af Julia Caesar ©

(teksterne er copyrightede af forfatteren til Snaphanen og Document.no, vi må på given foranledning minde om, at man overholder almindelig blogskik og nøjes med at citere uddrag og linker til resten.)

I Sverige är det bara svenskar som begår brott. Åtminstone om man ska tro massmedia. Svenska media praktiserar pressetisk apartheid, det vill säga rasåtskillnad i brottsrapporteringen. Svenska och invandrade brottslingar behandlas olika. Bilder på invandrade kriminella vitpixlas, signalement publiceras inte, etnicitet döljs. Genom en godtycklig och ängslig tolkning av de pressetiska reglerna skyddar media grova brottslingar. Dessutom mörklägger man följderna av en massinvandringspolitik som har gått överstyr och skyddar politikerna från att ställas till ansvar för ett gigantiskt politiskt fiasko. Det är ett förhållningssätt som inte är juridiskt straffbart. Men moraliskt faller ansvaret mycket tungt på press, radio och TV för en journalistik som inte längre går att försvara.

Invandrare är kraftigt överrepresenterade i brottsstatistiken. Det är inte en åsikt. Det är fakta. Två stora undersökningar från statliga Brå (Brottsförebyggande Rådet),”Invandrares och invandrares barns brottslighet, 1996:2” och ”Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet, 2005:17” visar att invandrare generellt är överrepresenterade i brottslighet med drygt 100 procent. När det gäller grövre brott som mord, dråp och misshandel av obekanta är invandrares överrepresentation 400-500 procent. Vid våldtäkter är den 450 procent.

Av dem som dömdes för grova våldsbrott i Svea Hovrätt 2002 var 85 procent utlandsfödda eller har utlandsfödda föräldrar. Det visar en undersökning av domar i Svea Hovrätt det året som på uppdrag av Brottsoffermyndigheten gjorts av Ann-Christine Hjelm, doktor i juridik och universitetslektor vid Karlstads universitet. (Ann-Christine Hjelm: ”Är kulturgenererad grov brottslighet myt eller verklighet?” 2006.)

Invandrare är ingen enhetlig grupp, och de allra flesta invandrare begår inga brott alls, medan andra gör det i mycket stor omfattning. Störst överrepresentation har invandrare från Chile samt från muslimska länder som Algeriet, Irak, Libyen, Marocko och Tunisien. Minst brott begår invandrare från västra Europa, Sydostasien, USA, Kanada, Australien och Nya Zeeland.

Politiskt styrd forskning

Sedan Brå gav ut sin första rapport 1996 har Sverige beviljat permanent uppehållstillstånd till mer än 700 000 invandrare. Framför allt har invandringen från muslimska länder ökat mycket kraftigt. Den som tror att en invandring av den storleken inte påverkar brottsligheten räcker upp en hand. Somalier – den största grupp invandrare som tas emot i Sverige, med en ökning med 70 procent sedan förra året – och irakier klättrar snabbt uppåt i våldtäktsligan. Den grova brottsligheten ökar i en omfattning som borde hålla regering och riksdag sömnlösa om nätterna.

Men hela sanningen kommer vi inte att få veta. Bortsett från rapporterna 1996 och 2005 upphörde Brå redan 1994 med att ange brottslingars etnicitet i sin statistik. Och när en person har fått svenskt medborgarskap räknas han/hon som ”svensk”. Brå – i folkmun kallat Brottsförnekande Rådet – bedriver en tillrättalagd och hårt politiskt styrd verksamhet. Myndigheten släpar fortfarande på reminiscenserna av den sanslösa flumkriminologi som växte fram under 1960-talet och sköter sitt uppdrag som i vilken diktatur som helst – man ger sittande regering vad den vill ha. Alla sittande regeringar vill ha lugnande besked om att tillståndet i landet är gott, att brottsligheten inte alls ökar, att vi inte ser några oönskade följder av en ansvarslös invandringspolitik. Kort sagt: vi lever i den bästa av världar. Och Brå levererar.

Forskningen har upphört

Sedan den senaste Brå-studien 2005 och Ann-Christine Hjelms undersökning 2006 har inga ytterligare undersökningar gjorts om brott kopplat till gärningsmännens etniska ursprung. Forskningsområdet ses som ”känsligt” och ”kontroversiellt”. Kejsarens nya kläder-syndromet vilar tungt över landet. Vi ska låtsas som om alla är lika – fast alla vet att invandrare är mycket mer benägna att begå brott än infödda svenskar. Fakta om massinvandringens konsekvenser för Sveriges invånare i form av en ökad och allt brutalare kriminalitet är icke önskvärda.

Det är naturligtvis ingen slump att forskningen har upphört. Om det inte finns någon forskning kan mångkulturanhängarna fortsätta att påstå att mångkultur är odelat positiv och berikande för Sverige. Man behöver över huvud taget inte låtsas om att tiotusentals människor utsätts för våldsbrott varje år. Det får bara fortsätta, år efter år. Var och en som drabbas av brott ska marginaliseras genom att tro att han/hon är ensam om att bli utsatt. Ett undantag.

Media mörklägger och desinformerar

Det är först när ett mönster blir synligt som det kan leda till krav på politiska åtgärder. Att visa och belysa mönster i samhället är massmedias ansvar. Men här, liksom på många andra områden sviker journalisterna sitt professionella uppdrag. Allmänheten får inte en allsidig och korrekt brottsrapportering. Istället bedriver media mörkläggning och styrning av informationen på ett djupt oetiskt och ohederligt sätt. Internet och bloggvärlden håller på att rita om kartan genom att förmedla politiskt inkorrekt information. Men de som fortfarande får sin verklighetsuppfattning enbart genom gammelmedia får en skev och felaktig bild av vilka som begår brott och hur helhetsbilden ser ut. (Grafik: Affe)

Under 2009 anmälde 111 700 personer att de utsatts för våldsbrott. Sedan 1975, det år då riksdagen enhälligt fattade beslut om att förvandla Sverige till ett mångkulturellt samhälle, har det totala antalet anmälda våldsbrott ökat med hisnande 312 procent. Under 2009 anmäldes 86 281 fall av misshandel inklusive grov. Läs siffran en gång till! Den närmar sig raskt 100 000. Per månad: mer än 7 000 anmälda misshandelsfall.

Våldet har blivit vardag. Förra året anmäldes 5 937 våldtäkter. Mörkertalet är många gånger större än antalet polisanmälda fall. Från 1975 har antalet anmälda våldtäkter ökat med ofattbara 673 procent. Men vem höjer längre på ögonbrynet för en våldtäkt? Den är inte ens värd en tidningsnotis i dag. Invandringspolitiken är givetvis inte den enda orsaken till den ökande brottsligheten. Men den har medfört en ökning och brutalisering av kriminaliteten som regering, riksdag och myndigheter står handfallna inför. Och massmedia gör sig till maktens lakejer som tjänstvilligt hjälper till med att dölja sanningen om en av invandringspolitikens allvarligaste följder.

Svenska brottslingar hängs ut

Fråga vilken svensk som helst om han kan namnen på några kända grova brottslingar, vilka som helst. Namnen kommer antagligen som ett rinnande vatten:

• Ulf Olsson (dömd för morden på 10-åriga Helen Nilsson och 26-åriga Jannica Ekblad i Skåne 1989).
• ”Hagamannen” Niklas Lindgren (dömd till 14 års fängelse för två mordförsök och en lång rad mycket grova våldtäkter i Umeå).
• Anders Eklund (dömd för morden på 10-åriga Engla Höglund i Stjärnsund 2008 och 31-åriga Pernilla Hellgren i Falun år 2000).
• Toni Alldén (dömd för mordet på 29-åriga Carolin Stenvall 2009).
• Förre länspolismästaren Göran Lindberg, misstänkt för våldtäkter och sexuella övergrepp på minderåriga 2010.
• Mats Alm, nyligen dömd för brott mot griftefriden sedan hans fästmö Linda Chen hittats mördad.
• Sture Bergwall, känd som Thomas Quick. Har erkänt omkring 30 mord.
• Ragnar Nilsson, 21, mördade i år sin styvfar och två styvsyskon.
• Clark Olofsson, riksvärsting, dömd för otaliga rån och narkotikabrott.
• Tony Olsson, dömd för polismorden i Malexander 1999.
• Mattias Flink, dömd för att ha skjutit ihjäl sju personer i Falun 1994.

De här svenska brottslingarna har alla ägnats enormt utrymme i media och i flera fall fått skylta med sin identitet långt innan de har dömts för sina brott. Om man utgår från massmedias bild av kriminaliteten i Sverige är det nästan bara svenskar som begår brott. Med medias sätt att se är det inte bara svenskar som är svenskar. Principen är att alla som bor i Sverige är svenskar och följaktligen ska kallas svenskar – även om de är invandrare.

De dolda gärningsmännen

Exemplen på uthängning av svenskar är oräkneliga. Men fråga någon vem Amr Mahmoud El Hossanly Taha, Shino Mohamed Hashi, Justin Kikuni Longoma eller Samir Husein Ali Ehsan är. Du möts antagligen av frågande ansiktsuttryck. Deras namn har inte figurerat i media, trots att de har begått grova brott.

Amr Mahmoud El Hossanly Taha, svarttaxiförare, född 1975 och egyptisk medborgare, dömdes i tingsrätten till sju års fängelse och livstids utvisning för sex våldtäkter, ett våldtäktsförsök och ett fall av sexuellt ofredande. Hans specialitet var att plocka upp kvinnor i sin bil och sedan våldta dem. Hovrätten för Skåne och Blekinge sänkte i juni straffet till sex år och utvisning i 15 år.

Shino Mohamed Hashi, född 1962, är en av de värsta serievåldtäktsmännen i svensk historia. Han kallades ”Smygaren” och hade för vana att tyst ta sig in genom öppna fönster och dörrar hos ensamma kvinnor som bodde på bottenvåningen. Sedan våldtog han dem under knivhot. Hashi är somalier och kom till Sverige som flykting 1989. Han dömdes 2008 till sluten rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning för fyra grova våldtäkter och två grova våldtäktsförsök. Hans offer har fått men för livet.

Justin Kikuni Longoma, 45, boende i Boden men medborgare i Kongo, dömdes i december 2009 av Luleå tingsrätt till fängelse i fyra år för våldtäkt mot barn. I mer än ett och ett halvt år, från februari 2008 till september 2009 har Longoma haft upprepade samlag med sin minderåriga dotter. Vid tidpunkten för domen var flickan gravid med sin fars barn.

Samir Husein Ali Ehsan, irakisk medborgare, född 1976, mer känd som ”Kaninmannen”, bluffade sig till uppehållstillstånd och lurade under tre års tid Försäkringskassan på mer än tre miljoner kronor genom att låtsas att han var förlamad. Tillsammans med sin familj iscensatte han en storsvindel med familjemedlemmarna anställda som personliga assistenter. Lögnen sprack när han fotograferades dansande med en Lisebergskanin i nöjesparken Liseberg i Göteborg förra sommaren. Samir Husein Ali Ehsan dömdes av Halmstads tingsrätt till tre års fängelse för grovt bedrägeri och grovt bidragsbrott. Fadern Husein Ali Ehsan Abdallha, född 1949, dömdes även han till tre års fängelse.

SVT förvandlade irakisk identitet till svensk

De här gärningsmännen och andra med utländsk bakgrund skyddas regelmässigt av svenska media. När fängelsedomarna föll mot ”Kaninmannen”och hans far nämndes i medias rapportering inte mannens irakiska ursprung och medborgarskap eller att han hade bluffat sig till sitt uppehållstillstånd. Inte heller sades någonting om åklagarens yrkande på utvisning. Den här gången räckte det inte heller med den traditionella metoden att vitpixla bilder på bedragaren. SVT lät istället en tecknare rita Samir Husein Ali Ehsan där han dansar med Lisebergskaninen. Och där är irakiern plötsligt förvandlad till blond svensk. Tittarna skulle ges uppfattningen att det var en svensk som hade blåst försäkringskassan på mångmiljonbelopp.

Uppgifter som kan leda till slutsatsen att gärningsmannen är invandrare, till exempel hud- och hårfärg, utelämnas nästan alltid i brottsrapporteringen. När grova brottslingar av utländsk härkomst döms till långa fängelsestraff och utvisning ur Sverige utelämnar media oftast utvisningsdomarna i sin rapportering. En uppgift om att brottslingen ifråga har dömts till utvisning leder självklart till slutsatsen att den dömde inte är svensk medborgare. Och den slutsatsen tillåter media inte allmänheten att dra.

Utvisning – men till vilket land?

En artikel byggd på TT-material i Dagens Nyheter nyligen handlar om ytterligare en irakier, ”Kaninmannen 2”, som bluffat till sig flera miljoner från Försäkringskassan genom en spelad cp-skada – men obehindrat deltog i en bordtennisturnering. “Kaninmannen 2” heter Ali Radhi Raheema al-Mozani.

Där står ingenting om mannens nationalitet. Däremot att han har dömts till tre års fängelse och utvisning. Här vilseleds läsaren att tro att gärningsmannen är svensk, eftersom ingen annan uppgift ges. Men vart ska han då utvisas? Till Sverige? (Dagens Nyheter 19 juli 2010.)

Och den ”danske skräckpappan” som han kallas i Expressen,som dömts till nio års fängelse och utvisning på livstid för att han i åratal utsatt sina tre döttrar för sexuella övergrepp – vart ska han utvisas? Till Danmark? Eller till Tyskland? Han har nämligen två fruar, en dansk och en tysk, och bodde med dem och sina sammanlagt elva barn i en villa utanför Sönderborg i Danmark.

Svenska media ensamma om praxis

Svenska massmedia skiljer sig markant från andra länder vad gäller allmänhetens rätt till relevant information om etnicitet. Ett exempel:
En januaridag 2010 mördades den 56-åriga socialarbetaren och socialdemokratiska politikern Birthe Christiansen utanför sin arbetsplats, socialkontoret i Holstebro i Danmark. Mördaren var en av hennes klienter, den 28-årige somaliern Kamal Omar Youssuf. Han hade gömt sig bakom några cykelställ och överföll henne med kniv. Birthe Christiansen hann uppge hans namn innan hon avled av sina skador.

Kamal Omar Youssuf kom till Danmark 2008 och Birthe Christiansen var hans jobbrådgivare. Hon hade tagit honom från hans praktikplats för att han hade visat sig våldsam. Mordet var hans hämnd. I danska Ekstra Bladet uppgavs mördarens somaliska ursprung (27 januari 2010.) I svenska Aftonbladet var det ”en knivman” som hade mördat Birthe Christiansen. Det föranledde Peter Karlsson på nyhetsbloggen Fria Nyheter att fråga Aftonbladets reporter Jessica Balksjö varför hon hade utelämnat de uppgifter som av danska media bedömts vara av intresse för allmänheten.
Jessica Balksjö svarade:

”Enligt svensk pressetik så ska nationalitet inte skrivas ut om det inte är avgörande för sammanhanget. Du gör bedömningen att det somaliska ursprunget är det. Jag håller inte med. Danska tidningar har en annorlunda syn på detta och jag tycker personligen att våra regler är mer demokratiska och rättvisa.”

Rättvisa för vem? Varför är det rättvist att skydda gärningsmannen? Är det mer synd om mördaren än om offret? Och varför är det ”demokratiskt” att skydda en mördare?

”Mörkhyad person kan vara solbränd”

Ett utförligt signalement kan avsevärt underlätta polisens arbete att gripa en brottsling. Det är inte massmedias uppgift att underlätta polisens arbete. Massmedias uppdrag är publicistiskt. Men det är å andra sidan inte heller medias uppdrag att försvåra för polis och domstolar att gripa och lagföra brottslingar. Vilket man faktiskt gör i dag. Här finns en mycket djup förtroendeklyfta mellan gammelmedia och läsarna/lyssnarna/tittarna som ser särbehandlingen av svenska respektive utländska brottslingar och upprörs av den. När ansvariga tidningsutgivare ställs inför läsarnas frågor, som i Nerikes Allehandas chefredaktör Ulf Johanssons chatt med läsarna den 22 april och Expressens chefredaktör Thomas Mattssons chatt med läsarna den 16 april blir det uppenbart att området är minerat. Ulf Johansson säger så här när han får frågor om varför tidningen inte går ut med signalement på misstänkta brottslingar:

”Vi går ut med signalement när vi kan bedöma att det är ett någorlunda säkert signalement och dessutom ett signalement som verkligen kan underlätta för polisen. Att bara skriva exempelvis mörkhyad ger knappast stöd för vilken person det kan handla om. Det säger väldigt lite. Är det en solbränd person?”

Thomas Mattsson förnekar att Expressen behandlar svenska och utländska brottslingar olika:

”Detta påstående faller ju på sin egen orimlighet: varför skulle Expressen förhålla sig annorlunda till olika etniska grupper?”

Ja, varför?

Medias principer kolliderar

Media arbetar utifrån principer som är mer eller mindre heliga. En är den så kallade konsekvensneutraliteten. Media ska presentera ett allsidigt och korrekt material utan att snegla på vilka konsekvenser en publicering kan tänkas få. Att tillämpa konsekvensneutralitet skulle innebära att alla brottslingar behandlas lika, oavsett etnicitet. Det görs inte i dag. I särbehandlingen av svenska och invandrade brottslingar lämnar man konsekvensneutraliteten därhän.

Istället utgår journalisterna från en dogm som uttalat eller outtalat svävar över varenda redaktion, nämligen att ”inte publicera någonting som kan bidra till att öka främlingsfientligheten”. Det vill säga: journalisterna tar på sig uppgiften att dölja sanningen och uppfostra allmänheten till godkända åsikter. Här är media ute och cyklar i dubbel bemärkelse. Det finns för det första inga bevis för att det existerar en utbredd främlingsfientlighet bland svenskar. Däremot talar mycket för att svenska folket har fått nog av en omdömeslös massinvandringspolitik.

För det andra är regeln uttryck för en politisk/ideologisk målsättning som syftar till att svenskarna inte bara ska fråntas rätten att protestera mot den förda invandringspolitiken – de ska inte heller ha rätten att hysa känslor inför Sveriges förvandling till ett mångkulturellt och mångetniskt samhälle. Om man hyser andra känslor än ohejdad entusiasm är man med medias sätt att se ”främlingsfientlig”. Men det är inte medias uppgift att överta och gå i bräschen för politiska mål.

De pressetiska reglerna är förlegade

Allra heligast är spelreglerna för press, radio och TV. Den viktigaste punkten är den här:

”Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.”

Det är den här regeln som media ständigt hänvisar till när de får frågor om varför de inte anger etnicitet eller signalement på brottslingar. Framför allt stöder man sig på formuleringen ”om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande”.

De pressetiska spelreglerna är förlegade. De speglar en annan tid och ett annat samhälle. Verkligheten har sprungit ifrån dem med snabba steg. Från att invandrares brottslighet i en svunnen tid har utgjort enstaka fall bildar den i dag ett mönster som inte längre går att blunda för. Det handlar inte längre om undantag eller enstaka fall. Därmed faller argumentet ”om det saknar betydelse i sammanhanget”. Det är medias ansvar att belysa sammanhang och mönster i samhället på ett allsidigt och ärligt sätt. Formuleringen ”är missaktande” saknar relevans. Den utgår från brottslingens välmående istället för allmänhetens säkerhet. Det är att begå brott, inte i första hand publicitet om brottet, som framkallar missaktning.

I dag har gammelmedia kniven mot strupen. Bloggvärlden går före med stormsteg. Där publiceras namn och etnicitet på brottslingar när de bedöms vara av allmänintresse. Indirekt underlättar det polisens och övriga myndigheters arbete med att gripa och lagföra brottslingar. Till syvende och sist handlar det om vem eller vilka media ska skydda – allmänheten eller brottslingarna.

”Vi spelar på det sjunkande Titanic”

Brottsjournalistiken är bara toppen på ett isberg. Svensk journalistik är i allvarlig kris. Upplagorna sjunker i takt med allmänhetens förtroende. I lördagens P1-program ”Medierna” fra min. 23:25 säger den tidigare Expressenjournalisten Maria-Pia Boëthius:

”Berättelsen om världen är fullständigt riggad. Den är helt förljugen. Vi är orkestern som spelar på det sjunkande Titanic. Vi spelar samtidigt som vi kör den livsviktiga journalistiken rakt in i isberget, rakt mot undergång. Media skapar opinioner som passar dem. Verkligheten beskrivs säljande snarare än sant. Vi bygger en låtsasvärld som tar över den verkliga världen och hindrar oss från att se den. Människors syn på världen styrs av media, men det finns en stor omedvetenhet om vilket inflytande mediemakten har på våra sinnen. Massor av barfotajournalister och bloggare på webben som inte sitter fast i medievärldens klor har möjlighet att ge motbilder till den riggade berättelsen. De är mycket modigare än de fast anställda högavlönade journalisterna.
Det gigantiska misstag vi har gjort i medierna är att vi har lämnat mediemakten och varandra ogranskade. Men i samma sekund som man börjar granska och ifrågasätta mediemakten blir det helt omöjligt. Var ska man föra den debatten? Media vägrar ju föra den!”

Först när journalistiken har nått botten kommer journalistrollen att förändras. Gammelmedia har ett val – självprövning eller att gå under.

Af Julia Cæesar

Tidligere kronikker af samme forfatter: Kedjeinvandring utan slut,Fler ministrar borde gråta, Den svenska asyltombolan, Juvelerna i maktens krona,Medlöparnas förräderi, Den livsviktiga tilliten, Ett paradis för krigsförbrytare, Slöjan kränker mig, Flykten från mångkulturen,Till yttrandefrihetens försvar, Brev till Fredrik Reinfeldt, Svenska massmedias moraliska bankrutt, Sverige sjunker som en sten, Moster och svenskheten, Kriget mot läsarna .