbågar och är klädd i en ljus t-shirt som det står MALMÖ på.

Står utanför fönstret och gestikulerar och skriker

När jag ser hans t-shirt förstår jag att han inte är ensam. Han har Niklas Orrenius med sig. Jag förstår att de båda har rest från Malmö under dagen med avsikt att utsätta mig för ännu ett oönskat hembesök. Det fjärde.

Fotografen kommer tillbaka till fönstret gång på gång och ställer sig och stirrar rakt in på mig. Hans blick är oerhört aggressiv. Han är uppenbart frustrerad och förbannad över ett uteblivet knäck. Gång på gång gestikulerar han att jag ska öppna dörren.

Sedan ställer sig även Niklas Orrenius vid fönstret och gestikulerar och skriker. Jag försöker fortsätta samtalet med min väninna, som blir lika chockad som jag över vad som händer. Hon vet att jag är förföljd, nu får hon uppleva det online. De båda männen står och stirrar, gestikulerar och skriker utanför fönstret i 30 minuter. När de ger upp är klockan 15.45.

Jag sitter kvar och skakar i hela kroppen

Jag sitter kvar i fåtöljen och skakar i hela kroppen. Jag är i chock. Jag är mycket tacksam för att min väninna finns kvar på Skype och att jag kan prata med henne i mitt upprivna tillstånd.

Jag känner mig fruktansvärt utsatt och skyddslös. Jag är ensam. Inga närboende grannar. Jag är kvinna. Jag är 70 år gammal och har flera funktionshinder. Jag medicinerar för hjärt-kärlsjukdom och ett knippe andra sjukdomar. Huset är handikappanpassat för att jag ska kunna bo där.

Allting är sönderrivet och besudlat

När jag kan röra mig igen drar jag för de gardiner som finns. Jag sitter i mörker, vågar inte tända några lampor. Vågar mig inte ut. Tankarna går i panikslagna cirklar: jag har i alla fall mat hemma så jag klarar mig en vecka om jag måste leva instängd i huset.

Inte förrän på natten vågar jag mig ut, försiktigt. Det är alldeles tyst i trädgården. Som efter en belägring. Mitt hus känns besudlat, min trädgård är besudlad, min altan är besudlad, min dörr och mina fönster är besudlade. Allt som är mitt hem och min trygghet har rivits sönder av inkräktare. Igen.

På natten ligger jag sömnlös.

Niklas Orrenius vill bara berätta hur han tänker

När jag kommer ut hittar jag en lapp på trappan, där det står:

“LÅT MIG BARA FÅ BERÄTTA HUR JAG TÄNKER. JAG ÄR NYFIKEN PÅ DIG – DINA TANKAR INTRESSERAR!
OCH DU KAN VERKLIGEN SKRIVA.

Är i XX nu.
Bästa hälsningar
Niklas Orrenius
0703-78 10 73
niklas.orrenius@dn.se”

Han har lagt min sekatör ovanpå lappen. Han har besudlat min sekatör.

Om Niklas Orrenius “bara vill berätta hur han tänker” – varför har han en fotograf med sig? Och vad får honom att tro att jag vill veta vad han tänker?

Polisanmälan och målsägandeförhör

Dagen därpå, den 25 augusti, ringer jag Polisen och gör en polisanmälan för ofredande. Den polis jag talar med frågar om jag är beredd att låta ärendet gå till åtal, ifall åklagare anser det befogat. Jag svarar ja.

Ytterligare en dag senare blir jag uppringd av en polis som gör ett målsägandeförhör med mig. Vad har hänt? Vad har jag sett och hört? Jag svarar på frågorna. Båda poliserna är mycket vänliga och professionella. De låter förstå att de ser allvarligt på det jag har utsatts för. Trots att det bara är min trygghet och sinnesfrid som är sönderslagna, inte min kropp.

Jag har nått en gräns. Nu är det nog.

Jag tar stora risker när jag skriver den här texten. Dagens Nyheter har makten att löpa linan ut för att förstöra mitt och mina anhörigas liv. Med sitt agerande hittills har Peter Wolodarski och hans lakejer visat att de inte skyr några medel för att skada mig och därmed också mina barn.

Men jag har nått en gräns. Nu är det nog. Jag finner mig inte längre. Jag och mina närmaste har rätt att leva våra liv i lugn och trygghet.

Använd yttrandefriheten – eller den tas ifrån oss

Jag använder mig av min medborgerliga yttrandefrihet. Fler borde göra det. Om vi inte använder yttrandefriheten kommer den att tas ifrån oss.

Om du tvivlar – läs PO (Allmänhetens Pressombudsman) Ola Sigvardssons hårresande DN-artikel om den villkorade yttrandefriheten: “Ett samhälle där allt ska publiceras blir ett mycket obehagligt samhälle att leva i.”

Jag gör ett arbete som mina kolleger skiter i

Jag bedriver samhällskritisk journalistik. Jag gör ett journalistiskt arbete som mina yngre och friskare kolleger borde göra men som de högaktningsfullt skiter i. Journalistikens uppgift är att granska makthavarna och hur de använder makten. På den tid jag har till mitt förfogande granskar jag makten inom två världar som har smält ihop till en enda: media och politik. Till skillnad från mina kolleger i gammelmedia arbetar jag helt ideellt, utan ett öre i ersättning.

Jag har inte begått något brott. Min record är vit som Snövits balklänning. Det enda jag har lyckats få ihop är en ynka p-bot under 52 års bilkörning.

Det är vi som är folket

Så här ser det åsiktsförtryck ut som utspelar sig i Sverige 2015. Detta är Stasi på svenska. DDR Schweden. Totalitär maktutövning mot enskild person i hennes eget hem.

Så här kan det inte få fortgå. Utan yttrandefrihet går Sverige under som demokrati. Det är vi som är folket. Yttrandefriheten tillhör oss. Vi ska låta våra röster höras, högt och ljudligt. Tills politikerna lyssnar. Politikerna arbetar på vårt uppdrag, inte sitt eget.

DN förföljer en av sina egna före detta medarbetare

Det konstigaste i den här historien kommer nu. Jag har arbetat som journalist på Dagens Nyheter i mer än 20 år. Jag slutade 1992 sedan jag drabbats av kronisk sjukdom. Jag har inte haft någon kontakt med tidningen sedan dess.

Peter Wolodarski förföljer alltså en av tidningens egna, långvarigt anställda före detta medarbetare. Det är så han ser på yttrandefriheten.

Det är bara en sak jag undrar över. Hur mycket mer är Wolodarski beredd att gräva ner sig i dyngbottnarna under moralens avträde för att uppnå sitt mål?

Hur mycket djupare är han, Annika Hamrud och Niklas Orrenius beredda att förnedra sig själva och Sveriges största morgontidning?
Dagens Nyheter.
Det liberala flaggskeppet.

Av Julia Caesar

Tidligere kronikker af samme forfatter

OBS: Jeg har luget ud i enkelte uacceptable kommentarer, men jeg har været borte hele dagen, og jeg får ikke læst 312 kommentarer i aften. Jeg opfordrer til at holde en ordentlig debattone. Ikke noget med voldsopfordringer eller udhængning af folk med adresse.