En sammenligning af Riksdagen og Folketinget i 77 år

Billedet her (klik f. helsstørrelse) er ikke en digital Mondrian, det er en grafik over bevægelserne, der har været i Sveriges Riksdag gennem 77 år:

I 1991 kom tre nye partier ind, det ene røg hurtigt ud igen. Andet er der ikke sket på tre generationer. I 70 af årene har statsminsteren været socialdemokrat, nogle ville nok sige ” i alle årene.” I samme tidsrum har der i det danske Folketing siddet 23 forskellige partier, de 16 er smidt ud igen. Danske statsminstre har skiftet partifarve 13 gange siden Madsen-Mygdal i 1929.

Begge parlamenter har i dag 7 partier, så den forskellige spærregrænse kan ikke forklare så gigantisk en forskel i funktion på to angiveligt ens systemer. Hvad foregår der egentlig ? Enten har vi at gøre med verdens mest rørende enige befolkning, eller også er det slet ikke er meningen med svenske valg, at der skal foregå noget.

(Der er selvfølgelig også den noget alternative mulighed, som svenske journalister har markedsført, at danske vælgere er alkoholiserede og utilregnelige, og ikke aner hvad de gør.) Den tanke at der slet ikke skal flyttes nogen eller noget ved svenske valg, er så langt fra ny. Vores svenske læser Julia Caesar genformulerer den i dag:

Dagens samhällsutveckling har fjärmat sig mycket långt från Per Albin Hanssons Folkhem. I Folkhemmet skulle det varken finnas styvbarn eller kelgrisar. Alla skulle vara lika mycket värda.Det vi ser i dag är en ny sorts klassamhälle där skiljelinjerna följer nya mönster och den högsta kasten utgörs av riks- och EU-politiker, fackförbundspampar och personer med höga positioner i näringslivet. Girighet är ledstjärna, och måttlösa självbelöningssystem i form av feta bonusar och gynnsamma pensionsavtal är satta i system av dem som sitter vid maktens köttgrytor – helt utan blygsel eller antydan till självkritik.

De kretsar som utgör vår tids bourgeoisie har begrepp som hederlighet och moral avlidit i tvinsot för länge sedan. Allmännytta har omvandlats till egennytta. De som tillskansar sig privilegierna skäms inte ens utan är lika förorättade och fulla av krystade undanflykter varje gång de ertappas med fingrarna i syltburken.

Makt korrumperar. Alltid.

I sin bok Den politiska adeln beskriver författaren Anders Isaksson (1943-2009) framväxten av en särskild politisk klass som lever sina liv i en helt annan verklighet än vanliga människor. Liksom adeln i det gamla ståndssamhället skapade sina egna privilegier beviljar sig den politiska adeln sina egna förmåner och beslutar om sina egna lönehöjningar i oinskränkt suveränitet, utan inblandning av folket.

Yrkespolitikerna och de politiska tjänstemännen lever sina liv som en avskild elit. Allt fler saknar egen erfarenhet av vanligt arbetsliv, och politikerstatusen och de höga inkomsterna innebär en gräddfil till det mesta i samhället. Den politiska adeln lever i komplexa nätverk av släktingar, gamla studiekamrater, partners och sommargrannar från Fårö och Österlen. De bor i samma områden, umgås privat, rör sig i samma kretsar och gifter sig med varandra.

Genom socialdemokratin har vägen för många varit spikrak från Unga Örnar via ungdomsförbundet SSU rakt in i riksdag och regering utan föregående arbetslivserfarenhet. Kontakterna betyder mer än de egentliga meriterna och lämpligheten för jobbet.

Vem man är betyder mer än vad man är.

Alltmer fjärmar sig den politiska klassen från de väljare som de ska representera. De känner vida större gemenskap med andra i samma politiska klass, inklusive sina politiska meningsmotståndare, än med de människor som har röstat fram dem.

Jonathan Friedman, amerikansk professor i socialantropologi som under många år levde i Sverige, säger:

Eliten har i kraft av den isolering som de lever i blivit mer och mer rädd för folket och vad det kan inrymma. Hållningen är att folk i allmänhet är dumma och farliga. Den politiska klassen har fjärmat sig från folket. Den är kosmopolitiskt inställd och ser sig själv som överordnad nationen snarare än som en del av den. Ekonomiskt understöds det av att den politiska klassens löner har vuxit snabbast av alla. Den har aldrig haft det bättre. I det avseendet påminner situationen om romarrikets sista 100 år.” (Jyllands-Posten 15 september 2002.)

Och väljarna? Deras ansvar inskränker sig till att utgöra valboskap och rösta en gång vart fjärde år.

Symbios med media

Journalister har i allmänhet mer gemensamt med politikerna än med sina läsare/lyssnare/tittare. Stora delar av journalistkåren lever i symbios med den politiska adeln. Det gäller både på riksdagsnivå och på kommunal nivå. De tillhör samma samhällsklass, delar ofta politiska och andra värderingar och en outtalad känsla av samhörighet. Tillsammans formar de ett politiskt-medialt etablissemang där de kan spegla sig i strålglansen från varandras maktsfär, och säregna och starka bindningar uppstår mellan makten och dem som är satta att bevaka den.

Det är inte underligt om läsarna/lyssnarna/tittarna känner sig lurade när de inte känner igen sin egen verklighet i den bild media återger. Politiskt korrekta media har förverkat mycket stora delar av sin trovärdighet, och allmänhetens misstro är stor. Men den tycks ännu inte ha nått fram till journalisterna själva – vilket ytterligare belyser den djupa klyfta som finns. Den påtagliga nonchalans och ovilja att ompröva sina förhållningssätt som präglar journalistkåren kan inte betecknas som något annat än högmod.

Att tydligt förakt för ”vanligt folk” sipprar ned från maktens boningar, vare sig det är riksdag och regeringskansli eller radio-, tv- och tidningshus. Det är uppenbart att folket ses som en okunnig massa som maktens företrädare måste uppfostra. Uppfostringsnitet får legitimera attityder och metoder som inte hör hemma i en demokrati.

_________________________________________________________________________

Ergo: Hvis nu nogen dansk eller svensk journalist skulle få os indbildt, at valget til september indebærer nogen egentlig spænding, kan man trygt sige, at den statistiske chance for det, er ganske ubetydelig. Selv når SD kommer ind med 5-10 procent, vil de blive ignoreret og indkapslet som et skadeligt fremmedelement og en uinviteret opkomling i magtens reserverede korridorer. Ian Wachtmeister fortæller at gammelpartierne ikke engang ville hilse på hans Ny Demokrati-folk, der var på kort visit i RD fra 1991-1994.

Den selvgratulerende magt

Da det passer så fint ind i sammenhængen, er vi nødt til at nævne at Lena Sundström i går fik en guldspade for sin “gravende journalistik.” At kalde hende “gravende” er en fornærmelse mod enhver haveejer, der nu er ude og vende forårsmulden i sin køkkenhave. Hendes rolle er principielt at ligne med den Zarah Leander blev tildelt i Tyskland hine tider, hun skal kvidre lidt for partispidserne og bagefter kan hun forsvinde. Det er ikke til at sige, om hun selv har opdaget det, men man har lov at tvivle. Hun vil være et meget stort navn i Sverige i det kommende halvår, og Carsten Jensen skal gøre sig meget umage for ikke at få tildelt samme rolle. Han vil heller ikke opdage det teaterstykke, han medvirker i.

Lena Sundström får pris för bok, og Helsingborgs Dagblad giver hende fuld skrue: Lena Sundström har skrivit ett nytt förord till boken “Världens lyckligaste folk” som vi börjar publicera i HD med start i dag. Ett anständigt liv? : (læg mærke til den lavsindede og stupide illustration til artiklen )

Vi kommer nu på kultursidan, med start i dag, varje söndag löpande publicera Lena Sundströms August-nominerade bok “Världens lyckligaste folk”. Den söker förklaringar i en dansk vardag hur det var möjligt att förändra ett av Europas mest frisinnade länder till symbol för främlingshat. Följ med på resan till Danmark – gärna i läsecirkelns form – och samla och sprid argument. Om precis sex månader är det val.Där Danmark befann sig 1998, där befinner sig Helsingborg i dag. På tröskeln till oanständigheten. Låt oss stanna på den svenska sidan.